Annons

Annons

Erik trodde han hade influensa – visade sig vara cancer

Efter ett och ett halvt år med konstiga symtom 
hamnade elitskidåkaren Erik på sjukhus med hög feber och katastrofala värden. Familjen hade fått veta att sonen hade lunginflammation och gick för att möta upp vid infektionsavdelningen. Men där fanns han inte. I stället ringde han från onkologen.


I dag är Erik 
cancerfri. Bild: Mats Olsson

Eriks sjukdom var betydligt allvarligare än man först trodde

Trots att elitskidåkaren Erik Ohlsson, 21, hade hosta i nära ett och ett halvt års tid och fick konstiga knölar på kroppen avfärdades problemen som influensa.

Annons

I slutet av mars 2015 upptäckte läkarna att Erik hade flera cancertumörer, varav en var 22 centimeter. Erik fick omedelbart börja med cellgifter.

– Nu börjar jag äntligen komma i form igen, säger han.

Den vackra hälsingegården Jonases i Ämnebo, strax utanför utanför Edsbyn i Hälsingland, har varit i familjens ägo sedan 1700-talet. Här bor Erik tillsammans med sin tvillingsyster Marta, pappa Sten-Olov, 64 och mamma Anne Landar Ohlsson, 61.

På gården föder familjen upp kvigor, och här finns dessutom både hästar, höns, katter. Man odlar dessutom grödor för eget behov, så det är fullt upp. Under somrarna jobbar både Erik och Marta med jordbruket.

Läs mer: Födelsemärket på Karolinas hand var cancer

– Jag älskar det här livet, och när jag fick cancer var gården en viktig del av min rehabilitering. Att vara med djuren eller köra omkring med traktorn var rena terapin, säger Erik.

Cancer i tjocktarmen

Stora delar av vintrarna tillbringar familjen i sin fjällstuga i Vemdalen i Härjedalen. Det var där som Erik och Marta lärde sig åka skidor vid 4 års ålder.

Så snart man kommer in i det stora, ombonade köket märker man hur nära familjen står varandra.

– Jag och Sten-Olov hade väl mer eller mindre gett upp hoppet om att någonsin få några barn, när jag äntligen blev gravid. Vi kunde inte ha varit lyckligare än när vi fick veta att vi väntade tvillingar, säger Anne.

Erik dukar fram kaffekoppar och Marta tar fram nybakade bullar och havrekakor.

Läs också: Vi fick bröstcancer båda två

– Själv är jag urusel både på att baka och att laga mat, men Marta är desto duktigare, säger Anne stolt.

Border collien Blossom kommer insvansande i köket.

– Hon lämnade inte min sida när jag var sjuk, säger Erik.

För familjen Landar–Ohlsson var 2013 ett tungt år.

– I början av året drabbades Sten-Olov av cancer i tjocktarmen och fick genomgå en tuff behandling. Under den tiden fick jag och tvillingarna sköta jordbruket, och

Erik drog ett tungt lass, säger Anne.

– Djuren skulle må bra och ha det rent, och skörden skulle tas upp. Ibland kändes det som att man hade tusen miljarder saker att göra, inflikar Erik.

Anne, Erik, Marta 
och Sten-Olov är en samman-
svetsad familj! Bild: Mats Olsson

Svit av förkylning

På hösten samma år drabbades han av en kraftig hosta som vägrade att ge med sig.

Både Erik och Marta är utförsåkare på elitnivå, och Erik gick då på skidsportsprogrammet i Östersund.

Han gick då bland annat till vårdentralen.

Läs också: Ny studie: Medelhavsdiet kan minska risken för bröstcancer

– När jag berättade att jag varit förkyld sa alla bara att det inte var något att oroa sig för. Att det baravar efterdyningar av en influensa, berättar Erik.

Han slår upp kaffe. Så snart han satt sig ner vid köksbordet hoppar katten Figge upp i hans knä.

Erik – som var oerhört vältränad vid den tidpunkten – kände sig trött, men i stället för att vila tränade han bara hårdare.

