Annons

Annons

Min hund betyder allt för mig

Frida Bergström har varit med om mycket sedan hon 20 månader gammal drabbades av hjärninflammation. Hennes föräldrar fick veta att hon aldrig skulle gå eller prata. Men Frida växte och lärde sig allt det där. När hon sedan skaffade assistanshunden Dexter ökade hennes möjligheter i livet ytterligare.


epilepsi-hund

”Han ger sig inte förrän någon hjälper mig” berättar Frida om sin älskade epilepsi-hund Dexter.

Rejäla matskålar vittnar om intresset hos familjens fyrbenta medlem. Han gillar mat. Det finns inte en chans att han missar någon av sina måltider, och detta intresse har gjort honom lite mer lättlärd än de flesta assistanshundar.

– Dexter kan klockan, för han vet exakt när det är dags, säger Frida Bergström, 20 år, som har köpt sin älskade labrador för egna pengar och som nu sitter med honom hemma i Viskafors, söder om Borås.

Mycket riktigt reser sig Dexter upp från golvet nästan som på kommando och talar genom blickar om att nu ska matskålen fyllas. Sedan tar det inte många sekunder att tömma den, även om han går tillbaka och dubbelkollar att han inte missat någon bit ett par gånger också.

Frida skrattar och mamma Elisabeth skakar på huvudet.

Familjen har varit med om mycket sedan Frida föddes för tjugo år sedan. Allt började bra, men när hon var tjugo månader förändrades livet. En hjärninflammation orsakad av ett normalt sett ofarligt herpesvirus skulle skapa livslånga ärr över hela Fridas hjärna.

– Hon kunde varken gå eller prata, och höger sida var helt förlamad, berättar Elisabeth, 52 år.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Kroppen började rycka

De försökte dämpa febern med Alvedon, men när den inte gick ner åkte de till läkaren som enbart gav mer Alvedon.

– På natten blev hon okontaktbar och hennes kropp började rycka. Ambulansen hämtade henne och körde med blåljus hela vägen till sjukhuset. Ingen visste vad som var fel.

Efter ryggmärgsprover sattes en hög dos av den rätta virusmedicinen in.

– Den var så stark att de fick byta åder hela tiden och till slut satte de in en central venkateter. I dag vet vi att Frida bara var timmar från att dö, men det var inget de sa till oss då, säger pappa Anders, 51 år.

Tuff tid

Tiden efter det akuta stadiet av hjärninflammationen var tuff.

– Vi fick veta att Frida aldrig skulle gå eller prata. Det kändes inte lätt att höra, men vi tänkte inte ge upp, fortsätter Anders.

Det blev en lång tid på rehabcentret Bräcke i Göteborg. Men med tiden lärde hon sig trots allt att sitta, stå, krypa och så småningom gå igen.

Läs också: Hjältehunden Atlas räddar mattes liv

– Till en början gick jag mest med rollator. Den var jätteliten, för jag var bara fyra år, skrattar Frida.

– Jag fick också lära mig ett språk där man pekar på bilder, för de trodde aldrig att jag skulle kunna prata.

Än mindre trodde läkarna att hon skulle kunna gå i vanlig skola, lära sig läsa, skriva och räkna. Men familjen gav inte upp utan ville bevisa att alla hade fel.

– Jag gick i vanlig skola direkt och läste lika fort som de andra, berättar Frida.

Hamnade i rullstol igen

När hon var tolv år hamnade hon i rullstol igen under ett år eftersom hon hade behövt operera benen som vridit sig mer och mer inåt.

– Jag fick ha en metallställning medan de läkte, men efteråt kunde jag gå bättre och snubblade inte lika mycket. Då kändes det som att det ändå varit värt allt, för det året var verkligen inget kul, säger Frida.

Det var nu många år sedan hjärninflammationen, men nu hände något nytt. Fridas ena arm började rycka och hon tappade saker.

– En dag ville det inte sluta och vi fick en tid akut för att göra EEG på hjärnans aktivitet, säger Elisabeth.

Svaret kom snabbt. Frida hade utvecklat epilepsi på grund av ärren i hjärnan. Troligtvis var problemen utlösta av hormonerna under puberteten.

Det skulle förändra hennes liv ännu en gång.

Läs också: Alcatraz räddade polisen Daniels liv

– Det värsta är andras oro. Alla är rädda för epilepsi och min familj vågar inte lämna mig ensam. När man berättar för någon tittar de konstigt, säger Frida.

Hon har haft några större anfall och den största risken är att ramla och skada sig i fallet.

– Värst var nog när hon väntade på skoltaxin en morgon. Plötsligt var hon helt borta och fick ett jätteanfall. Det skakade i armar och ben. Nu har hon alltid med sig akutmedicinen Stesolid, men även andra preparat, säger Elisabeth.

– Det är svårt att vara förälder i de lägena. Epilepsi är läskigt och man vänjer sig inte.

Tar extra medicin

En vanlig dag får Frida fyra till fem mindre anfall, som ibland också kräver att hon tar extra medicin. Precis när hon berättar börjar något hända.

– Nu är det något på gång, säger hon och snabbt kommer Dexter rusande och greppar sin flärp han har runt halsen.

Han går till både Elisabeth och Anders för att visa att nu är det dags att hjälpa Frida vars hand börjar vifta lite. Snart går det över av sig självt.

– Det är inte alltid mer medicin behövs, men han ger sig inte, så man får ta fram burken och låtsas ge även när anfallet gått över, ler Anders.

