Annons

Annons

Melodifestival-aktuelle Axel Schylström: Jag fick 16 000 volt genom kroppen

När Allers träffade Axel Schylström var han fast besluten att ta sig tillbaka till livet och komma över blygseln. Nu har han både stått på Idol-scenen och nästa år även i Melodifestivalen.


axel-schylstrom2

Axel Schylström: Jag blev livrädd när jag såg mitt ansikte igen

I stunden tycktes det som en kul idé att klättra upp på tåget. Men tilltaget fick förödande konsekvenser och läkarna fick kämpa i flera dygn för att rädda Axels liv.

Annons

Axel Schylström glömmer aldrig första gången han tittade på sig själv i en spegel efter den svåra olyckan vid järnvägsstationen.

– Jag var rädd för hur det skulle bli för mig i framtiden och vad andra skulle tycka om mig.

Axel serverar oss kaffe vid soffbordet i den lilla ettan i Norrköping. Det är hans första egna lägenhet och han flyttade in för ett år sedan. Ett stort trumset upptar ena hörnan av rummet. Över sängen hänger Axels gamla blå- och vitrandiga matchtröja från fotbollslaget IK Sleipner.

– Före olyckan spelade jag som mittfältare i Sleipner när laget låg i division 1 och jag var trummis i ett band med min bror. Numera spelar jag mest gitarr och gör covers, säger han och gör en gest mot den akustiska gitarren som står bredvid soffan.

Läs också: Jag vägrade bli ett vårdpaket efter olyckan

Olyckan som förändrade Axels liv inträffade två dagar innan han skulle ta studenten, i mitten av juni 2012. Han hade varit ute och roat sig med sina klasskompisar. Sent på natten passerade han och en kompis järnvägsstationen i Norrköping när de fick syn på ett av Östgötatrafikens rödvita tåg som stod parkerat för natten vid perrongen. Plötsligt fick de för sig att de skulle klättra upp på tågtaket. Varför minns inte Axel.

– Det var väl bara ett dumt infall – ett busstreck. Jag har frågat mig själv tusentals gånger hur vi kunde vara så dumma.

Minns ingenting av olyckan

En kraftig stöt sände 16 000 volt genom Axels kropp och det är ett mirakel att han överlevde. Minuterna före olyckan och själva smällen kommer han inte ihåg mycket av.

– Det kanske är bäst för mig att det är så. Det första jag minns efteråt är att jag ligger på spåren nedanför tåget. När jag öppnar ögonen ser jag en man som pratar lugnande med mig och frågar hur jag mår.
Mannen var polis, men inte i tjänst, och befann sig i närheten när han såg ett kraftigt ljussken från stationsområdet. Han förstod direkt att något allvarligt hänt och skyndade till platsen.

Läs också: Denize drack lösningsmedel – skadorna följer henne än i dag

– Polismannen frågade mig om mitt och mina föräldrars namn och såg till att jag var lugn och låg ner samtidigt som han ringde efter ambulans. Konstigt nog kände jag inga smärtor just då.
Axel har en lite dimmig bild av hur ambulanspersonalen kom till järnvägsspåret där han låg.

– Jag blev snabbt ganska dåsig och pendlade mellan att vara vid medvetande och medvetslös.

Tredje gradens brännskador

Axel och hans kompis fördes direkt till brännskadeavdelningen på Universitetssjukhuset i Linköping. Där konstaterade läkarna att 70 procent av Axels hud hade tredje gradens brännskador, vilket innebär att alla tre hudlager och underliggande vävnad var skadade på över två tredjedelar av hans kropp.

Bröstet, ryggen och armhålorna var värst skadade. Dessutom hade han fått inre skador i höger ben.

Läs också: Luna räddade mig när huset brann ner!

Även kompisen fick brännskador, men kom lindrigare undan än Axel.

– Jag minns ljud från sjukhuset när jag kom dit på natten och jag kommer ihåg att de sa att min mamma och pappa var på väg dit, men jag minns inte att jag såg något.

Smärtorna nästan outhärdliga

Trots att han fick höga doser av smärtstillande mediciner var smärtorna från den brända huden nästan outhärdliga. Läkarlaget förberedde för att göra hudskrubbningar och börja operera. Men innan Axel blev nersövd fick han träffa sin mamma Annika och pappa Mats som skyndat till Linköping när de fick höra vad som hänt deras son.

– De var naturligtvis chockade och förtvivlade.

axel-schylstrom3

Axel vårdades på sjukhus i fyra månader efter olyckan.

Täta hudtransplantationer

Axel hölls nersövd i flera dygn medan läkarna kämpade för att rädda hans liv.

