Annons

Annons

För mig är Lennart fortfarande närvarande

För 37 år sedan rämnade tillvaron för Ann-Mari. Då försvann hennes man Lennart när han var ute och seglade med femåriga dottern Monica.


Annons

135578_dod19-kai

Solblänket glittrar i vågorna på sjön Loftern söder om Åtvidaberg och fåglarna sjunger för fullt i buskar och snår. Ann-Mari Broman, 71, sätter sig på bänken nere vid stranden och tittar lite sorgset och tankfullt ut över vattnet.

Det var här som hennes stora kärlek och pappan till hennes båda döttrar försvann spårlöst under en båttur den 21 juli 1979.
– Trots att han har varit borta länge är han på något sätt ändå närvarande för mig. Jag tänker ofta på vad han skulle ha tyckt när jag ska fatta viktiga beslut, säger hon.

Som en minneslund

Ann-Mari betonar att hennes sorg inte handlar om att hon inte har en grav att gå till eller att hon har svårt att acceptera att Lennart är död.

Det tvingades hon göra några veckor efter hans försvinnande för att orka ta hand om deras döttrar.

– Och en gravplats är inte så viktig för mig. Hela sjön är ju som en minneslund. På hans födelsedagar och andra bemärkelsedagar brukar jag och mina döttrar tända ljus vid sjön. Vi vet ju inte exakt var han finns.

Läs också: Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva sorgen

Levande minnen

Ann-Mari minns som i går dagen för 37 år sedan då Lennart försvann. De hade tillsammans med hans mamma hässjat hö i flera dagar och den här vackra julidagen var de äntligen klara med arbetet.

Samma förmiddag hade dottern Monica, som då var fem år gammal, tagit Guldgrodan i simskolan och hennes pappa hade lovat att åka ut med henne i segelkajaken så fort hon kunde simma på djupt vatten.

– Det blåste mycket den dagen och Lennart var trött efter det hårda arbetet med att hässja hö, men han hade lovat Monica en tur med segelkajaken och det löftet tänkte han hålla, berättar Ann-Mari.

Hans mamma Lilly frågade sin son om det verkligen var lämpligt att de gav sig ut när det blåste så mycket och Ann-Mari glömmer aldrig hans svar.

– Det går inte att segla om det inte är vind, sa han. Vi vinkade till dem när de gav sig ut. Jag minns det så väl. Vår yngsta flicka Lilian, som blivit döpt en månad tidigare, låg och sov i barnvagnen bredvid bryggan.

Läs också: Jamie föddes i fel kropp

Kajaken kantrade

Vad som sedan hände är det ingen som riktigt vet. Monica var för liten för att ha några klara minnesbilder av händelseförloppet, men troligen har det kommit en kastvind som fått den lilla segelkajaken att kantra.

– Monica minns att de ligger i vattnet och att Lennart ber henne hålla i en paddel, medan han drar av henne stövlarna. Sedan har han troligen försökt simma mot land efter hjälp, men inte orkat. Han hade ingen flytväst på sig och som vanligt hade han fickorna fulla av verktyg som tyngde ner honom, berättar Ann-Mari.

Utsnitt från Ann-Maris och Lennarts bröllopsbild.

Utsnitt från Ann-Maris och Lennarts bröllopsbild från 1964.

Blev orolig

Inne på land blev Ann-Maris svärmor orolig när Lennart och hennes barnbarn inte kom tillbaka. Hon kunde inte heller se en skymt av segelkajaken när hon spanade över sjön från vägen där hon gick med Lilian i barnvagnen.

Ann-Mari höll på att tillaga en gädda i ugnen som de skulle ha till middag och försökte lugna sin svärmor med att de säkert stannat till i någon vik, men allt eftersom tiden gick blev hon också orolig.
– Vi gick till grannen och bad honom åka ut med sin båt eftersom han hade motor, vilket inte vi hade på vår båt.

Läs också: Mitt äktenskap var som en skräckfilm

Mellan liv och död

Ute på sjön fick de se något orange. Det var Monica som kraftigt nerkyld låg och guppade i vågorna i sin flytväst.

– Hon var stel när vi fick upp henne i båten, och jag hade henne i famnen medan vi så snabbt som möjligt körde tillbaka mot land. Hon svävade mellan liv och död och medan hennes farmor tog över och försökte värma henne i sin famn ringde jag efter ambulans.

Under tiden som Ann-Mari följde med in till sjukhuset i Linköping och vakade över sin dotter, tog hennes svärmor hand om yngsta dottern Lilian och alla deras grannar var ute på sjön och letade efter Lennart.

