Annons

Annons

I flyktinglägret föddes min dröm


Maja Robsén

Maja Robsén glömmer aldrig lervällingen, de förtvivlade människorna och tältet där hon trängdes. Men hon glömmer heller aldrig den kvinnliga läkaren som kom till lägret. Som fick Maja att bestämma sig. Hon skulle också bli någon som gjorde skillnad.

Annons

I Mammaproffsens lokaler i Stockholmsförorten Alby råder stillhet. På väggarna hänger bebisporträtt och på hyllor vilar ljuslyktor och porslinsfigurer, gåvor från tacksamma föräldrar. Utmärkelsen Årets nyföretagare i Botkyrka kommun 2013 hänger på hedersplats som en påminnelse om att allting faktiskt är möjligt.
Verksamheten med mödravård och hälsocenter är inne på sitt andra år och blomstrar. Men vägen hit har varit allt annat än rak. Och Maja Robsén, 51, skulle inte velat ha det på något annat sätt.
Hon föddes i Bagdad som nummer 11 i en syskonskara på 18.
– Mamma och pappa var analfabeter och omständigheterna knappa. Det fanns inga möbler hemma och inga sängar. Vi låg på rad som grillspett på golvet och sov.
Vad det dock fanns gott om i hemmet var kärlek och närhet. Syskonen fick tidigt lära sig att det mesta går om man delar med sig och månar om varandra. Livet var gott.
Men i början av 1970-talet förändrades allt.
– Det blev oroligt i landet. Vi var kurder med rötter i Iran och därför inga ”riktiga” irakier. Vi var inte längre önskvärda.

Maja Robsén

Sonen Razze som liten och Maja

Trängdes i tälten

Till slut blev läget så allvarligt att Majas föräldrar tvingades på flykt med de tretton yngsta barnen. De lämnade Irak och kunde inte andas ut förrän de nådde ett flyktingläger i Iran.
Trots alla passerade år är minnena starka. Och obarmhärtiga.
– Jag minns det så tydligt. Där fanns mängder av tält fyllda av förtvivlade människor. Kvinnor som grät, en del av dem gravida.
Maja, hennes syskon och deras föräldrar trängde ihop sig i ett av de små tälten. Tillvaron var obekväm, kall och oviss.
– Jag minns att det regnade och att hela området var fyllt av lervälling. Det var ingen trygg plats, jag vet att pappa var rädd att hans flickor skulle råka illa ut.
Maja rynkar pannan.
– På nätterna vågade vi oss inte ut till utedasset. Vi fick hålla oss eller helt enkelt kissa på oss. När morgonen kom och det upptäcktes skyllde vi på varandra.
Men trots alla umbäranden i flyktinglägret var det där livet oväntat fick en mening för Maja. En dag kom en kvinnlig läkare för att utföra en rutinundersökning på de boende i lägret.
Majas ögon glittrar vid det dyrbara minnet.
– Jag glömmer henne aldrig. Hon hade krulligt svart hår, en vit rock och ett stort leende. Hela hon förmedlade värme och kärlek. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli läkare. Jag ville så otroligt gärna också bli någon som har betydelse för andra. Jag ska bli som hon, sa jag till mamma.
Efter månaderna i lägret började livet om på nytt. Familjen hjälptes åt att bygga upp en ny tillvaro i grannlandet. Och Maja bar sin dröm i ett stadigt grepp. Tolv år senare började hon läsa medicin för att följa i den kvinnliga läkarens fotspår. Vid det laget var hon gift och bodde i en stad nästan tre timmars resväg från universitetet i Teheran. Bomberna som föll under Iran–Irak-kriget gjorde de långa resorna riskfyllda. När hon blev gravid gick det inte längre.
Men det skulle bli värre ändå.

Politiskt aktiv

Efter att sonen Rozze hade fötts föll bomberna alldeles intill familjens hus och skräcken blommade upp på nytt.
Maja berättar att hennes man var politiskt aktiv och att det till slut gjorde att det blev för farligt att vara kvar i landet. 1986 kom familjen till Sverige.
Son nummer två föddes på ett sjukhus i Värmland, och den upplevelsen blev något helt annat än den första förlossningen.
– Rozze, som föddes i Iran, förlöstes med kejsarsnitt men varför vet jag än i dag inte. Såvitt jag vet var det ingenting som var fel, men jag fick ingen förklaring alls. När Zolle kom till världen berättade den svenska barnmorskan hela tiden precis vad hon gjorde, vad som skulle hända och varför. Det kändes underbart tryggt.
Det enda lilla kruxet var väl att informationen tog en omväg via en manlig tolk som satt på en pall bakom dörren.
Maja gör en liten grimas.
– Där och då blev jag medveten om hur viktigt språket är som verktyg i vår kontakt med omvärlden. Utan språket är man utlämnad åt sitt eget öde. Mannen på pallen betydde jättemycket, men det skulle förstås ha känts ännu bättre om jag själv hade förstått barnmorskans ord.
Efter en tid i Sverige lyckades Maja få ett jobb som biträde på ett äldreboende. Samtidigt som hon jobbade började hon utbilda sig, först till undersköterska och därefter till sjuksköterska. I samma veva separerade hon och pojkarnas pappa.
– Det var tuffa år. Men jag hade ju min dröm, den släppte jag inte. Rozze gick in och tog ett stort ansvar för familjen. Det gick väldigt bra och han växte av det.

Maja Robsén

Idag jobbar Maja och Rozze tillsammans.

Döpts till Maja

I dag är Majas söner 28 och 32 år. Zolle arbetar som mäklare i Stockholm och Rozze, som är utbildad jurist, är delägare i Majas företag Mammaproffsen. Maja själv bor med en ny partner i Älta utanför Stockholm.
Tankarna på en karriär som barnmorska och egen företagare tog fart då hon reflekterade över sina båda egna förlossningar. Och sin mammas 18.
– Det fascinerade mig mycket hur olika typer av upplevelser man kan ha. Men också hur stor betydelse det har hur barnmorskan hanterar situationen och bemöter kvinnan.
Maja bestämde sig för att det var i detta arbete hennes dröm skulle komma till uttryck på allvar.
– Jag vet ju att många kvinnor känner oro inför att föda i ett nytt och främmande land. Kan jag prata med dem på deras eget språk kan jag förhoppningsvis lindra deras oro och göra så att upplevelsen blir trygg och positiv, säger Maja, som förutom svenska också pratar arabiska, kurdiska, persiska och engelska.
I det mångkulturella Alby uppskattas detta mycket. Precis som Maja själv med sitt öppna och omtänksamma sätt. Det har resulterat i att minst två små flickor, vars mammor gått på kontroller hos henne, döpts till just Maja.
Maja skrattar.
– Det är förstås väldigt roligt. Och samtidigt en ära. Jag är så tacksam över att få ge tillbaka lite av allt det jag har fått i livet.
När hon ser tillbaka på sin vistelse i flyktinglägret kan Maja konstatera att den dröm som föddes där har gått i uppfyllelse. Hon har blivit för andra vad kvinnan i den vita rocken var för henne då. Och under resans gång har hon lärt sig något mycket betydelsefullt.
– Man ska inte vara rädd för de svårigheter man möter. I stället ska man försöka använda sig av dem. Lära sig något.
Det tycker hon att hon själv har lyckats med.
– Det allra värsta jag har varit med om ledde faktiskt till det bästa. Till att jag är där jag är i dag.■

Text: Camilla Borgström Bild: Stefan Nilsson, Privat


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/