– Jag hade ingen som helst anledning att tro att det var något allvarligare, säger han.

Men Anne var orolig för sonen, och när han kom hem på våren 2014 tyckte hon att han skulle besöka en vårdcentral igen och fick honom dit.

– Då hade det också ploppat upp några konstiga knölar vid nyckelbenet på vänster sida, berättar Erik.

Läs också: Kenneth har förlorat sin fru och två döttrar till cancer

Läkaren blev bekymrad och Erik fick vidare remiss till sjukhus.

– Där kände läkaren på knölarna och sa att det definitivt bara var en svit av förkylning eller möjligtvis berodde på att jag skadat mig när jag åkte skidor.

Tumörerna växte för fullt

Erik fick dock genomgå en ultraljudsundersökning och en punktion, och i november fick han svar:

”Ultraljudsundersökningen och den mikroskopiska undersökningen av de celler som togs ut vid finnålspunktionen den 17 oktober visar att det rör sig om helt godartade lymfkörtlar. Dessa är säkerligen resultat av någon infektion eller inflammation och inget du behöver oroa dig för. Du behöver inte komma på något återbesök till öronkliniken.”

– Oturligt nog visste vi inte om det, men vid det laget växte tumörerna för fullt, något som skulle ha upptäckts om Erik redan då fått genomgå en skiktröntgen, säger Anne.

Läs också: Lille Elias föddes med cancer

Men Erik fortsatte träna för fullt inför SM som skulle gå av stapeln i Åre i slutet av mars 2015.

– Den 25 mars körde jag två träningslopp och två tävlingsåk i störtlopp. På natten började jag känna mig rejält krasslig. Jag var tung i huvudet och mådde illa. Jag trodde att jag druckit för dåligt och tog vätskeersättning innan jag la mig.

Började hallucinera

Men Erik blev allt sämre. Han blev iskall, fick feberyra och började hallucinera.

– Jag tog mig knappt igenom natten. På morgonen gick jag upp och åt frukost. Jag ringde mamma som sa att jag omedelbart måste gå till vårdcentralen.

Där visade det sig att Erik hade 40,9 i feber och katastrofalt dåliga blodvärden, och han skickades till Östersunds sjukhus. Där blev han inlagd för vad läkarna trodde var lunginflammation. Men lungröntgen visade i stället på en förändring i thymus, en körtel som sitter mellan lungorna bakom bröstbenet.

Fick antibiotika intravenöst

Erik hade dålig syresättning, och låg med syrgas. Han fick dessutom antibiotika intravenöst – trots det blev han inte bättre.

På söndagen transporterades Erik ner till sjukhuset i Gävle, för att vårdas på hemorten.

– Eftersom vi fått beskedet att han hade lunginflammation stod jag och Sten-Olov och väntade vid infektionsavdelningen, men han kom aldrig. Till slut ringde han och sa att han låg på avdelning 14, berättar Anne med tårar i ögonen.

Läs också: Jag tillfrisknade mirakulöst från en svår cancersjukdom

– Det var som att jag föll ner i ett svart hål. Avdelning 14 är onkologavdelningen, där jag själv vårdats året innan, säger Sten-Olov.

Också för Anne kom beskedet som ett dråpslag:

– Vi hade kämpat så hårt för att få våra barn. Skulle jag nu förlora ett av dem?

Cancertumör på 22 centimeter

En skiktröntgen visade att Erik hade en 22 centimeter stor cancertumör som spridit sig från nyckelbenet över lungorna och närmade sig hjärtat. Han hade dessutom flera tumörer som tryckte mot hans luftstrupe.

– Mamma och pappa var helt förstörda när de kom till mitt rum, och själv var jag skitledsen och bara grät. Men efter några timmar bestämde jag mig för att jag skulle fokusera på det positiva. Läkarna hade sagt att det var jättebra prognos på Hodgkins sjukdom, den cancerform jag drabbats av, och att det fanns bra behandlingssätt.

