Annons

Annons

Min vän donerade sin njure till mig

Michael led av en obotlig njursjukdom, och det enda som kunde rädda honom var en ny njure. I den egna familjen fanns ingen lämplig donator och väntan på en sådan kunde bli lång. Då tog han mod till sig och ställde den svåra frågan till vännen Anders...


donera njure

Anders, till vänster, donerade sin ena njure till vännen Michael.

Anders njure renar blodet i min kropp!

Det började med ett mejl från bästa vännen: ”Svår fråga att ställa, och full respekt för att inte vilja, men skulle du kunna tänka dig att donera en njure till mig?”

Frågan fick Anders, 47, av kompisen Michael, 48, en oktoberkväll för tre år sedan. I dag är det en av Anders njurar som renar blodet i Michaels kropp.

– Jag brukar säga att jag har umgängesrätt med min njure och kräver därför att vi träffas regelbundet och tar en öl och snackar lite, säger Anders med ett skratt.

Svårt att fråga om donation

Det är inte många som skulle ställa upp och donera sin ena njure för en vän – och det är inte många som skulle ha modet att fråga när nöden är som störst.

– Det var därför jag, efter mycket funderande, skrev ett mejl. Jag tyckte att det kunde var lite för påtryckande att fråga ansikte mot ansikte. Med mejl är det enklare att ge ett övervägt svar, säger Michael.

Läs också: Det är en tröst att andra lever vidare tack vare mamma

Anders minns hur överraskad han blev av frågan.

– Jag och min sambo satt och planerade nyårsfirandet när Michael mejlade mig. Jag blev lite paff först. Det är ju inte den vanligaste frågan man får precis, säger Anders med ett skratt.

Två möjligheter till transplantation

Hans spontana svar var ett självklart ja, men först ville han kolla upp vad det innebar.

– Jag var väldigt glad att Michel frågade mig och undrade samtidigt varför jag inte tänkt tanken själv.

Eftersom det inte fanns någon lämplig donator i hans egen familj hade Michael två möjligheter att bli transplanterad. Antingen vänta på en passande avliden donator, något som skulle kunna dröja flera år, eller hitta någon i bekantskapskretsen som kunde tänka sig att donera. Frågan kändes självklar att ställas till just Anders.

Gamla vänner

De båda vännerna lärde känna varandra för snart trettio år sedan när de gjorde lumpen på det numera nerlagda regementet A3 i Kristianstad och har genom åren utvecklat en mycket stark vänskap.

– Det började i lumpen där vi delade säng i nio månader. Ja, våningssäng alltså, säger Anders med ett leende.

Läs också: En främlings hjärta slår i Charlottes kropp

De fortsatte att umgås när Michael åter flyttade från Kristianstad till Lund för att plugga vidare. Anders bodde på den tiden i Löddeköpinge, som inte ligger långt från Lund.

– Vi höll igång mycket på nationerna i Lund. Det var en rolig tid, minns Michael.

Efter några års avbrott återförenades de sedan i Stockholm dit de med något års mellanrum båda flyttade för att jobba och där de sedan båda har bildat familj.

Michael är evigt tacksam för vännens stöd och gåva.

Michael är evigt tacksam för vännens stöd och gåva.

Njurinflammationen IgA-nefrit

Fram till när Michael var i 35-årsåldern var han frisk som en nötkärna, men i samband med en hälsokontroll på hans företag upptäckte man att hans blodvärden inte riktigt var som de skulle, något som även noterades av Blodcentralen där Michael var en regelbunden blodgivare.

Läs också: Jag trodde jag var lat – men jag var dödssjuk!

Han fick en remiss till Karolinska sjukhuset där en njurbiopsi visade att han led av den obotliga njurinflammationen IgA-nefrit.

– Det är inte känt varför jag fick sjukdomen, men läkarnas gissning är att den orsakades av en svår halsfluss i tonåren.

Fick börja med dialys

När Michael fick diagnosen kände han sig inte sjuk, men bara några månader senare kom symtomen med allt högre blodtryck och trötthet.

– Jag kände mig håglös, och mitt liv förändrades i grunden i och med att jag var tvungen att börja med dialys.

Läs också: Lina gav en njure till sin bror

2005 gick Michael igenom sin första transplantation när han fick en njure från en avliden donator.

– Den höll i åtta år. Man kan säga att den fungerade hyfsat de första fem åren, men sedan blev jag sämre och sämre.

Samtidigt som Michael var beroende av dialys varannan dag hade han och hustrun Maria fått sitt första barn Jonathan som föddes 2012.

– Jag var pappaledig på halvtid. Den andra halvan var jag sjukskriven, berättar han.

Omfattande organutredning

Det var i det läget han frågade Anders om han kunde tänka sig att ställa upp som donator. Efter att Anders gett klartecken inleddes den omfattande organutredningen där han fick gå igenom en lång rad tester där läkarna undersökte om han var lämplig som donator.

– Det var en fantastisk upplevelse när jag efter varje positivt svar kunde ringa Michael och berätta det glädjande beskedet för honom.

Läs också: Kristin fick träffa sin okända donator

Den 28 maj 2014 genomfördes transplantationen på Huddinge sjukhus.

– Jag mådde bra direkt efteråt och kände mig mycket piggare. Det första jag märkte var hur underbart det var att kunna kissa själv igen, säger Michael med ett leende. Jag kunde äta igen och dricka utan restriktioner, det var fantastiskt skönt.

Lever med en njure

Även Anders mådde utmärkt.

– Jag kände ingen skillnad rent kroppsligt. Det går alldeles utmärkt att leva med bara en njure eftersom den kvarvarande njurens kapacitet ökar för att kompensera för den som försvunnit, säger han.

– Därför kände jag bara glädje eftersom jag fått förmånen att hjälpa min vän, tillägger han.

Transplantationen innebar att Michael fick tillbaka sin frihet. Tidigare var han beroende av dialys som var ansträngande i sig, och det var förenat med ytterligare svårigheter så fort han skulle åka resa bort.

– Anders och jag har inte samma blodgrupp, vilket man inte längre behöver ha vid transplantationer med levande donatorer. Däremot är vävnadstypen mycket viktig. Läkarna upptäckte att vi hade mycket lika vävnadstyp och enligt dem hade vi kunnat vara bröder, säger Michael och lägger armen om sin väns och njurdonators axel.

– Jag blev jätteglad när Michael mejlade mig. Jag har full förståelse för att det var en svår fråga att ställa, och jag tycker det var modigt gjort av honom, säger Anders och tillägger:
– Jag glömmer aldrig när vi träffades på uppvaket efter transplantationen. Det var känslosamt.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Stefan Nilsson och privat

Läs också

En främlings hjärta slår i Charlottes kropp

Organdonation nytt hjärta


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…