Annons

Annons

Efter hjärtinfarkten fick jag ett chockbesked

Han var en man i sina bästa år, bara 56. Han sprang minst en mil i veckan, spelade innebandy och lyfte skrot. Han rökte inte, åt ganska nyttigt och var måttlig med alkohol. Ganska stressad, men ändå nästan odödlig. Så tänkte Dan Warghagen – tills en sen eftermiddag för några år sedan. I efterhand har Dan insett att det fanns varningstecken, men han tolkade dem inte rätt.


diabetes-efter-hjartinfarkt

När Dan vaknade upp på intensiven fick han veta att han drabbats av en hjärtinfarkt. Och sköterskan ville veta om det fanns diabetes i släkten.

– Jag hade precis kommit hem från en forskarkurs. Jag satt och skulle skriva ihop en rapport när jag började må illa. Jag tänkte att det var magsjuka eller något jag ätit och gick till badrummet. Men jag fick inte upp något, mådde bara alltmer illa och plötsligt föll jag ihop på golvet med fruktansvärda smärtor i bröstet. Det kändes som att någon klämde åt med en jättetång runt min bröstkorg, berättar Dan när vi träffas på ett kafé i centrala Stockholm.
Han har just kommit från jobbet på en gymnasieskola på Lidingö. Han är lärare i samhällskunskap, geografi och miljökunskap.
– Jag har omvärderat mycket i livet och dragit ner på tempot. Förut jobbade jag väldigt mycket och levde med hög stress under många år.
Utöver lärarjobbet gjorde han studieresor med elever, gick en forskarutbildning, var fackligt och politiskt engagerad. Och så försökte han hinna med familjen. Sammantaget blev det för mycket.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Läs också: Titti drabbades av brustet hjärta

Dan minns hur han låg på rygg och skrek, och insåg att ingen hörde. Han var ensam hemma i lägenheten, i stadsdelen Hjorthagen i Stockholm. Han kunde inte resa sig, kunde inte ens vända sig över på sidan.
– Men av någon anledning hade jag tagit med telefonen, den låg bredvid mig på badrumsgolvet. Jag var omtöcknad men hade min fru Margaretas nummer på kortnummer 1. Jag kunde trycka på det och hon svarade som tur var.
Margareta ringde efter ambulans och begav sig sedan från jobbet i Solna för att ta sig hem så fort hon kunde.
Under tiden blev Dan allt sämre. Han hade obeskrivligt ont, kallsvettades och kände att han var på väg bort. Men han lyckades ändå svara när en sköterska från larmcentralen ringde och frågade om hans tillstånd.
– Efter en stund hörde jag hur ambulanspersonalen bankade på den låsta porten och skrek: ”Kan någon öppna!” Då tänkte jag: Jaha, där står de och kommer inte in och här ligger jag och dör. Lyckligtvis kom min fru några minuter senare.

Syrgas och morfin

Han har diffusa minnen av ambulansfärden till Karolinska institutet, men vet att den gick i hög fart genom rusningstrafiken. Han fick syrgas och morfin som lindrade smärtorna.
– Sedan vaknade jag upp i en sal på intensiven. Margareta satt bredvid. De hade gjort en akut operation med ballongsprängning och satt in två stent i blodkärlen. Infarkten hade drabbat det stora kärlet som förser hjärtat med blod. De sa att jag hade förlorat cirka 50 procent av min hjärtkapacitet.

Läs också: Jag var död i 13 minuter

Efter bara någon timme kom en sjuksköterska och gav Dan ännu ett omskakande besked.
– Vet du om att du har diabetes? Du har skyhögt blodsockervärde, sa hon.
I efterhand har Dan insett att det fanns varningstecken, men han tolkade dem inte rätt.
– Jag vaknade med kramp i vadmusklerna på nätterna, det har jag fått veta kan vara ett tecken. Jag var också överdrivet törstig, vilket är vanligt vid diabetes. Men jag trodde mina besvär berodde på stress och gick inte och kollade mig.
På sjukhuset frågade de om han har diabetes i släkten. Och Dans mamma hade sjukdomen.
– Men jag hade inte funderat ett dugg på att det kunde påverka mig. Sannolikt hade jag haft diabetes i flera år.
Dan fick stanna på sjukhuset en vecka. Det var intensiva dagar med alla möjliga undersökningar och han fick insulinsprutor eftersom hans blodsockervärde var oroväckande högt.
När han kommit hem och det var lugnare omkring honom hann känslorna ifatt.
– Jag satt i vardagsrummet och tittade på allting där, och började gråta. Tänk att jag får se det igen. Jag var ju faktiskt nära döden.
Han var helt sjukskriven året ut. I januari började han arbeta halvtid.

Lyssnar på kroppen

Dan gick på hjärtgympa på sjukhuset och han fick gå kurser om vad det innebär att ha diabetes, vad en hjärtinfarkt är och hur man ska sköta sig.
– Det var jättebra och det betydde väldigt mycket att träffa andra som har samma erfarenhet.

Läs mer: Promenader stärker hjärtat

Ungefär ett halvår efter infarkten fick Dan en defibrillator, en ICD, inopererad eftersom hans hjärtrytm var instabil. Det känns som en trygghet. Han vet att den slår till om det skulle hända något med hjärtat.
Dan har lärt sig att lyssna på sin kropp och uppmanar andra att också göra det. Sök läkare om något känns konstigt!
– Före 50 tror vi att vi är odödliga, säger han självironiskt. Nu är jag 61 och har insett att jag är i högsta grad dödlig. Jag tillhörde inte någon typisk riskgrupp, men hade kanske kunnat undvika hjärtinfarkten om min diabetes upptäckts i tid.
Dans hjärta har förbättrats mer än läkarna trodde var möjligt, men han får inte riktigt ordning på sin diabetes. Han tar tabletter och långtidsverkande insulin på kvällen, men blodsockret pendlar lite för mycket.
– På det hela taget mår jag ändå ganska bra. Jag är tröttare och mitt immunförsvar är lite sämre. Men jag överlevde, och hoppas få vara med ett tag till. Jag vill gärna få se några barnbarn. Mina två döttrar är snart 30, säger Dan leende.

Text: Lilian Ottosson
Bild: Johanna Norin

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...