Annons

Annons

Fredrik är rektorn som vässar klorna mot förtryck


Fredrik-Plahn

Jag målar naglarna för din rätt att vara du!

Han är rektorn och fyrabarnspappan som gick till jobbet med målade naglar och hamnade i tv. För Fredrik Plahn, 37, är det en självklarhet att alla människor känner sig fria att vara den de är, oavsett om man är flicka eller pojke. Det var när hans egen son blev utsatt för jobbiga kommentarer som bägaren rann över…

Annons

Familjebilarna står parkerade på uppfarterna i radhusområdet på Vendelsö utanför Stockholm. Pojk- och flickcyklar lutar mot de ljusröda träfasaderna. Vid ett av köksborden sitter rektor Fredrik Plahn, fyrabarnspappa och gift med Elin Plahn, 38. Hans naglar är målade i en matt, solgul nyans. I går var de limegröna. Det som från början var en kärlekshandling till barnen har gjort Fredrik till rikskändis på bara några dagar.
– Jag trodde aldrig att det skulle bli så stort. Thomas Bodström satt i tv-studion med målade naglar och pratade om det här. På rektorsutbildningen i Karlstad började man prata om att utmana normer som ledare. En busschaufför ringde och grät i telefonen för att hon var så glad över det här, som hon hade försökt jobba med hos sina söner.

Med vid köksbordet sitter 7-årige Lennon, tuggandes på kex med chokladfyllning. För några dagar sedan satt han i klassrummet och tittade på Lilla Aktuellt där pappa visade upp sina målade naglar och förklarade varför han, som 37-årig man, använde nagellack. Kompisarna tyckte att det var tufft, men visste inte att Lennon för ett år sedan hade fått höra av två killar att han var fjantig som hade nagellack. Sedan den dagen har han aldrig mer färg på sina naglar. Aldrig mer.
– Jag blev så ledsen när Lennon berättade om det här för ett tag sedan. Den utsatthet han kände då ska ingen behöva känna. Som pappa och rektor har jag ett viktigt uppdrag i att man ska få komma och se ut som man vill, och att folk ska sluta fråga varför. Nagellack syns, och det är ett enkelt sätt att uttrycka det på. Men egentligen handlar det ju inte om just nagellack, det handlar om att vara fri i den man vill vara, säger Fredrik.
nagellack

Den morgonen, bara några veckor in på höstterminen, när Fredrik klev in på jobbet med sina målade naglar första gången kände han inget särskilt. Han var på hemmaplan, där han är högsta chef och sätter ramen för hur saker och ting ska vara, där värdegrunden och hbtq-frågor redan var ett prioriterat område för skolan att jobba med. Några elever tyckte att hans naglar var fina, kolleger berömde initiativet och någon förälder undrade vad hans fru egentligen tyckte.
Först senare på dagen, när han var och handlade, kom han i kontakt med blickarna som i smyg eller helt öppet föll på det som var annorlunda, mansfingrar med nagellack. Då for känslan genom honom, att det är så de har det, de som är utanför normen på riktigt. De som inte kan förklara sig med ett rättviseprojekt, men har sin identitet i det som just där sticker ut och granskas.
– Jag tyckte att det var jättejobbigt och ville från början inte gå in i affären. Oavsett hur gammal man är eller vilken position man har så bryr man sig om vad folk tycker. Det kändes obekvämt när de tittade på mig, och ändå utsatte jag mig inte för någon risk eftersom jag hör till en normgrupp egentligen, är varken homo- eller bisexuell, eller transperson. Tänk vilka risker de tar, de som är öppet avvikande.

Fredrik har fått smaka på hånet och kränkningarna från dem som tycker att han har passerat en gräns de vill försvara. För näthatarna är han en hjärntvättad pajas med vidriga bögfasoner. Det är när ord som inte ens går att återge följer på hans namn som han hamnar på studiebesök i det kalla samhället som är verklighet för transpersoner i hans sociala nätverk. Helt öppet på tunnelbanan får de ta emot svidande glåpord om sitt utseende.

Fredrik-Plahn

I familjen Plahn får man vara som man vill. Fr v mamma Elin med Ivar i knät, Felicia, pappa Fredrik med Ingrid i knäet, och Lennon.

När Fredrik har sett orden på sin skärm har det lagts en tyngd över honom och en hopplöshet över att det finns så mycket hat.
– Då går det att förstå att föräldrar blir rädda att skicka sin son till skolan i klänning. De kan bara säga att du får ha vad du vill men det kommer att bli tufft för dig. Och för barnet är det ett enormt steg att ta, att gå på sidan av normen.

