Annons

Annons

Ordet mirakel har förekommit om Lasse!

Det började med värk i kroppen och slutade på demensboende och en två år lång minneslucka. Lasses familj trodde att slutet var nära, när han plötsligt började minnas, prata och springa...


Annons

frisk från demens

Maria och Martin är glada över pappa Lars tillfrisknande!

Det var som om pappa blev frisk från demens!

”Kristallklar”. Det är inte ordet som man brukar använda om en människa som bott på flertalet demensboenden, varit fråntagen sina rättigheter att röra sig fritt och som ansetts vara inne på en väg som bara hade ett slut: en snar och nära död.

Men Lars ”Lasse” Albinsson, 75, har både skärpan och humorn, minnet och förståndet, mot alla odds och till hans läkares förundran.

– Man ska aldrig ge upp hoppet, säger han och skrattar.

Få har hört talas om att man kan försvinna in i dimman och komma tillbaka som om inget hade hänt. Men nu sitter han i sin lägenhet i Lerum med utsikt över sjön Aspen med kalendern full av aktiviteter som boule och dans. Denna dag har han även besök av sina vuxna barn Maria Pettersson och Martin Albinsson.

Läs också: Så kom Titti tillbaka från sjukdomen

Lasse bodde på sin stora gård i Småland när allt började. Han hade gjort sig av med sitt företag där han sålde bland annat kassaregister och hade gått i pension redan när han var 62 år.

– Men det var ju en del jobb med skogen, framför allt efter stormen Gudrun. Jag förlorade mycket pengar. Träden låg som plockepinn. Då var man ledsen, säger han.

Ont i kroppen

Hösten 2010 började han få ont i kroppen. Överallt värkte det och när han kom till sjukhuset visade det sig att han hade hög sänka.

– De skickade mig till en reumatolog och han trodde väl att det var någon slags muskelreumatism, berättar Lasse.

Läs också: Övervikten var sjukdomen lipödem

Lasse fick kortison, som inte hjälpte. Läkaren anade att det var något som inte stämde. Men längre än så kom det inte för innan läkaren gick i pension och tog funderingarna med sig.

– Men det minns inte jag, för där går gränsen för vad jag kommer ihåg från den tiden, förutom en del enstaka minnen, säger Lasse.

Var nedstämd

Smärtan gjorde Lasse nedstämd och livet var inte så roligt längre. Men han bokade själv en resa till Turkiet 2011 tillsammans med Maria, Martin och deras familjer.

– Under den tiden klarade du dig själv, skötte räkningarna och allt annat utan större problem, men sedan ville du inte komma och fira jul för du var för trött och då undrade man ju, säger Martin vänd mot sin pappa.

Han, Maria och tredje sonen Sonny Albinsson hade sedan tät kontakt med pappa Lasse på telefon innan de kom och hälsade på till sommaren.

Läs också: Det känns som ett mirakel med medicinen!

– Då låg pappa och solade när vi kom och när han skulle resa sig upp kunde han knappt stå. Vi blev jätteoroliga och undrade om han fått solsting eller en stroke. Han hade också gått ner i vikt och hans dåvarande sambo trodde att han var demenssjuk, berättar Maria.

Lasse rycker lite på axlarna.

– Den här tiden är som ett svart hål. Jag minns inget, men jag har fått det berättat för mig, förklarar han.

När Maria till slut åkte hem var hon orolig, men hon hade fått ett godkännande av sin pappa att få prata med hans läkare.

Läs också: Hon levde med obehandlad tbc

– När läkaren fick se honom igen kände hon knappt igen honom. Det saknades 25 kilo. Vi åkte med pappa till akuten i Växjö och där träffade vi en annan läkare som inte alls ville göra någon utredning, utan avfärdade allt som demens, berättar Maria.

Mardrömmar och hallucinationer

Lasse återvände hem till gården och under sommaren blev det snabbt värre.

– Jag kommer ihåg en sak och det var att jag hade hemska, fruktansvärda mardrömmar, säger Lasse.

Men det var inte bara i sömnen som det var hemskt. Lasse fick hallucinationer.

– En dag ringde pappa och skrek ”För helvete Maria, släpp inte denna linjen, de är ute efter mig. Tändningslåset har fryst sig och jag kan inte starta”. Då insåg jag att han var inne i en slags psykos. Han var bara helt borta och gick inte att prata med, säger Maria.

Hon visste med sin erfarenhet från flera år av jobb inom vården att det bara fanns en utväg, och det var att ringa hans läkare och få ett vårdintyg. Det innebar att han kunde hämtas av polis för tvångsvård.

Läs också: Vaccin mot alzheimer kan snart vara här

– När polisen kom sprang du till skogs och de fick leta efter dig, säger Maria vänd till Lasse.

– Jag var väl dålig på att gömma mig, skrattar Lasse.

Lasse fick plats på ett äldreboende, men det fungerade dåligt. Han fick ännu värre lukt- och synhallucinationer. Till slut rymde han därifrån, men som tur var hittade hans granne honom och körde Lasse hem till gården. Dagen efter las han in på den akuta psykiatriska avdelningen på Växjö lasarett och fick stanna där i mer än fyra månader.

– De gjorde alla möjliga tester, magnetröntgen av hjärnan, ryggmärgsprov och mycket mer, men de hittade inget speciellt, säger Maria.

