Annons

Annons

Dina och Jovan överlevde Förintelsen


Viktigt att minnas

Idag är det 70 år sedan fångarna i koncentrationslägret Auschwitz befriades, därför uppmärksammas den 27 januari internationellt som Minnesdagen över förintelsen. Det är viktigt att vi håller vår historia levande, och två som kan vittna om andra världskrigets fasor är Dina och Jovan.

Annons

 

Forintelsen--Dina-och-Jovan

Dina och Jovan lever fortfarande med de känslomässiga sviterna efter Förintelsen. Hos varandra hämtar de stöd och tröst.

 

Vår kärlek har hjälpt oss stå emot barndomens fasor

Dina och Jovan var två av de barn som överlevde Förintelsen för 70 år sedan. Som unga vuxna möttes de, blev kära och stärktes av att dela samma fruktansvärda erfarenheter. I dag säger de att de överlevde tack vare medmänniskor de mötte under krigsåren, människor som fanns på rätt plats vid rätt tid, varnade, gömde judar i sina bostäder och lät ett barn passera en kontroll. Nu är Dina och Jovan ute och berättar om sina liv, som några av de sista, kvarvarande ögonvittnena.

 

Rasten skulle snart vara slut när sexåriga Dina såg tyska soldater närma sig skolgården på den ungerska landsbygden. Det var tidig höst 1944 och Dina, som bar ett kors runt halsen och på papperet hette Maria, hade tillsammans med mamma Lea kommit till byn Balatonkenese från Budapest för att hyra ett rum hos en bondekvinna. Pappa Mischa var krigsfånge i Tyskland och honom hade Dina inte sett sedan hon var tre år.
I klassrummet stod barnen uppställda efter rasten i väntan på lärarinnan. Dina kände sig svag i benen och tänkte att ingen i klassen hade så mörkt hår som hon. Ingen hade sådana judiska lockar. När fröken kom hade hon sällskap av tre tyska soldater.
– Den ena satte sig på huk bredvid mig. Vi såg varandra i ögonen och han virade en av lockarna runt sitt finger. Så frågade han vad jag hette. Jag var alldeles stum av rädsla. Han fortsatte att fråga varifrån jag kom och om jag gick i kyrkan på söndagar. Jag kunde inte svara, men min snälla fröken sa att jag hette Maria och kom från Österrike. När de lämnade klassrummet och stängde dörren föll jag i gråt.

Falsk tillgivenhet

Dina Rajs kisar mot vintersolen som faller in genom fönstret hemma på Södermalm i Stockholm. Hon är 76 år nu och har aldrig lärt sig att tycka om sina mörka lockar i den nu kortklippta frisyren. Flera SS-män och gendarmer har strukit med sina händer över hennes hår och med falsk tillgivenhet försökt få henne att erkänna att hon är judinna.
Känslan finns kvar vid hårrötterna, så mycket att hon tror att det aldrig kommer att lämna henne. Den som förstår allra mest att de 70 åren som har förflutit inte har fått minnet att blekna är den man som sitter bredvid henne i soffan och som varit hennes make i 56 år, Jovan Rajs, 81 år.
Bara några timmar efter att tyskarna besökte skolan flydde mamma Lea med Dina tillbaka till Budapest. De ungerska fascisterna, pilkorsarna, hade tagit makten och svåra månader väntade i staden. Samtidigt, i december 1944, kom elvaårige Jovan till koncentrationslägret Bergen-Belsen.
– Det var inget dödsläger. Där fanns inga gaskammare. Här skulle man tyna bort långsamt av kyla, svält och sjukdomar. Vi fick stå uppställda och bli inspekterade av tysk officer. Om det var vackert väder fick vi stå där i en halvtimme. Om det var kyla, regn och blåst blev det tre, fyra timmar. Det gällde att bli sjuk, berättar Jovan.
Tre år tidigare hade Jovan skilts från mamma Elizabet och storebror George i staden Belgrad. De hade beordrats till ett uppsamlingsläger för judar, medan Jovan hölls gömd hos några släktingar. Pappa hade ännu tidigare tvingats lämna familjen. Jovan hade vinkat till honom när han stod på ett öppet lastbilsflak med andra judiska män, tätt packade. Med sina hackor och spadar skulle de jobba på landsbygden utanför Belgrad. Jovan minns att pappa log från lastbilsflaket. Det nya arbetet skulle bli bättre än det farliga med att städa upp bland stadens ruiner.
Mamma Elizabet skulle också få det bättre, hade hon berättat för Jovan.
– Jag träffade mamma vid ett tillfälle på sjukhuset. Hon hade en lungsjukdom och hade fått permission från lägret. Då berättade hon att det var kallt och dålig mat i lägret. Men att en ny tysk officer hade lovat att de skulle få komma till ett bättre läger. Och där skulle också pappa finnas. Det hade redan kommit en buss som dagligen körde kvinnor och barn dit.Forintelsen-Dina-Jovan-3