– Tillståndet var kritiskt för Monica i tre dygn. När jag var på sjukhuset ringde jag hem flera gånger med förhoppningen att få höra positiva nyheter. In i det sista hoppades jag att Lennart lyckats simma i land någonstans, tappat medvetandet och sedan hittats.

Sökte med dykare

Men Lennart förblev spårlöst försvunnen. Räddningstjänsten sökte igenom områden där man trodde att han försvunnit med dykare utan att hitta hans kropp.

– Sjön är ganska djup och eftersom den en gång i tiden använts vid flottning av timmer är den full av stora stockar som sjunkit till botten. Man tror att Lennart fastnat i dem. Därför har hans kropp aldrig flutit upp.

Läs också: Min son utsattes för en häxjakt på nätet

Sorgen kom ifatt

Den första tiden efter att Monica kommit hem från sjukhuset var dagarna fyllda av praktiska sysslor. En av de första saker som Ann-Mari gjorde var att ta kontakt med en barnpsykolog för att Monica skulle få hjälp att bearbeta sina upplevelser.

Sedan kom sorgen och saknaden även ifatt henne. Förlusten av Lennart var en katastrof för Ann-Mari.
– Han var en fantastisk man. Vi fick inte så många år tillsammans, men de åren vi fick var underbara, säger hon.

Träffades 1964

Hon träffade Lennart redan 1964 när hon började arbeta på myndigheten som sedan blev Riksskatteverket. De bodde då i Stockholm och jobbade tillsammans med att utveckla de första dataprogrammen för myndigheten.

Några år senare flyttade de till Linköping. De började arbeta för Saab och bodde också två år i Oslo innan de återvände till Sverige.
– Då hade vi börjat prata om att skaffa barn och då ville vi gifta oss först, minns Ann-Mari med ett leende.

Läs också: Vi fick smyga med vår kärlek

Förverkligade drömmar

Strax efter återkomsten till Linköping ville Lennart förverkliga en av sina drömmar: att leva nära naturen och odla sin egen mat.
– Under hela sin barndom hade han tillbringat skolloven på en bondgård i Dalarna. Själv är jag uppväxt på en handelsträdgård utanför Stockholm så jag var inte främmande för att flytta ut på landet.

Till slut fick de möjligheten att köpa gården i Gammalskeda söder om Åtvidaberg där Ann-Mari bor än i dag. Monica var då bara ett år gammal.
– Vår tanke var att vi skulle leva som månskensbönder och bygga upp gården. Vi planerade att pensionera oss vid 55 och försöka leva på det som gården gav.

Ann-Mari har tagit bilden av Lennart när han går vid åkern nere vid sjön med en såningskorg i famnen.

Ann-Mari har tagit bilden av Lennart när han går vid åkern nere vid sjön med en såningskorg i famnen.

En ögonblicksbild

De köpte får och redskap för att bruka jorden. Ann-Mari visar oss ett av de få fotografier på Lennart som finns från de sista åren i hans liv. Hon har med sin kamera fångat en ögonblicksbild av honom när han går vid åkern nere vid sjön med en såningskorg i famnen.
– När han arbetade med händerna här på gården var han i sitt rätta element. Här trivdes han bäst. Även om han även var en mycket duktig och uppskattad matematiker.

Ann-Maris och Lennarts drömmar fick ett abrupt slut den där blåsiga julidagen i slutet av 70-talet. Fyra år efter försvinnandet dödförklarades han.

Läs också: Katterna tog över hela mitt liv

Bor kvar

Ann-Mari bodde kvar på gården vid sjön tillsammans med döttrarna Monica, 42, och Lilian, 38, och svärmodern Lilly.

Numera är det bara hon som bor i huset. Döttrarna är utflyttade sedan länge och Lilly dog för snart 20 år sedan, 96 år gammal.
– Jag bor själv, men jag är inte ensam. Monica har sina hästar och andra djur här på gården och är ofta här, och förra helgen var Lillian och hälsade på med mitt barnbarn Tiger som är tio år gammal.

Ann-Mari fortsätter:

– Jag är glad att jag har många vänner, men det finns ingen som jag har fastnat för som jag fastnade för Lennart. Kanske skulle jag också ha behövt hjälp att bearbeta sorgen efter att han försvann, men nu känns det som om det är för sent.
– Varje gång det händer stora katastrofer, som vid Estonias förlisning och tsunamikatastrofen, rivs allt upp på nytt. Då märks det att jag inte är klar med bearbetningen av sorgen, säger Ann-Mari.

Text: Per-Ola Ohlsson
Foto: Kai Rehn

Save

Save

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…