Annons

Annons

Här har 38 barn fått ett hem

Under 30 år har Ann och Inge varit fosterföräldrar. "Valet var enkelt. Jag längtade efter barn och det finns massor som behöver ett hem"


annbjorkman

Hos Ann och Inge finns barnens trygghet

När ett efterlängtat barn uteblev bestämde sig Ann för att bli fostermamma. 30 år senare har 38 barn kommit och gått. Några har stannat hela sin uppväxt i Anns och Inges hem, men alla har stannat för alltid i deras hjärtan. Och nu har deras öppna sinne och omtänksamhet gått i arv!

Annons

Tvåårige Albin gapar stort när ”morfar” Inge matar honom med förmiddagens mellanmål. Albin sträcker sig nyfiket efter kakfatet som precis ställts fram på det generösa matbordet i köket hemma hos Ann, 57, och Inge Björkman, 56, i Höglandsnäs utanför Piteå.
Lille Albin och hans treårige bror Algot har nyligen flyttat in hos Anns och Inges dotter Jessica. Hon har, till Ann och Inges stolthet och glädje, valt att gå i deras fotspår och bli fostermamma själv. Familjerna bor bara ett par kilometer ifrån varandra. De stöttar och hjälper varandra i vardagen och ses så gott som dagligen.
– Vi har ett alldeles speciellt band. Mamma vet saker om mig innan jag ens känner till dem själv, skrattar Jessica.
Jessica Lundmark, 30, är Anns allra första fosterhemsbarn. Hon var den där efterlängtade flickan som, sargad av en tuff första tid i livet, kom till Ann som fyraåring.
– Jag längtade efter barn och det fanns massor av barn som behövde ett nytt hem. Valet var enkelt, säger Ann.

Sökte närhet

Tidigt drömde Ann om att bli mamma, men det blev inga biologiska barn. När hon anmälde sitt intresse för att ta hand om ett fosterbarn dröjde det inte länge förrän den fyraåriga flickan Jessica flyttade in hos Ann och hennes dåvarande sambo. Jessicas föräldrar levde inte ihop och mamman hade grava alkoholproblem.
– Jessica törstade efter närhet och tydde sig till vem som helst som tog henne i knät eller sa ett vänligt ord.
Hon tog genast den lilla flickan till sitt hjärta och det blev en prövning när den biologiska mamman upprepade gånger ville ha sin dotter tillbaka. Målet med alla familjehemsplaceringar är att barn och föräldrar ska återförenas, men det är inte alltid möjligt.
– Så fort mamman hade varit nykter ett par veckor ville hon att Jessica skulle flytta hem igen, men det höll aldrig mer än en kort stund, säger Ann och berättar att hon trots det var orolig för att mista Jessica.
Jessica berättar om obehaget när mamman ringde henne i berusat tillstånd och skammen när hon kom till skolan för att hämta henne.
Trots att hon var så liten så var Jessica ständigt orolig för sin mamma. I femårsåldern funderade hon ofta på om mamman var full, om hon kräktes, om hon kunde andas, och jag åkte och kollade läget för att lugna flickan, säger Ann och tittar på sin vuxna dotter som nickar bekräftande.

Adopterades som 15-åring

Jessica minns nästan inget annat än att hon bott hos Ann och Inge. De blev hennes föräldrar på riktigt när de fick adoptera henne vid 15 års ålder. Många års oro fick äntligen ett slut.
– Det märktes så tydligt på Jessica. Tonläget i hennes röst förändrades och axlarna sjönk en decimeter, säger Inge och ler.
Jessicas biologiska mamma är avliden sedan några år tillbaka, men Jessica har en nära och varm kontakt med sin biologiska morbror och hans fru. Det är relationer som betyder mycket för henne, och paret har också blivit goda vänner till hela familjen.

