Annons

Annons

Helene, 45 fick en stroke: ”Jag var en sådan där ‘superwoman'”

Helene hade haft en stressig period 
på jobbet när det hände. – Jag var en sådan där ”superwoman” som gjorde mer än man kan göra. När hon äntligen skulle ha semester hände det ofattbara: fem blodproppar 
i hjärnan med risk för att bli blind.


Bild: Anna Edlund

Bild: Anna Edlund

Helene hade fem blodproppar i hjärnan

Klockan var strax före tio den där sommarmorgonen i juli 2014 när Helene Hagström, 45, klev ut på bryggan på Bohus-Malmön, norr om Lysekil.

Efter en stressig period på jobbet som driftschef i ett företag som arrangerade stora event och fester skulle hon äntligen få varva ner och bara njuta av semestern. Hon tog sats – och dök i.

Annons

– När jag var under vattnet kände jag hur det smällde till i huvudet flera gånger. Jag började svälja vatten och kunde inte röra vänster sida av kroppen. Ovanför mig var vattnet grönt och jag tänkte bara hela tiden: Jag vill inte dö i dag.

Livet före olyckan

Två år har gått sedan dagen som förändrade Helenes liv, och vi träffas i en sjöbod bara en kort bit från bryggan som Helene dök i ifrån. Hon serverar hembakad äppelpaj och te och berättar om livet före olyckan.

Läs också: Jag vägrade bli ett vårdpaket efter båtolyckan!

– Jag var en sån där ”superwoman” som gjorde mer än man kan göra, både privat och på jobbet. Jag sa alltid ”det fixar jag”, och coachade andra människor som jag mötte i mitt jobb, säger hon med västkustdialekt med norska tongångar i.

Helene, som växte upp på ön Tjörn i Bohuslän, hade levt ett aktivt liv och bott i både Australien, Thailand och USA, där hon bland annat haft ett eget radioprogram, tävlat i thaiboxning och assisterat dokumentärfilmaren Ben Cropp.

Nu hade hon landat i Oslo sedan fem år tillbaka, och allting i livet flöt på bra.

Fem blodproppar i hjärnan

Hon hade varit på semester i Stockholm i två veckor tidigare, och precis kommit i ordning inför semestern på Bohus-Malmön hos sin mamma när det hände.

– Jag lyckades dra mig upp med en hand och sparka med ena benet. När jag kom upp sluddrade jag, men sedan blev det bättre och jag lyckades ta mig till mammas lägenhet. Där kände jag mig konstig igen och armen var som gummi, så vi åkte till vårdcentralen.

Läs också: Sandra fick en stroke – bara 24 år gammal!

På vårdcentralen insåg man direkt allvaret och Helene blev hämtad av ambulans som körde henne till Norra Älvsborgs länssjukhus i Trollhättan.

– Läkarna berättade för mig att jag hade fått fem blodproppar i hjärnan, en stroke. De sa att det fanns en risk att jag skulle kunna bli blind, berättar Helene och tittar ut över havet genom fönstret.

Nu följde två veckor på sjukhus med slangar och tester för att söka igenom alla blodkärl och se var blodpropparna kom ifrån och vad som utlöste dem.

Fick en broschyr om stroke

Hon sov stora delar av dagarna, klarade bara av att vara vaken i en timme eller två och hade svårt att ta in vad som hade hänt.

Läs också: Cornelias huvudvärk var hjärninflammation

– När man ligger i ett sjukhusrum utan sina egna kläder, sitt jobb och sin telefon – vem är man då? Jag fick en liten broschyr om stroke och tänkte hela tiden ”det här händer inte…”, säger hon.

Efter två veckor blev hon utskriven och då började anpassningen till ett nytt liv.

Hon berättar hur hon inte kunde ha mer än två personer i rummet på samma gång, annars började väggarna att gunga och hon blev sjösjuk. Hon tålde inte heller ljud och ljus.

– Jag var vaken mycket men fick avskärma mig från ljud, ljus och rörelse. Skogspromenader funkade, men att gå i en stad i affärer var omöjligt och restauranger totalt smärtsamt.

Specialistsjukhus

Helena åkte hem till Oslo igen, och blev inskriven på Rikshospitalet där man gjorde flera utredningar om vad som hade hänt i hjärnan. Senare skrevs Helene in på specialistsjukhuset Sunnås i Norge. En tid innan hade hon stått på en trottoar mitt i centrala stan och plötsligt fått en insikt om hur sjuk hon faktiskt var.

Läs också: Jag tillfrisknade mirakulöst från en svår cancersjukdom

– Det var en buss som körde förbi, men min hjärna kunde inte processa det och jag visste inte om det var jag eller bussen som rörde sig. Samma sak med kullerstensmönstret i gatan som bildade mönster, då gungade hela min värld, förklarar hon och visar en bild från sin hjärnröntgen.

Halva hjärnan är svart och andra sidan består mest av vita stora fläckar, där propparna har satt sig.