Utegångsförbud

Kriget kom till Serbien i april 1941. Jovan som då var åtta år satt instängd i sitt hus i staden Petrovgrad, tillsammans med Elizabet och George. Det rådde utegångsförbud för judar med undantag för några timmar om dagen då de fick vara utomhus med en gul armbindel med den sexuddiga Davidsstjärnan.
Samma månad sågs stridsvagnar och motorcyklar inta huvudgatan i staden Ruma där treåriga Dina bodde. Heilhälsningar spreds i kvarteren och stadens tyska invånare pekade ut de judiska husen för ockupationsmyndigheten.
Båda barnen kom så småningom till Ungern, Jovan alldeles ensam med en papperslapp i handen. Han skulle gömmas hos några släktingar, och på lappen stod adressen.
Dina kom tillsammans med mamma Lea till Budapest. Med hjälp av en advokat fixade Lea falska id-handlingar.
– Det var då jag fick namnet Maria. Jag grät, för jag förstod inte varför. Mamma tittade strängt på mig och sa: ”Maria, du ska aldrig, aldrig säga något annat än att vi är kristna. Förstår du?” Jag förstod inte men nickade.
Mellan åren 1942 och 1945 levde Dina i Budapest. Judar dödades på öppen gata, skickades med godståg till Auschwitz, sköts på floden Donau och föll ner i de isvakar som handgranater hade skapat. Aldrig kunde Dina och Lea veta om det var deras tur. En vårdag satt Dina med sin docka i famnen. En kvinna hördes ropa ute i trapphuset: ”De har kommit för att hämta en judisk familj.”
– Mamma gick till ett skåp, tog fram en grön liten ask. Hon öppnade och tog ut en tablett, la på bordet, och tog sedan en halv tablett och sa: ”Maria, sätt dig.” Hon hämtade två glas vatten, kom tillbaka och sa: ”Maria, vi ska ta de här snabbt och samtidigt.”
Dina och Lea hade precis lyft var sitt glas när de hörde samma röst från trapphuset ropa att de hade tagit en judisk familj. Mamma Lea grät och tabletterna, som var så giftiga att de där och då skulle avsluta bådas liv, slängdes.

 

Såg sin mamma skjutas

Flera gånger utsattes de för utfrågningar i hemmet. Män i uniformer bankade på dörren, skrek ”Öppna!” och trängde sig in i rummet. Örfilar över Leas kind och pistolen som riktades mot henne. Lea som fortsatte säga: ”Nej, vi är inte judar.” När Dina var sex år gammal såg hon sin mamma skjutas.
– Hon låg mellan soffbordet och skåpet. Soldaterna lämnade oss och jag började gråta tyst. Men så såg jag hur mamma långsamt började resa sig upp. Hon blev inte skadad, pilkorsaren sköt bredvid hennes öra, men hon hade svimmat av skräck.
När Budapest befriades 1945 tog sig Dina och Lea med godståg till hemlandet. Namnet Maria blev kvar i Ungern och den tyngd det hade lagt över Dina försvann som isen i en vårflod. Dinas familj är mycket unik i sammanhanget. De överlevde alla tre – mamma, pappa och Dina – och återförenades i Novi Sad efter krigets slut.
Från Bergen-Belsen flyttades Jovan efter en hård vinter till lägret Theresienstadt. Därifrån befriades han av sovjetiska trupper på krigets sista dag, den 8 maj 1945. När han som tolvåring kom hem till Petrovgrad längtade han efter att återse sin familj, men ingen av dem fanns kvar i livet. Pappa hade aldrig börjat jobba i skogen när han klev av lastbilen. Alla männen hade omringats av tyska soldater och skjutits, en efter en.
Den buss som skulle ta mamma Elizabet, storebror George, mostrar och fastrar till det bättre lägret var en mobil gaskammare.
– Jag hade fått höra när jag var i Ungern att alla judar i Serbien hade blivit mördade, inklusive min egen familj. Men ett barn kan inte förstå att döden är oåterkallelig, att det är en slutprocess och att ingen kommer tillbaka.

