Annons

Annons

Mohammad har hjälpt mig att komma tillbaka till livet

Unn blev halvsidesförlamad efter en stroke. Men det började med att hon fick diagnosen hjärntumör och den enda utvägen var en komplicerad operation. När hon vaknade upp efteråt kunde hon inte röra halva kroppen och blev liggande hemma. Tills Mohammad kom...


halvsidesförlamning stroke

Unn kan i dag till och med gå några steg tack vare Mohammads träning.

Så kom jag tillbaka efter stroke och halvsidesförlamning

Att ge upp finns inte på kartan, vare sig hos Unn eller hos Mohammad. Det är också det budskap de vill förmedla.

– Ge aldrig upp, även om livet ser mörkt ut, säger Unn Forsberg 51.

Unn vet vad hon talar om. I ett slag förändrades livet helt för henne. Hon gick från att vara en levnadsglad tvåbarnsmamma som älskade att dansa, till att bli ett vårdpaket.

Läs också: Jag vill att barnen ska minnas mig med glädje

Förlamad vänstersida

Med en förlamad vänstersida och beskedet att hon aldrig skulle kunna ta sig upp ur sängen skickades Unn hem från sjukvården. Och hon blev mycket riktigt sängliggande.

Men så dök Mohammad Al Rifai, 42, upp i Unns liv. Han hade ett förflutet som elitidrottare inom kung fu och visste det mesta om träning.

Tillsammans inledde de en intensiv träning av Unn. I dag har Unn inte bara kommit upp ur sängen. Hon kan också gå några steg på egen hand.

Läs också: Jag är rätt man att bli blind

– Jag har kommit tillbaka till livet, säger Unn och tittar skrattande på Mohammad som glatt instämmer.
Det är mycket skämt och skratt dem emellan. Båda beskriver sig som glada och väldigt envisa personer.

– Jag kommer från en familj som aldrig ger upp, berättar Mohammad. Dyker det upp ett problem så försöker vi alltid hitta en lösning.

Svimmade plötsligt

Vi träffas hemma i Unns femrumslägenhet som ligger mitt i centrala Linköping. I det stora ljusa vardagsrummet med de vackra gobelängerna som Unn köpt på sina resor i Latinamerika, sker numera den mesta av hennes träning.

– Rummet är en gudagåva. Man får utan problem plats med fem rullstolar runt vardagsrumsbordet, säger Unn och berättar att hon engagerat sig i Neuroförbundet.

Läs också: Det är som ett mirakel att jag överlevde hjärntumören

– När jag köpte lägenheten var jag en frisk och nyskild kvinna. Jag hade inte en tanke på att min lägenhet var handikappanpassad. Men det enda jag har behövde göra efter katastrofen, var att bredda dörren till köket och till sovrummet.

Hade hjärntumör

Det var 2010 som allt förändrades för Unn. Hon berättar att hon jobbade som ekonom på Linköpings universitet och hade haft väldigt mycket att göra.

– Under en konferens svimmade jag plötsligt. Det var inget ovanligt. Jag har svimmat förr eftersom jag har lågt blodtryck. Men den här gången dröjde det innan jag vaknade till.

Unn kördes i ambulans till Universitetssjukhuset där man gjorde en hjärnröntgen. Det visade sig att hon hade en tumör, stor som en golfboll i hjärnan. Tumören var långsamväxande. Men nu klämde den på vitala delar, som kunde leda till att hennes hjärta plötsligt slutade slå eller att andningen slutade att fungera.

Aldrig känt symptom

För Unn blev det ett chockartat besked. Hon hade aldrig känt några symtom på att något kunde vara fel.

– Det enda jag kan påminna mig om är att jag plötsligt kände att det luktade kogödsel från några kollegors rum på universitetet. Jag visste förstås att det var fel. Men det luktade som om det fanns en massa hinkar med kogödsel där, säger hon och skrattar. Nu vet jag att det var tumören som påverkade mina sinnesförnimmelser.

Läs också: Johannes blev levande begravd

Unn hade inte mycket att välja på. Det enda chans som återstod om hon ville leva vidare, var en operation.

– Jag visste att den var riskfylld och var övertygad om att jag skulle dö. Det var en fruktansvärt obehaglig känsla att veta att någon skulle in och gräva i min hjärna.

Opererades i 18 timmar

Under 18 timmar opererades Unn – en helt otrolig bedrift menar hon. Men för att komma åt tumören var kirurgen tvungen att kapa ett nät av blodkärl, vilket ledde till en blödning. När Unn vaknade upp var hela hennes vänstersida förlamad.

– Det kändes som om jag bara hade en sida av kroppen kvar. Men att det blev som det blev är inte kirurgens fel. Och jag är jättetacksam över att jag inte fick afasi (språksvårigheter).

Läs också: Monika bar på oupptäckt fästingsmitta i 30 år

När Unn skickades hem var hon ett sängliggande vårdpaket. Beskedet från läkarna var att hon skulle bli sängliggande resten av sitt liv.