Till slut stabiliserades hans tillstånd. Det första tecknet på att Axel började vakna upp var att han kunde röra på ögonlocken. Han kunde uppfatta vad som hände runt honom, men det tog lång tid innan han var klarvaken.

– I början kunde jag inte prata eftersom jag var kopplad till en respirator och jag kunde inte heller kommunicera på något annat sätt. Jag kunde inte ens peka på ett alfabet för att bilda ord eftersom det gjorde för ont när jag rörde mig.

Även om han var förtvivlad och frustrerad över att inte kunna göra sig förstådd var smärtan och ångesten över vad han gjort det värsta.

Läs också: Deras dotter rycktes bort i en olycka

Den första tiden gick han igenom operationer och hudtransplantationer nästan varannan dag och det fanns knappt tid att återhämta sig.

– Jag tappade räkningen på hur många gånger jag opererades, säger han.

Sjukhus i fyra månader

Läkarna tog så mycket hud från de få oskadade delarna av hans kropp som de kunde, men tvingades ändå transplantera bland annat grishud.

Axel vårdades på sjukhus i fyra månader – den längsta sjukhusvistelsen i hans liv. När han inte opererades gick han på sjukgymnastik för att bygga upp kroppen igen.

Efter olyckan gick han ner nästan tjugo kilo i vikt.

– Men jag bestämde mig tidigt för att jag skulle försöka komma tillbaka till mitt tidigare liv. Jag har alltid varit lite av en vinnarskalle.

Läs också: Jag låter inte Chrons sjukdom stoppa mig

Han fick stort stöd av sina föräldrar, sin halvsyster Anna, 35, och sin bror Nils, 22. Dessutom ställde hans lagkompisar i Sleipner upp för honom.

– Lagkaptenen kom till sjukhuset med min matchtröja och hängde den vid sängen. Den skulle inspirera mig till att kämpa mig tillbaka.

Accepterat sitt utseende

Det var först när han kom hem från sjukhuset som han för första gången såg hela sin ärrade kropp i en spegel utan bandage. Skadorna i ansiktet kändes värst.

– Jag blev livrädd när jag fick se mitt ansikte och min kropp. Jag är ju ung och lite fåfäng och var självklart rädd för att ingen skulle vilja ha mig som jag såg ut. Jag hade ingen flickvän när olyckan skedde eftersom jag satsade helt på fotbollen, men jag ville ju träffa någon i framtiden.

Sakta men säkert har Axel accepterat sitt utseende och i vintras hade han ett förhållande med en tjej.

– Jag var inte blyg före olyckan, men jag blev det efteråt. Nu känns det som att jag har kommit över den känslan igen. Men jag glömmer aldrig hur länge jag tvekade innan jag vågade ta av mig tröjan inför min flickvän, berättar han.

– Vårt förhållande tog tyvärr slut, säger han och tillägger sedan snabbt:

– Men det berodde inte på att jag tog av mig tröjan.

Inspirerar andra

Ett år efter olyckan kunde Axel till läkarnas förvåning börja träna fotboll igen. Men han hade tappat för mycket för att kunna komma tillbaka till Sleipners A-lag.

– I dag är jag mittfältare i Skärblacka IF som spelar i division 4. Jag tränar med laget två gånger i veckan och spelar en match varje vecka och det fungerar bra. Jag har till och med gjort ett mål sedan jag började spela igen. På straff, säger han med ett leende.

Spåren efter olyckan kommer alltid att synas i hans ansikte och på hans kropp. Men Axel försöker vända det till något positivt. Han föreläser på bland annat gymnasieskolor om sin väg tillbaka för att ge inspiration till andra som går igenom motgångar och olyckor.

Läs också: Marias dotter har lärt sig leva med sin sociala fobi

– Det ger mig oerhört mycket. Speciellt när de som lyssnat på mig kommer fram till mig efteråt eller skriver till mig och berättar att jag gett dem kraft att kämpa på med sina problem.I somras tog Axel för första gången av sig kläderna utomhus och visade upp sin sargade och ärrade överkropp på en badstrand.

– Det var ett stort steg för mig att ta och det tog lång tid innan jag vågade göra det. Jag bestämde mig för att bada tillsammans med mina kompisar. Det kändes bra efteråt och det blev många fler bad. Jag tycker inte att jag har något att skämmas för och jag har börjat vänja mig vid att folk tittar.

Fotnot: Reportaget om Axel publicerades i Allers nr 44, 2014

Text: Per-Ola Ohlsson  Bild: Kai Rehn, Privat

Mer om Axel: Jag var rädd att ingen skulle tycka om mig

Minns du Axels audition i Idol? Se klippet här igen!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/