Tappade livslusten

Lasse hade något som påminde om demens, men ändå inte. Till slut var det dags att lämna sjukhuset. Det fanns inget mer att göra. För att kunna träffa och hjälpa sin pappa varje vecka så hyrde hans tre barn en lägenhet åt honom i Lerum för att han skulle vara nära dem.

– Han hade pratat om att flytta hit tidigare, men skillnaden var att vi under en tid fick göra allt. Jag sov över på natten, Maria och Sonny tog dagarna. Samtidigt var det jobbigt, för pappa hade tappat all livslust. Det kändes svårt att höra, berättar Martin.

Lasse nickar.
– Jag ville dö, men hade inte ens ett skärp att hänga mig i.

Läs också: Jag var död i 13 minuter

Skärpen var speciellt utvalda i plast av barnen för att förhindra sådana försök. Och nästan hela dygnet var något av barnen hos honom. Det var mycket som förändrats på kort tid. Det var svårt att hantera för Lasse som inte alltid kunde hitta till toaletten eller köket.

– Nu är lägenheten vriden ett kvarts varv, kunde han säga till oss. Jag förstår att det inte är så på riktigt, men jag upplever det så, förklarade han och det var väldigt märkligt, berättar Maria.
En gång låste han dörren och kunde inte låsa upp igen eftersom han glömt hur man gör. Som tur var fanns en extranyckel.

Låst demensboende

Lasse lades in på Sahlgrenskas reumatologavdelning. En akutläkare pratade om demens igen och Lasse hamnade till slut på demensboende. Först på ett korttidsboende, och senare på en låst avdelning på ett annat boende.

Läkarna gissade på att Lasse led av atypisk demens, en typ av demens där patienten inte har alla symtom eller när något annat inte riktigt stämmer med vanligare former av demens.

Läs också: Demens går ner i åldrarna

– Ingen visste egentligen, och det fanns inget större intresse eftersom åldern ändå stämde, förklarar Martin.

Kunde inte stå upp

När Lasse flyttade in till det sista boendet blev han mycket sämre.

– Han kunde inte stå upp själv, inte äta och inte prata. Dessutom hade han ingen rumsuppfattning och visste inte vad som var upp eller ner. Han strävade mot golvet om man inte hindrade honom. Han var helt borta och gick inte att få kontakt med, säger Maria.

I det här läget trodde ingen, varken de anhöriga, den utbildade personalen eller läkarna att utgången skulle bli något annat än en ganska närstående död. Det fanns inget som tydde på något annat.
Då vände det.

Frisk från demens

Från att ha bott på ett demensboende har Lasse numera en egen lägenhet igen.

Blev allt bättre

Sakta, sakta förändrades Lasse till det bättre. Till slut var både rörelser och tal tillbaka. Han pratade också på ett annat sätt än tidigare.

– Ett av de tydligaste tecknen var att han började bry sig om vad han hade på sig för kläder igen och vi fick åka och köpa nytt, säger Martin.

Lasse började också löpträna utanför hemmet.

– Jag började med att springa mellan två lyktstolpar, sedan tre stolpar och till slut kunde jag springa i en och en halv timma, berättar Lasse.

Läs också: Micke drabbades av alzheimer när han var 39 år

Han flyttades till ett vanligt boende för dem med enbart kroppslig sjukdom.

– 2013 fick jag ett papper som intygade att jag inte hade någon demenssjukdom. Det kan det inte vara många som har intyg på, skrattar Lasse.

Under 2014 gjorde han stadiga förbättringar och förra året flyttade han in till sin nuvarande lägenhet.

– Det har varit en omställning för oss också. Plötsligt är han en helt vanlig människa igen som har lika bra eller dålig koll som alla andra. Underbart och helt oväntat, säger Maria.

Läkarna var chockade

Läkarna har minst sagt varit chockade och förbryllade. Ingen kan förklara vad som fick det att vända.

– Ibland sker mirakel, har de sagt. Jag själv tror att rörelse och att han fått umgås mycket med människor har gjort sitt. Sedan har väl hjärnan självläkt. Det krävdes bara lång tid, säger Maria.
Lasse tänker enbart positivt på framtiden.

– Jag har inte ont, jag springer och spelar boule, hämtar barnbarn och går på bio, säger han och ler.

Läs också: Fisk och skaldjur skyddar hjärnan

– Man ska aldrig ge upp. Det är det viktigaste. Inte ens läkarna kan säkert säga vad som ska hända, konstaterar han och studsar fram som en ungdom på gräset medan han dirigerar Maria och Martin framför kameran.

– Nu går vi här, säger han och blixtrar av ett leende mot fotografen.

Som ett mirakel

Han börjar bli van vid att leva ett vanligt liv igen, även om han blivit lite av en kändis sedan sitt omöjliga tillfrisknande. Från att ha bott på ett demensboende har Lasse numera en egen lägenhet igen.
Lasse började anteckna i sin kalender vad han gjorde om dagarna.

Barnen Maria och Martin hade tappat allt hopp om att deras pappa skulle tillfriskna.

Läkarna vet fortfarande inte vad som orsakade Lasses tillstånd. Men ordet mirakel har förekommit när han berättar sin historia.

Text: Susanne Stamming
Bild: Peter Claesson

Läs också

Wiwi vägrade ge upp kampen för sin sjuke man

Kämpa vårdhem


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…