– Alla proppar hade satt sig på ena sidan av hjärnan och jag började inse att det var ganska allvarligt.

Med den insikten tändes en motivation om att hitta tillbaka till sig själv. Kanske inte till det gamla livet, men till ett nytt, bättre.

Läs också: Sjukdomen stal mig från mina barn

– Jag såg mitt liv som en motorväg och bestämde att jag bara har tid med min hälsa just nu, genom träning, bra människor runtomkring mig och bra mat. 
Jag skulle aldrig ha fått en stroke, jag har varit elittränad, men det var också det som fick mig att klara mig.

Bild: Anna Edlund

Bild: Anna Edlund

Prov på Nationalencyklopedin

Under fem månader hårdtränades Helene på sjukhuset där hon ingick i en forskningsgrupp. På dagarna fick hon simma, löpträna, göra minnes- och IQ-tester och ha prov på olika texter från Nationalencyklopedin.

– Jag såg mig själv som en astronaut, säger Helene och skrattar högt. Jag har ingen aning om var jag är på väg eller hur det kommer att bli när jag kommer fram, men det har ju ingen som inte varit på månen förut!

Läs också: Födelsemärket på Karolinas hand var cancer

Hon skrattar mycket, pratar högt och hennes pigga ögon utstrålar energi. Hon visar flera bilder i sin mobiltelefon från sjukhustiden och ett videoklipp där hon löptränar med andningsmask och flera sladdar på sig. Så fort bandet stannar, tar hon av sig masken och flämtar ”underbart!”.

– Jag såg mitt eget ansvar i att komma tillbaka. Jag hade på mig träningskläder hela tiden i stället för sjukhuskläder, och tänkte ”bara jag klarar det här lilla i dag…”.

Satte upp små mål för sig själv

För Helene kom de fysiska framgångarna mycket fortare än vad alla läkare hade trott. Hon kallades mirakelpatient och började coacha andra patienter på sjukhuset.

– Jag har alltid velat lyfta andra människor och sett lösningar i allt. Jag ville hjälpa de andra att hitta den ”inre riddaren” som alla har, och försöka att få dem att tänka ”vad jag kan göra nu” i stället för ”det här kan jag inte göra nu”.

Helene satte hela tiden upp små mål för sig själv, och långsiktiga. Hon ville bli stark igen och kunna lyssna på musik igen utan att hjärtat skulle börja slå och hon skulle känna sig svimfärdig. Trots att de fysiska framstegen gick fort berättar hon att det nog var den inre resan som var svårast.

Läs också: Annika fick rehab hemma efter stroken

Plötsligt blev hon medveten om att hennes tid i livet var begränsad och tvingades omvärdera sitt liv och sitt umgänge. Förhållandet med hennes livspartner tog slut mitt under rehabiliteringstiden. Hon fick återskapa relationer med vänner som inte visste vem den nya Helene efter stroken var.

– Jag är stenhård nu för tiden när relationer inte är på riktigt, när det bara är yta eller handlar om något annat, säger hon bestämt.

Vi lämnar sjöboden och promenerar längs med klipporna och havet. Det blåser friskt och en stor skarv flyger dramatiskt över vågorna. Helene vänder ansiktet mot solen som värmer och ler.

– Min familj har kommit hit i fyra generationer, jag älskar Bohus-Malmön. Det är här jag lagar mig själv, snorklar, skrattar och får vara Pippi Långstrump!

Började måla under rehabiliteringen

Just nu går hon fortfarande på behandling i Norge men är på permission på sin älskade ö. Många av de mål hon har strävat efter har hon uppnått, men hon har ändå en bit kvar.

– Min hjärna har inte klarat av att prata i telefon eller att se mönster i gatan eller i tidningar, men nu börjar jag klara det – det är stort! Livet pendlar mellan fantastiskt och kaos, men de mörkare stunderna är betydligt kortare än de ljusa. Det man fokuserar på växer, så väljer man att fokusera på problemen så växer de ju, säger hon och fyrar av ett stort leende.

Just nu målar hon mycket, något hon började med under rehabiliteringsperioden på sjukhuset i Sunnås, och tränar och skriver.

Läs också: Jörgens ryggont visade sig bero på en stor tumör i ljumsken

Hon vill föreläsa om sina erfarenheter för både läkare och patienter, eller för alla som någon gång kraschat på något sätt. Hon skriver på en bok och en broschyr som hon hoppas kan hjälpa andra och ge motivation. För även om det som hände fick Helene att omvärdera allt i sitt liv är hon tacksam och har hittat nycklar till att leva ett glädjefyllt liv.

– Ett år efter min stroke bjöd jag in familj och vänner till en ”Fira livet”-fest den 21 juli, samma datum som det hände och det har jag haft varje år sedan dess. Jag är tacksam för det som är i dag, min stroke har fått mig att se livet mer genuint, att skratta mer och ta vara på nuet. Jag upplever livet starkare nu än förut!

Text: Emma Barrstrand


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/