Jag bestämde mig för att bli bra.

Läs också: Anna Book om sin obotliga sjukdom

Marta, som då befann sig i Sundsvall där SM i slalom och storslalom gick av stapeln, blev jätteledsen.

– Men samtidigt hade jag redan anat att Erik hade cancer, så när mamma och pappa ringde var det ingen chock. Visst blev jag ledsen, men jag fokuserade bara på att Erik skulle bli frisk. Något annat fanns inte på kartan.

– Ja, Marta var verkligen vår klippa under den här nattsvarta perioden. Det var hon som höll modet uppe på oss allihop, säger Anne, och får medhåll av Sten-Olov.

Besegra sjukdomen

När Erik tillsammans med Anne åkte ner till Uppsala, för att utreda vilken behandling som skulle sättas in, fick han ett besked som gjorde honom ännu mer fast besluten om att han skulle besegra sjukdomen.

– De ringde och berättade att jag blivit antagen till Tärnaby skidakademi. Med tanke på att det är Skidförbundet som utser vilka som får gå där var det otroligt hedrande och jag blev jätteglad, säger Erik.

– Ja, det var verkligen perfekt timing, inflikar Anne.

Läs också: Jag låter inte Chrons sjukdom stoppa mig

Erik fick genomgå tolv cellgiftsbehandlingar inom loppet av sex månader. Redan efter fjärde behandlingen hade tumörerna krympt till hälften, och det fanns ingen canceraktivitet kvar. Men läkarna tog det säkra före det osäkra och fullföljde behandling.

– Efter den tolfte behandlingen sa läkarna att det inte behövdes någon ytterligare strålning. Jag blev överlycklig, säger Anne.

Behandling i Gävle

Erik fick behandlingen i Gävle och tillbringade hela hösten hemma på gården med föräldrarna.

– Jag försökte hålla i gång så mycket det gick. Jag byggde upp en liten träningsanläggning på höskullen och var ute och sprang med Blossom.

I oktober genomgick han en datortomografiundersökning, och allt var okej.

Då kom ytterligare ett skräm- skott.

– Erik började plötsligt hosta igen och blev dålig. Dessbättre var det bara en lunginflammation, och han blev frisk efter en antibiotikakur, berättar Anne.

I november förra året kunde Erik äntligen åka upp till Tärnaby och börja sina studier och sin träning.

Läs också: 5 vanliga myter om kvinnors hälsa som inte stämmer ALLS

– Från början klarade jag knappt att köra några portar, men det blir allt bättre. Nu orkar jag köra en hel bana och dessutom fokusera på tekniken. Jag har fått bättre återhämtningsförmåga och börjar äntligen känna mig som mig själv igen.

Erik börjar äntligen känna sig som sig själv igen. Bild: Mats Olsson

Cancerfri med kontroller

I dag är både Erik och Sten-Olov cancerfria, men de går på regelbundna kontroller.

Sjukdomstiden har gett Erik ett nytt perspektiv på livet.

– Nu är jag mycket mer tacksam för allt jag har. Jag har alltid älskat min familj och gården – nu tar jag det inte för givet längre, säger han.

Familjen har övervägt att anmäla det inträffade till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Det har inte blivit av ännu och efter att de fått veta att sjukhusrutiner har ändrats får de se hur de gör.

Att antingen Erik och Marta ska ta över gården finns det inga tvivel om.

Läs också: Lisa lever med en dödlig sjukdom

– Det här livet är det bästa som finns. Vi får väl slåss om den, säger de och skrattar.

För Anne kom chocken ikapp henne i somras.

– Jag fick två knäproteser inopererade och kunde inte hålla igång som vanligt. Då var det som att allt ramlade över mig och jag insåg att jag faktiskt kunde ha förlorat både min son och min man. Det var väldigt tungt ett tag, men nu börjar jag äntligen bli mig själv igen. Jag är innerligt tacksam över att både Erik och Sten-Olov har blivit friska, säger hon.

Text: Irene Hedblom



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...