Annons

Annons

Jag vet inte hur jag överlevde!

"Tränar du?" frågade sköterskan på jobbets hälsokontroll. Jag var andfådd av att trampa på testcykeln, men sa så övertygande jag kunde: "Oh, ja!", och förväntade mig att hon skulle tro lika mycket på det som jag själv gjorde. Men hon genomskådade mig.


indoor_walking_a

Illustration: Victoria Plantin

Jag hade glömt att det fanns en mätare med mina värden och förmågor på cykeln jag just satt på, och kände ett omedelbart behov av att förklara mig: ”Jag är egentligen träningstypen. Jag har en bra benstomme och ordentliga muskler, speciellt benmusklerna. När jag gick i sexan sprang jag snabbast på 60 meter – barfota… Och när jag var student brukade jag gå på Fysiken i Göteborg, träningshallen nära min studentlägenhet.”
Det kunde ju ha varit nyss – det är ju många som studerar i vuxen ålder – men sköterskan förstod att det var ett tag sedan för min del.
Sedan måste ju jobbet skötas, och hemmet, och barnen. Genom åren har jag hittat på massor av ursäkter till varför jag inte tränar. Fast jag minns det som att jag gillar att röra på mig.
Sköterskan förstod att jag inte var träningstypen, just då, och jag bestämde mig för att ta tag i saker och ting. I huvudet klingade vad jag brukade säga till min egen mamma: ”Om man verkligen vill träna så hinner man.”
Jag tog mig därför tid att gå och köpa ett träningskort på ett gym i närheten av hemmet. Och tron på min vilja och förmåga var så stor att jag slog till med ett halvårs medlemskap för en ansenlig summa. Jag fick en gratis vattenflaska och ett träningsschema i min hand. Min blick föll på passet ”Indoor walking”, inomhusgång. Jag fantiserade om hur pigg och glad jag skulle bli av denna aktivitet, och säkert skulle jag hitta människor som mig själv där – lagom runda i sina bästa år.
Jag visste inte vad indoor walking innebar, men tyckte att namnet talade för sig själv. Såg framför mig hur vi skulle promenera kring i trevlig takt längs med väggarna till bra musik. Som en utomhuspromenad fast i given omloppsbana och inne.
Jag var snabb och bokade ett pass men inte lika snabb på att ta mig dit. Kom väl i startsekunden som vanligt och hade ingen längre stund på mig för förberedelser. Trodde heller inte att det skulle behövas.
När jag väl hittade salen blev jag osäker på om jag kommit rätt. Jag förstod inte hur vi skulle få plats att gå runt. Överallt stod maskiner i vägen.
Det var maskiner där man stod och cyklade, förde armar och ben korsvis fram och tillbaka – utan möjligheter att vila på en sadel.
Tränaren, typiskt en avlägsen bekant via barnen, förklarade att maskinerna ingick i passet och att jag kommit precis rätt. Detta var en timmes svettig indoor walking. Maskinen i mitten längst fram var den enda som var ledig. Jag kunde ställa mig där, precis där alla också kunde se mig.
Då plötsligt trillade polletten ner; detta var inte för nybörjare som jag, och jag kände att jag måste ut. Antagligen tvekade jag lite för länge för deras ”pansardörr” stängdes utan möjligheter att alls ta sig ut. Så kändes det. Jag är säker på att den gett mig en ordentlig stöt och kastat mig tillbaka till maskinen om jag försökt.
Jag måste hålla masken och vet inte hur jag överlevde, för det var fullt ös medvetslös från start. Jag tror att det hjälpte att jag höll blicken stadigt mot klockan. Det var min tröst att den gick åt rätt håll.
Jag var lycklig när passet var över. Kanske på ett annat sätt än de andra i träningslokalen. Tränaren frågade hur det gick, och jag kunde ha sagt som det var.
Men jag sa bara: ”Det är lugnt. Jättelugnt!” Jag gav henne intrycket att jag mycket väl kunde tänka mig att återkomma. Fast jag hade ju helt andra planer.
Jag sprang därifrån och tänkte aldrig komma tillbaka, vilket jag inte har gjort heller. Annat än för att besöka deras spa och gå på ansiktsbehandling. Här är jag ingen nybörjare!

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…