Annons

Annons

Första gången på scen i London var rösten nära att svika mig…

Emmi Christensson har alltid älskat att sjunga och redan som 4-åring underhöll hon på ett bröllop. Drömmen var att en gång få stå på scen i Londons teaterdistrikt, helst i rollen som Christine i Fantomen på operan. Och en dag kom samtalet hon väntat på!


Emmi Christensson Phantom of the opera

Musikalen Fantomen på operan var inne på sitt trettonde år. I en buss på väg till Londons teaterdistrikt West End satt 15-åriga Emmi Christensson från Vessigebro i Halland. Hon hade lyssnat på musiken från Andrew Lloyd Webbers mästerverk otaliga gånger och i åratal hade hon väntat på att få se den på riktigt. Allra mest fascinerades hon av Christine, den kvinnliga huvudrollen, som likt henne själv var en flicka som älskade att sjunga, gärna var andra till lags men med tydliga gränser och självrespekt.

Tåget som skulle ta Emmi, mamma Ingrid och pappa Roland till Piccadilly Circus hade blivit inställt, och ersättningsbussen tog sig långsamt fram genom den trafiktäta staden.

– Jag fick panik, trodde att vi skulle missa hela föreställningen. När vi till slut klev av på Piccadilly sprang vi så att mamma fick blodsmak i munnen. När vi kom fram var hon tvungen att gå på toaletten, så hon hann inte in innan dörrarna stängdes. Det är det största minnet jag har från första scenen, att jag undrade om mamma skulle missa alltihop.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Sjöng ihop med pappa

Emmi parkerar sin resväska på hjul bredvid kafébordet i Kungsträdgården och öppnar en flaska mineralvatten. Hon och pojkvännen Teo, 28, kommer precis från Arlanda för ett kort besök på svärföräldrarnas lantställe. Hon är 30 år nu och känner till varje liten vrå på Her Majesty’s Theatre i London. Sedan ett år tillbaka är det hon som är Christine.

– Det har varit en dröm att få göra det här, ända sedan jag var tolv. Jag har hoppats att musikalen ska komma till Sverige någon gång, men det här, att jag skulle få göra den i London, på West End, fanns inte ens i min vildaste fantasi. Ibland när jag kommer in på teatern och hejar på mina kolleger kommer det över mig att tänk att det är jag som gör det här. Samtidigt är det inte konstigt att jag är där och gör ett vanligt jobb.

Sången är största intresset

Så länge Emmi kan minnas har sång varit hennes största intresse. Ofta satt hon hemma i huset i Vessigebro och sjöng medan pappa Roland, musiklärare, spelade gitarr. Som fyraåring sjöng hon på sin morbrors bröllop och efter att ha nosat på både pop, rock och klassiskt så stod det klart för henne att den ljusa sopranrösten skulle passa utmärkt för musikal. Efter de tre åren på Balettakademins musikallinje i Göteborg och några föreställningar i Sverige och Norge återvände hon till London för att ännu en gång se Fantomen på operan.

– När jag satt där och såg Christine tänkte jag att jag faktiskt skulle passa väldigt bra i den här rollen.

Det var när Emmi spelade Cosette i Les Misérables på Malmö opera, 2011, som London började skymta i horisonten. Morgonen efter en sen utekväll med vännerna ringde ett okänt nummer på hennes telefon. Hon hade ingen lust att svara, och när hon en stund senare lyssnade av sin svarare trodde hon först att det var vännerna som drev med henne.

Peter Jöback ringde

– Det var en röst som sa: ”Hej, det är Peter. Peter Jöback.” Jag tänkte nej, det här kan ju inte vara sant och klappade mig på kinderna så jag skulle vakna ordentligt.

Peter Jöback, som har varit en stor förebild för Emmi genom åren, hade hört talas om henne och berättade nu att Londons största musikalproducent sökte någon som kunde spela Cosette i filmatiseringen av Les Misérables. Kunde hon skicka en video som skulle visa om det var henne de letade efter? Det var bråttom och Emmi fixade snabbt en pianist, en lampa och en filmare. Videon som skickades till London uppskattades, men någon roll i Les Misérables blev det inte den gången.