I hallen hänger ett klassiskt bröllopsfoto, med Elin i klänning och håruppsättning bredvid Fredrik i sin mörka kostym. Varifrån kommer medkänslan och engagemanget hos denne vite, heterosexuelle man med chefsjobb? Kan han egentligen tala för dem som är så långt ifrån honom, har någon undrat. De slitna, tajta jeansen han hade som barn är det närmaste han kommer upplevelsen av att sticka ut.
Klasskompisar kunde tråka honom för det, och ibland fanns det inte pengar till nya byxor hos den ensamstående pappan som jobbade skift på pappersbruket i Mönsterås. Nog fanns det skillnader mellan arbetarklassens hyreshusungar och villabarnen, skillnader mellan de svenskfödda och de invandrade jugoslaverna. Med en pappa som lät linjalen mäta rättvisan mellan Fredrik och den 14 månader äldre storebrodern Christian är Fredrik präglad av att reagera starkt på att människor behandlas olika.
– Det var otänkbart att den ene av oss skulle vara uppe längre än den andre. Lika mycket som pappa var på mina fotbollsträningar var han på Christians boxning, fastän han inte gillade sporten. Tv:n stod ofta på med nyhetsprogram och vi hade samtal om omvärlden, att den inte var lika för alla.

De trånga rummen för manligt och kvinnligt syns tydligare för Fredrik sedan han blivit pappa, och han upprörs över könspräglade legokataloger. Han tror att längtan efter frigörelse är stor hos både barn och föräldrar. Men vem ska börja, mer än Fredrik? Som rektor kan han också berätta om läroböckerna som håller fast vid gamla stereotyper, att det inte finns något modernare att köpa in. Den smarte killen som ele­verna möter i sina böcker har fortfarande runda glasögon.

Fredrik Plahn
Ivar, som är fyra år, har vitt nagellack och älskar Batman, ropar sin kärlek till pappa över bordet.
– Jag älskar dig också, svarar Fredrik, som har de två döttrarnas och de två sönernas namn tatuerade på kroppen.
Felicia, Lennon, Ingrid och Ivar är inpräntade i fornnordiska drakar och vallmoblommor, både kraft och skönhet närmast huden.
Att männens kostymer är ännu snävare än kvinnornas bekräftas av Lennon och hans storasyster Felicia, 9 år. När Felicia och hennes klasskamrater skulle vända på könsrollerna under en dag i skolan blev besvikelsen stor.
Tjejerna skulle ha skjorta och slips och killarna klänning. Alla tjejer utom två hade slips och skjorta, men ingen kille hade klänning, berättar Felicia som är mycket stolt över pappas naglar.
Lennon tycker inte att det är det minsta konstigt. Han är djupt medveten om spelreglerna, vet hur högt priset är för att inte följa dem.
– Det är snyggt när tjejer har skjorta, för det är ungefär som en tröja. En kille i klänning är en annan sak. En i min klass sa att han tycker att killar ska ha killkläder och tjejer tjejkläder. Jag tror att han skojade, men man får ju tycka som man vill.

Fredrik lyfter upp yngsta dottern Ingrid, 2, i sitt knä. Att måla naglarna var från början en markering om barnens frihet. Med varje penseldrag ville han berätta att ingen ska behöva gömma sig för att slippa bli hånad. ”Jag gör det här för din rätt att vara du.” Men det blev ännu mer ett landsomfattande projekt som förde med sig ansvar och förpliktelser långt utanför hemmet. Nu ses färgglada naglar på både kvinnor, män, flickor och pojkar så ofta att det nästan har blivit norm.
– Det är ju inte så att jag sitter inne med alla svaren, det gör nog ingen, för det är alldeles för komplext. Det är långt kvar tills vi ser transvestiter sitta i kassan. Jag vet att många företag inte tar sitt ansvar och anställer den som är mest lämplig. Jag läste just tips för hur man ska klä sig i karriären. Budskapet var att det ska synas så lite som möjligt vem du är.

Som mamma och pappa vet både Fredrik och Elin att de inte är ensamma om att påverka sina barn. Och att inte ens föräldrar har makten att skräddarsy sina barn. Prinsessdrömmar och Batmanperioder regerar även hemma hos familjen Plahn.nagellack
– Vi har inte försökt motverka det. Vi kan bara vara förebilder. Precis som att jag lika gärna fick drömma om att vara hemmafru som astronaut så får våra barn välja vilka identiteter de vill prova, säger Elin som är biträdande rektor i Södertälje kommun.
Flaskorna med nagellack hos familjen finns i ett 15-tal olika färger. Den här dagen har alla utom Lennon färg på naglarna. Han står fast vid ”aldrig mer”, trots att han sticker ut ur gemenskapen. Han kan känna sig trygg med det här i familjen.

Fredrik funderar en stund. Hur ska han gå vidare och var går den personliga gränsen när han använder sin kropp, sin person, sin identitet för att bedriva politik? Han skulle kunna sätta på sig klänning, men tror att effekten skulle utebli och att folk skulle tycka att han törstade efter uppmärksamhet. Det som hänt är att projektet har tagit sig in i Fredriks personlighet; han gillar sina naglar så mycket att han vill fortsätta bara av den orsaken. Varannan dag byter han färg, favoriten är orange och gult.
– Jag brukar måla framför någon tv-serie på kvällarna. Jag är ingen stjärna på det ännu, men har blivit klart bättre. Det är svårt, jag gör några väns­terhandsmissar ibland.

Text: Petra Westlin  Bild: Stefan Nilsson, Shutterstock


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/