Annons

Annons

Hans hjärta tillhör mig – än så länge…

Min son har världens största hjärta. Han vet precis hur man får en mamma på gott humör: med kaffe och cheeseburgare. Innan vi tar bilen till barnens farmor och farfar ett par timmar bort brukar vi i familjen stanna till och handla kaffe på närmaste köpcentrum med bra kaffeställe. Sedan har vi kafferep med snack och ungdomarnas elektropop/gamla godingar hela vägen upp.


Ibland kommer vi iväg lite sent och häromveckan var en sådan gång. För att spara tid åkte maken iväg och tankade, medan jag stannade till vid blomsteraffären för att handla något fint att ha med. Barnen fick pengar i fickan med uppdrag att handla en enkel latte till mig, en latte till pappa och så något att dricka till sig själva.

Tiden började dra sig mot lunchtid och det skulle ännu dröja innan vi kunde avnjuta farmors alltid goda mat. Skulle vi klara oss på kaffe så länge? Vi ville ju inte vara för mätta när vi kom fram.
Det var ingenting vi hann diskutera innan vi skildes åt. Men jag räknade med att barnen skulle tänka själva. Jag har försökt uppfostra dem till självständiga människor, med egna idéer. Och se – det fungerade!
När de varit och handlat kaffe tyckte sonen att det fanns utrymme att handla mer. Därför gick han med bestämda steg och gjorde av med resten av pengarna, utan att förankra det, som den självständiga och hungriga person han är.
Bytet blev cheeseburgare till hela familjen, sådana små för en tia stycket. Vi är fyra i familjen, han köpte sju stycken. Den rättvisa och självklara fördelningen av burgarna blev följande: en till maken, en till dottern, två till mig och tre till tonårssonen.

Annons
kaseri

Illustration: Victoria Plantin

Vad fantastiskt det var att han visste vad vi alla behövde! Det är den version som jag väljer att tro på. Även om hans syster hävdar att han först hade tänkt äta alla hamburgarna själv, innan han förstod hur sugna vi andra var.
Jag kan inte tro att han lindar mig runt sitt lillfinger. Tycker att han har känslorna på rätta stället, även om det finns situationer då det varit mindre bra att känslorna svallat.
Jag tänker på sms:et som hans stackars syster fick ta emot efter ett syskonbråk när de var ganska små. Lillebrorsan skrev: ”Jag hattar dig!”
Det är osäkert om hon förstod budskapet, då det förstås var något annat han menade, men råkat slinta på t-tangenten. Men jag vet att de egentligen inte hattar varandra.
En annan gång var det jag som fick ett uttrycksfullt sms: en svordom och inget mer. Jag satt på jobbet och undrade vad jag hade gjort för att han skulle vara så arg.
Det visade sig att jag hade tvättat hans hoodie (tröja med luva) och snörena i luvan hade då åkt ut. Det var något jag hade missat, men som gjort den totalt oanvändbar och orsakat panikkänslor när han skulle till skolan på morgonen.
Även om det inte är okej att uttrycka sig hur starkt som helst, så förlåter jag honom, för han kan lika gärna skicka pussar i sms till mig och hjärtsymboler till sina kompisar. Jag vet att han har ett hjärta av det allra största slaget och att det tillhör mig… än så länge.

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...