– Det var väldigt deprimerande. Det kändes som om livet var helt slut. Jag var 45 år, men kände mig som 80. Jag var helt beroende av andra. Jag kunde inte ens gå på toaletten, utan fick uträtta mina behov i sängen.

stroke halvsidesförlamning

Med hjälp av pussel tränar Unn upp sin kognitiva förmåga.

Jobbat som sjuksköterska

Unn berättar att hon precis hade förlovat sig när allt hände, men att förhållandet tog slut och hon blev ensam.

Men det fanns också ljusglimtar i hennes liv. Unn fick mycket hjälp av sina föräldrar som bor alldeles i närheten. Och så hade hon sina systrar och sina barn Emil, 23, och Elisabeth, 21.

När så Mohammad dök upp i Unns liv tog det en helt ny vändning. Mohammad som är från Syrien berättar att han kom till Sverige i samband med att han tävlade i kung fu. I Syrien hade han jobbat som militärsjuksköterska. Arbetsförmedlingen erbjöd honom restaurangjobb.

Läs också: Sandra fick en stroke när hon var 24

– Men jag ville jobba inom vården med människor, berättar Mohammad.

Senare fick han också jobb inom hemtjänsten. När han fick frågan om han ville hjälpa Unn, var han först tveksam.

– Jag tänkte att det var bättre om det kom en kvinna till henne, som hon kunde prata med. Jag är heller inget för att sitta och dricka kaffe och äta bullar. Jag vill arbeta och se resultat.

Intensiv träning

Mohammad är också en person som hellre ser glaset som halvfullt i stället för halvtomt.
– När jag träffade Unn såg jag en kvinna som låg i sängen, trots att 50 procent av hennes kropp fungerade. Det tog jag fasta på.

Så den första frågan Mohammad ställde till Unn var, är du en sådan person som ger upp?

– Svaret blev förstås nej. Jag är en väldigt envis kvinna. Jag ger aldrig upp, säger Unn och skrattar.
Och så satte de igång med en intensiv träning av Unn. Tre halvtimmarspass om dagen tränades både det fysiska och det kognitiva.

Läs också: Jag vägrade bli ett vårdpaket

– Unn får träna upp sin kognitiva förmåga bland annat genom att lägga pussel, berättar Mohammad och pekar på ett pussel som ligger på vardagsrumsbordet. Ibland blir det pusselmaraton. Då ska hon sortera ut alla bitarna och lägga flera pussel samtidigt.

Sängliggande träning

Men när deras träning började var Unn fortfarande sängliggande. Det första delmålet blev att Unn skulle komma upp ur sängen och kunna gå på en vanlig toalett.

– Den stora tunga landstingssängen blev ett utmärkt träningsredskap eftersom den är så stabil, säger Unn och skrattar. Jag tränade mig på att stå, bland annat genom att hålla mig i sängen.

Men vilket enormt arbete Unn och Mohammad har lagt ner, kan nog ingen riktigt förstå.

– Det har varit ett fruktansvärt hårt arbete, säger Unn.

stroke halvsidesförlamning

”Mitt stora livsmål är förstås att kunna dansa igen”

Visat resultat

Men deras gemensamma ansträngningar har gett resultat. Ett stort ögonblick för dem båda var när den stora golvliften som lyfte upp Unn ur sängen, kunde rullas ut ur huset.

– Det kändes helt fantastiskt att slippa det där åbäket, säger Unn.

I dag är Mohammad anställd av Unn som hennes personliga assistent och som arbetsledare för hennes andra personliga assistenter. Och deras träning fortsätter. Mohammad berättar att nästa delmål var just att Unn skulle kunna ta ett steg.

Läs också: Madeleine fick 230 volt genom kroppen

– Nu kan hon gå några meter med käpp. Det är viktigt att sätta upp små delmål. Och det absolut viktigaste är den dagliga träningen i hemmet.

Unn och Mohammad reser nu runt och föreläser om vad man kan åstadkomma genom att träna.

– Vi försöker ge vår omgivning hopp. Varje år drabbas 30 000–35 000 människor av stroke, samtidigt som rehabiliteringen är eftersatt, säger Unn.

Utbyte av varandra

Men det är inte bara träning dem emellan. Unn hjälper Mohammad med integrationen in i det svenska samhället och att förbättra sin svenska. Samtidigt har hon fått lära sig mycket om islam och Syrien av Mohammad.

– Jag har bytt ut en del av kaffet mot kamomillte. Och jag kan till och med prata lite arabiska, säger Unn och demonstrerar genom att säga ”lagom är bäst” på arabiska, samtidigt som hon skrattar.

Unn tycker hon lever ett bra liv i dag.

– Jag njuter väldigt mycket av livet. Mer av de små sakerna än vad jag gjorde innan katastrofen. Som att bara sitta i solen ute på gården. Mitt stora livsmål är förstås att kunna dansa igen. Men utan Mohammad hade jag inte kommit upp ur sängen.

Text: Marita Andersson
Bild: Maria Qvarzell och privat

Läs också

Jonas blir förste svensk i rullstol att bestiga Kilimanjaro

Jonas Gustafsson


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…