Ett gemensamt beslut

Inge kom in i Anns och Jessicas liv redan efter ett år. Då hade Ann separerat och var ensam med Jessica. Ann berättade från första början att det där med biologiska barn kunde bli svårt.
– Det var helt okej för mig och vi bestämde oss för att Jessica behövde syskon, så vi tog emot två barn till ganska snabbt, säger Inge.
Att ytterligare 35 barn skulle komma att få en fristad i familjens hem var förstås inget Ann eller Inge kunde förutse, men varje gång ett barn har behövt ett tryggt hem har de tackat ja. Ensamkommande flyktingbarn, handikappade barn, tonåringar och småbarn – hos Ann och Inge har alla varit välkomna.
– Men vi har alltid frågat barnen först. De har fått vara med och bestämma.
Jessica nickar och säger att hon bara minns det som spännande och roligt att familjen utökades med nya barn, de blev som hennes syskon. Extra spännande var det för 15 år sedan när familjen tog emot ett nyfött flickebarn.
– Vi fick hämta Ellen direkt från BB, och vi fick veta från första början att sannolikheten var stor för att vi skulle få adoptera henne. Det är väldigt ovanligt och vi var förstås överväldigade när vi fick beskedet.

Ny generation familjehem

När Jessica och hennes sambo Magnus för några år sedan också bestämde sig för att bli ett familjehem (som fosterhem numera heter) fick de Anns och Inges fulla stöd. Vem kunde passa bättre för uppgiften än de? Även Jessicas sambo har vuxit upp i familjehem.
– Mina föräldrar tog sig an ett syskonpar som behövde ett nytt hem och de är lika mycket mina syskon som mina biologiska bröder, säger Magnus, som till en början ändå var lite tveksam till idén. Han tyckte att de skulle skaffa några egna barn först. Men när paret för fem år sedan fått dottern Nelly kände sig även Magnus redo:
– Det var en jobbig förlossning och då kände jag att barnen inte nödvändigtvis behöver vara våra egna.
I dag består Jessicas och Magnus barnaskara, förutom Nelly, 5, av två små killar på 2 respektive 3 år och en tjej på 14. Hos Ann och Inge bor just nu två killar på 15 och 17 år och tre tjejer på 15, 13 och 6. Alla barn har en stor glädje av varandra, men i vissa fall betyder en jämnårig kompis något alldeles extra.
– När Camilla kom till oss för några år sedan var hon apatisk. Hon bara satt eller låg och stirrade tomt framför sig. Någonstans snappade hon ändå upp hur Nelly lekte och rörde sig runtom henne och jag glömmer aldrig den där dagen när Nelly sprang och hoppade runt på altanen och Camilla plötsligt började följa efter henne. Vilket fantastiskt framsteg det var! Nu är det ofta Camilla som leder leken, säger Jessica.

familjehem

Allting är ordnat

Det är inte bara barnen som har glädje av varandra. För Jessica och Magnus är Ann och Inge ett ovärderligt stöd i vardagen som familjehemsföräldrar. De bidrar med kunskap, rutin och ett stort hjärta. Ett hjärta som sträcker sig bortom den här världen. Ann och Inge vill försäkra sig om att alla deras barn får det bra även den dag när de själva inte längre finns kvar.
– Vi har skrivit in alla barnen i vårt testamente. Det spelar ingen roll om barnet är adopterat eller inte. Har man vuxit upp hos oss har man samma rätt att ärva oss. Och skulle både jag och Inge dö knall och fall så har Jessica och Magnus lovat att ta över ansvaret för barnen. Vi har ordnat så att huset är betalt och att det finns pengar till räkningar och mat i minst tre år framåt.
Ann och Inge närmar sig 60 år men deras hem är fortfarande öppet för nya barn.
– Visst har vi jagat ungdomar på stan och nog har det skurit i hjärtat när barn flyttat från oss och kanske farit illa efter det. Men det här är en livsstil och det barnen ger oss i gengäld betyder allt för oss.

Fotnot: Barnen heter egentligen något annat.

Text: Birgitta Lindvall Wiik  Bild: Tomas Bergman

Läs också

ADHD: fiskolja hjälpte Matheus

Louise trotsade sina mobbare



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...