– Titta, nu är det bra igen, Dexter.

Läs också: Bästa vännen Benji fanns på ett hundhem

Dexter ser först tveksam ut, men snart är han nöjd igen. Flärpen med texten ”Följ mig” är släppt och hänger ner.

Han kom till familjen för två år sedan som liten valp.

– Jag har alltid velat ha hund och att utbilda honom till epilepsihund har varit jätteroligt, berättar Frida.

Väntade på Dexter

Men det blev inte riktigt som hon hade tänkt sig. Först hade hon en hund bokad från en kull där alla valpar dog, men som tur var fick hon tips om labradorkenneln som precis fått tillökning.

– Det hade kommit framgångsrika assistanshundar därifrån.

Nu var det bara att vänta på att Dexter skulle bli gammal nog att flytta från sin mamma, men knappt hade han hunnit sätta sina små tassar innanför dörren förrän sjukdomen slog till igen. Frida fick sin andra hjärninflammation.

– Det händer aldrig, sa läkarna. Men det gjorde det, säger Elisabeth.

Den här gången fick hon rätt hjälp betydligt snabbare, och de skador som hon fått har framför allt påverkat minnet och uthålligheten.

– Jag låg inne i tre veckor och det gjorde att jag missade en hel del av Dexters första tid. Sedan glömde jag namnet på mina syskon, visste inte städers namn och det var konstigt. Fortfarande kan jag bli stressad om det blir många instruktioner på en gång, säger Frida.

Mamma Elisabeth nickar.

– Gå till tvättstugan och hämta dina kläder och häng upp i din garderob kan bli ett steg för mycket.

Rekordsnabb utbildning

Trots detta lyckades Frida utbilda sin Dexter, tillsammans med instruktören Charlotte Olsson, på bara fyra månader. Något av ett rekord.

– Det brukar ta ett år och kosta 60 000 kronor, men nu blev det billigare, säger Frida, som sökte pengar via olika fonder för att ha råd.

– Han är nog extra smart, skrattar hon och tittar på Dexter.

Och extra hungrig, ska man tillägga. Frida använde en metod med en liten klicker som hon tryckte på när han fick godis. Efter ett tag betydde klicket beröm med godis och då kunde hon börja använda den i träningen. Hungriga Dexter insåg snabbt fördelen med att visa när han kände doften av ett epilepsianfall.

Läs också: Så gör du om husdjuret sätter i halsen

– Han är en riktig tjuv och man kan inte lämna något i matväg framme som han kan nå upp till, berättar Elisabeth.

Dexter kikar mycket riktigt upp mot kylskåpet och spisen när han tror att inte någon ser.

När han inte letar matbitar så hjälper han matte Frida med det mesta, som att plocka upp saker hon tappat, eller bara vara ett stöd när hon känner sig deppig.

Bäst på att larma

Men bäst är han på att larma och med det har Frida fått sin frihet. Nu kan hon åka buss själv, shoppa, gå på stan och göra det alla andra i hennes ålder kan.

– Han är alltid med och när jag får ett anfall så tar han flärpen och letar upp en person som han visar den för, och om den personen inte gör något, då går han till någon annan. Han ger sig inte förrän någon hjälper mig. Det enda problemet är att en del inte alls förstår vad en assistanshund är. En kvinna började skrika när han försökte hjälpa mig när jag fick ett anfall på bussen, säger Frida.

– Det skulle behövas mer utbildning och information i samhället, framför allt till personal, säger Elisabeth.

För Frida betyder Dexter allt. Han räddade henne när hon fick ett anfall på Ica och på flera andra ställen. Dessutom är det han som gjort att hon för första gången på många år kan sova en hel natt utan anfall.

– Först ville inte mamma att han skulle sova i min säng, men sedan sa läkaren att han tyckte det var en bra idé, eftersom jag hade många anfall. Innan sov jag oftast hos någon, mamma, kompisar eller mina syskon när de var hemma. Jag var för rädd för att sova ensam.

Trots detta fick Frida sällan sova ut och en del nätter var helt hopplösa.

– När det var som värst fick jag ta akutmedicinen Stesolid för att det skulle gå över, men som tur är har jag bara blivit medvetslös en gång.

Inga anfall på nätterna

Sedan Dexter fick flytta upp i sängen med sin matte har hon inte haft några anfall på nätterna.

– Det är en enorm trygghet även för oss naturligtvis, säger Anders.

Han och Elisabeth har haft många tuffa år av konstant oro för vad som ska hända, samtidigt som Frida blivit äldre och velat ha den frihet som hennes jämnåriga har.

– Nu är vi ett team, jag och Dexter, säger hon och ler.

Hon har till och med hittat ett kafé där hon får ta med honom in sedan de sett hur imponerande han agerar när matte blir sjuk.

– Först sa de nej, men nu är han välkommen och det är så viktigt för mig. Att mitt liv också räknas.

Frida vill också kunna flytta hemifrån och leva som en vanlig människa.

– Nu vet jag att det går. Snart ska jag ha en egen lägenhet och där ska Dexter få sitta i soffan när vi tittar på tv. Det får han inte nu, säger hon och kramar om sin kompis.

– Han betyder allt för mig. 

Text och bild: Susanne Stamming

Läs mer

Bragdhunden Agda räddade Isabelle från att drunkna

Bragdhunden Agda räddade Isabelle från att drunkna



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...