Annons

Annons

Den onda triangeln i mitt badrum

Jag har tänkt en del på det där med badrum; vad det finns för mycket av och vad man alltid saknar. Jag tycker att det finns för lite plats. Utom när vi har gäster hemma.


Då finns det ganska gott om plats eftersom jag brukar röja undan tvätt och alldeles för många tomma bodyshower-flaskor innan middagsgästerna kommer. Ett trevligt doftljus inne på toa utökar atmosfären ytterligare, men är inte något vi vanligtvis unnar oss.
När gästerna sedan har gått blir det genast trängre; motsägelsefullt och konstigt eftersom vi är färre om utrymmet hemma. Förklaringen är att familjen släpper på ordningen i samma ögonblick som gästerna avviker. Plötsligt blir badrumsgolvet obefintligt. Det fylls på nolltid av alldeles för många badlakan. Det är en problemfylld trestegsprocess som jag kallar den ”den onda triangeln”.
Jag stoppar handdukarna i tvättmaskinen i badrummet, ger dem en upphöjd ställning på tvättstrecket, för att snart hitta dem blöta och smutsiga på badrumsgolvet. Jag ser inte hur de smyger dit, bara hur de ligger i en förvriden position som mest för tankarna till Edvard Munchs tavla Skriet.
Men det är jag som vill skrika, för detta upprepar sig hela tiden.
”Tvätta mig, tvätta mig”, säger handdukarna. Och det gör jag. De blir bara magrare och mer eländiga, trådigare och trådigare. Jag har heller inte hjärta att köpa nya badlakan även om det nästan bara är skelett kvar.

Annons
christelobalans

Illustration: Victoria Plantin

Varje handduk är förknippat med ett minne, ofta från barnens uppväxt. Som handduken från Rhodos, inhandlad i affären där man kunde bläddra bland badlakanen ute på en ställning innan man  gjorde sitt val. Likadant med fotbollshandduken och den från Pandaklubben. Den med blommor på turkos bakgrund fick dottern på sin sjuårsdag (mer än tio år sedan). Hur kan jag slänga den? Jag vet att den är gammal och färglös och har tappat sin form. Men i mina ögon är den lika färgstark som förr.
Ibland får handdukarna vila från golvet. Det är när jag hinner bryta den onda handduksprocessen och stoppa dem i mitt perfekta förvaringsutrymme: torktumlaren. Den använder vi ändå så sällan, för där bor luddmonster som gärna förökar sig och lätt blir för många. Dessa måste man passa sig för om man inte vill att de ska ta över badrummet. En sak som aldrig riskerar att ta över är tandkräm. Det är nämligen en ständig bristvara.
Om det mot förmodan finns någon tandkräm kvar har man inte lust att ta någon då tuben allt som oftast är deformerad. Det är ett problem i sig, för man har heller inte lust att byta ut den och slänga den gamla. Det är alldeles för jobbigt. I stället kör jag en fuling och låser in mig på toaletten när det är dags att borsta tänderna. Jag biter ihop och trycker på tuben allt vad jag kan för att få ut något. Full fräs. Om någon frågar, så säger jag att det fortfarande är kräm i tuben.
Till slut är det någon annan som tröttnar, och byter tuben. Någon med mindre tålamod i det avseendet än jag. Det är något man kan kalla samarbete på högsta nivå. Jag har funderat på vad jag ska göra åt obalansen i badrummet. Hur vi ska komma ifrån att det finns för mycket av det man inte vill ha, medan det finns för lite av det som man behöver. Möjligen ska jag börja handla tandkräm, nu när jag har avslöjat mig. Först måste jag däremot handla hårolja. Det är nämligen alltid mindre kvar i flaskan än vad jag minns att det var… 

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...