Annons

Annons

Helena är Jonathans skyddsängel

Jonathan, 4 år, skulle bara ta ett sista varv med sparkcykeln runt huset. Men när han inte kom tillbaka befarande föräldrarna det värsta...


Jonathans mamma och pappa Gunilla och Mark är tacksamma för att Helena Andersson reagerade då hon upptäckte Jonathan ensam ute i trafiken.

Jonathans mamma och pappa Gunilla och Mark är tacksamma för att Helena reagerade då hon upptäckte Jonathan ensam ute i trafiken.

Jag insåg direkt att något var fel

Ute på en tätt trafikerad dubbelfilig väg fick Helena Andersson syn på en liten pojke som ensam körde runt på en sparkcykel. En sådan liten är inte ute ensam, tänkte Helena…

Annons

Klockan var över halv nio på kvällen. Visserligen var det ganska ljust ute, men vad gjorde en liten pojke, ensam på sparkcykel, i kanten på en dubbelfilig trafikled genom skånska Helsingborg?
– Jag kände i magen direkt att det inte stod rätt till. En sådan liten är inte ute ensam, säger Helena Andersson, till yrket socialarbetare på individ- och familjeförvaltningen i Landskrona.
Hon hann passera den vilsne pojken, Jonathan Grevald Johansson, men bestämde sig genast för att vända vid nästa trafikljus. Hon gjorde en u-sväng och körde tillbaka. Den lille pojken hade då tagit sig över den breda vägen – trafikerad av både bussar och skördetröskor. Helena stannade och sprang fram till honom. Det fanns ingen vuxen i närheten så långt hon kunde se.
– ”Hallå, hallå!” ropade hon, berättar Jonathan, som var 4 när det hände men nu fyllt 5.
I dag får han ge Allers guldhjärta till sin räddare Helena som hittade honom, och som tack för att äventyret trots allt slutade bra.

helena2

Jonathan älskar att vara ute med sin sparkcykel.

En vanlig lördag

Det hade börjat som en helt vanlig lördag, med rejäl sovmorgon. Mamma Gunilla Johansson och Jonathan var hemma medan storebror Benjamin var någon annanstans och pappa Mark Grevald var på jobbet som hemvårdare i Danmark, dit han pendlar dagligen.
– Det gjorde jag också innan jag fick Jonathan. Jag är undersköterska, men läser vidare för att kunna arbeta med funktionshindrade, berättar Gunilla.
De tog det ganska lugnt under dagen. Gjorde inget speciellt; var ute och lekte lite.
– Jonathan är ett riktigt utebarn. Han älskar att vara ute och röra på sig, gärna sparka runt. Men vi har alltid koll på honom. Han vet att han inte får vara längre bort än huset när vi inte är med.
När Mark kommit hem från sitt arbete började Gunilla med middagen. Men den skulle snart kallna. Och godispåsen skulle förbli orörd.
Mark gick först ut ensam med hundarna och sedan kom Jonathan ut med sin sparkcykel. Far och son tog en promenad, för att sedan gå in och äta middag. Då var klockan lite över sex.
– Men Jonathan ville inte gå in. Han ville gärna ta sparkcykeln en gång till runt huset och det fick han. Jag ställde mig för att ha koll och vänta framför husporten. Men han kom aldrig, berättar Mark.
Mark trodde först att sonen träffat en kompis på vägen. Men när minuterna gick kom oron och känslan av att något var fel.
– Jag ringde Gunilla och gav mig sedan ut med cykeln för att leta. Men jag kunde inte finna honom någonstans inte på lekplatsen, inte på ödetomten, inte heller på parkourbanan.

Alla letade

Först blev Gunilla mest arg när hon förstod att sonen var borta, sedan kom oron. Hon och Benjamin gav sig också ut för att leta. De frågade hos grannarna om Jonathan var där.
– Många av dem engagerade sig också i att leta efter honom och vi är så tacksamma över deras hjälp.
Till slut visste de ingen annan råd än att ringa polisen som snabbt kom till platsen och hjälpte till att leta.
Under tiden hade Jonathan hunnit en halvmil bort – på andra sidan rondellen över den mycket starkt trafikerade Malmöleden. Han ville leta efter en kompis på lekplatsen där han varit med förskolan, och kom allt längre bort hemifrån.
– Jag var aldrig rädd, och inte ledsen. Men kanske lite orolig, säger han och man märker ett visst allvar.
Han har fått veta många gånger att man inte får ge sig iväg på det viset. För då kanske man inte hittar hem. Mamma och pappa har sagt det, och även poliserna som mötte upp Helena och körde hem Jonathan i sin piketbuss.
– Jag frågade Jonathan var han bodde, men uppfattade inte riktigt gatunamnet. Då ringde jag polisen som sa ”Håll i honom!”, berättar Helena.
Hon såg på honom att han förstod allvaret när poliserna kom.
– Det var som om han slappnade av och blev glansig i ögonen, säger hon och ger honom en kram.

Änglavakt

Helena har själv två barn, en son som bor hemma och en vuxen dotter. Runt handleden har hon ännu en gåva från Jonathan och hans familj, en armlänk med budskapet ”änglar finns, och du är en av dem” på engelska. Gåvan är specialbeställd och matchar guldhjärtat runt hennes hals.
– Jonathan har haft änglavakt. Vi är så tacksamma att inget allvarligt inträffade och att han hittades helskinnad av Helena och tryggt återkom till min famn, säger mamma Gunilla.
De blev överlyckliga över att se Jonathan igen när dörren öppnades till polisbilen och han satt där.
– Jag ville bara krama honom. Jag var så lättad och det syntes att han var tagen av stunden, berättar Gunilla.

Text: Christel Skeppås 
Bild: Peter Helperin


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/