Sökte drömrollen

Emmi hade fått vittring på London och tänkte att det var nu det var rätt tid i livet att prova storstadens scen. Det dröjde inte länge förrän hon befann sig på audition till den där drömrollen som Christine i Fantomen på operan. Uttagningen var uppdelad i flera omgångar och när Emmi hade slutfört the final audition och blivit inkallad ett antal extra gånger för att visa sin kapacitet inför juryn, tänkte hon att det faktiskt skulle kunna bli verklighet.

– Jag gick in på toaletten och ville bara skrika, för jag hade en så stark känsla av att jag hade fått jobbet. Det hade gått så bra.

Men efter två dagar utan besked tänkte hon att hon nog hade fått sjunga så många gånger för att de skulle vara säkra på att de gjorde rätt som valt bort henne.

Lämnade mobilen hemma

Emmi åkte till Grekland på semester och fortsatte vänta. På resans tredje dag bestämde hon sig för att lämna telefonen hemma, det störde henne att vara så upptagen av att kika efter mejl och samtal. När hon kom tillbaka till sitt hotell den dagen hade hon ett missat samtal med engelsk landskod.

– En halvtimme senare ringde det igen och då erbjöds jag rollen. Det är så mycket business kring det här och det brukar vara agenten som tar emot erbjudandet, så hon jag pratade med var nog lite förvånad över att jag var så himla glad och sa ”åh, tack så mycket” flera gånger, skrattar Emmi.

En månad senare, i slutet av juli 2014, skulle Emmi infinna sig i London, lära sig manus, hur hon skulle stå, gå och vara. Massor av sångerskor hade redan tolkat Christine och därute i publiken skulle det finnas fans med jämförelser och starka åsikter. Det var en ikonisk roll inom musikal hon hade fått, och hon hade fem veckor på sig att forma sin Christine.

Djupa andetag och promenader i St James Park hjälper henne att behålla lugnet i en karriär där pressen är gastkramande emellanåt.

De gånger självkänslan har sviktat har Emmi kunnat ringa till Peter Jöback, som ju spelat huvudrollen i den berömda musikalen i London, och som blivit hennes mentor. Inför premiären förra hösten var just ett sådant tillfälle då hon behövde råd från någon med erfarenhet.

Sitt livs största stund

emmi-christensson-phantom-of-the-opera2En elak förkylning hade satt sig på rösten och i flera dagar kommunicerade Emmi enbart via skrivna lappar. Här var hon nu inför sitt livs största stund och visste inte om hon skulle kunna genomföra den.

– Det finns kortisontabletter som man kan ta, och då kan man sjunga som vanligt, men de kan göra att rösten permanent blir annorlunda. Jag undrade om jag ändå skulle ta en sådan tablett men Peter trodde att jag skulle klara mig på adrenalin.

Med premiärnerverna på plats och utan kortison gick Emmi upp på scenen för sitt första framträdande som Christine.

– Rösten höll och jag var så nöjd som jag kunde bli, även om jag gör det mycket bättre i dag.

Emmi reser sig, drar in stolen efter sig och sätter om en hårnål på glid i den blonda frisyren. Det är dags att bege sig till båten som ska ta henne och pojkvännen ut i den stockholmska skärgården. Om bara tre dagar ska hon vara tillbaka i London och äntra scenen för ungefär hundrafemtionde gången. Det känns tryggare nu än på premiären då hon för första gången såg den fullsatta teatern. En av dem som satt där i myllret av förväntansfulla ansikten var en mycket stolt pappa Roland. Mamma Ingrid saknades, hon hade fyra år tidigare gått bort av sjukdom. 

– Hon hann få veta att jag fick göra Les Misérables i Malmö. Det visste hon i alla fall, men det är tråkigt när det händer något så roligt i mitt liv och jag vet att de som gläds allra mest över sina barn är föräldrarna. Det tänker jag på varje dag, att det är sorgligt att jag inte får prata med henne, speciellt på premiärer när jag kan vara lite extra känslig. 

Text: Petra Westlin
Bild: Johanna Norin, Johan Persson och ibl
Reportaget publicerades ursprungligen i Allers 48/2015



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...