Forintelsen-Dina-Jovan

Sista ögonvittnena

I 15 år har paret Rajs, som några av de sista ögonvittnena i livet, berättat om Förintelsen på svenska skolor och för allmänheten.
Det var den 27 januari 1945 som fångarna i Auschwitz befriades, och datumet har av FN utsetts till Förintelsens minnesdag. I år är det 70 år sedan, och Jovan och Dina ska hålla sin föreläsning på biblioteket i Enköping. De förbereder sig med viss anspänning. De vet inte vilka som kommer dit, det händer att någon som förnekar Förintelsen finns i publiken.
– Men det är väldigt ovanligt, säger Jovan.
Av 1,7 miljoner judiska barn under 14 år var det bara 100 000 som överlevde Förintelsen. Dina och Jovan hörde till de yngsta. Efter krigets slut skulle traumat hanteras. Ett liv bortom Förintelsens skuggor skulle skapas. Det är ofta det som publikens frågor handlar om. Hur klarar man en sådan upplevelse? Tio år efter krigets slut, 1955, åkte Dina på ett kollo för ungdomar som hade varit utsatta för Förintelsen. Det var nu bearbetningen skulle börja. Hon var 17 år och skulle äntligen få träffa andra med samma minnen att bära. En av dem var 22-årige Jovan. Han var i mycket dåligt psykiskt skick när han kom till kollot. Ju vuxnare han blev, desto mer hade ilskan och grubblerierna svärtat ner hans världsbild.
– Jag kände att världen var så äcklig. Varför skulle jag leva i den? Jag behövde ta mig ur det psykiska koncentrationslägret och vändningen kom på kollot.
Det tog ett år för Dina och Jovan att bli ett par. Ett par som delade en historia som hade traumatiserat barndomen, som förstod varandras sår, men hade olika tankar om framtiden.
– För Jovan, som hade förlorat hela sin familj, var det jätteviktigt att få barn, minst två stycken. Jag ville vara bohem, leva enkelt och resa mycket. Skulle vi ha barn? Nej, inte jag, säger Dina.
Två döttrar blev det, Elizabet, döpt efter Jovans mamma, och Maja. 1968, när flickorna var sju och tre år gamla flyttade familjen till Sverige, där Dina hade släktingar sedan innan kriget, och bosatte sig i Linköping. Jovan hade utbildat sig till läkare inom rättsmedicin och Dina var arkitekt. Livet i Belgrad där de bodde var egentligen ganska bra.
– Men varje dag passerade jag rondellen där jag vinkade av pappa, och platsen för de mobila gaskamrarna som hade ihjäl mamma. Det var inte bra för hälsan att bo där, berättar Jovan.

Forintelsen-Dina-Jovan-2

Jovan och Dina förstår varandra på ett sätt som andra inte kan.

 

Kunde inte berätta

Han lägger armen runt Dinas axlar, kommer henne närmare. I 56 år har de levt sida vid sida, men fortfarande finns frågetecken om vad den andra upplevde. Ganska tidigt föll det sig så att de slutade prata om barndomen, för att få leva framåt och satsa på livet som det var nu. Det fåordiga berättandet har också gällt för deras barn.
– Vi har inte velat att de ska leva vårt liv. När Maja var 22 år och vi var på semester på Mallorca sa hon att jag aldrig hade berättat om kriget. Kunde jag inte göra det? Jovisst, men efter tre meningar fick jag kramp i halsen. Jag kunde inte, säger Jovan.
Deras äktenskap och hur de genomlevt barndomen på liknande sätt har stor betydelse för honom. Han förstår att Dinas skräck för hundar på promenaderna i Linköping och i Stockholm har sitt ursprung i soldaternas schäfrar som fanns vid Donau när judar sköts. Hon såg det själv.
På samma sätt kan Dina förstå att Jovan är tystlåten och ibland nedsjunken i sina tankar.
– Det var tur att jag hittade Dina. Det funkar bättre för mig med någon som har samma bakgrund. Det är som ett extra klister.

Goda människor

Förintelsen finns närvarande varje dag för dem båda, som minnesbilder och filmer som spelas upp och sedan försvinner för att lämna plats åt nuet. Anledningen till att de överlevde är de goda människor som med risk för sina liv fanns på rätt plats vid rätt tid, varnade för förföljelsen, gömde judar i sina bostäder och lät ett barn passera en kontroll.
Jovan har räknat till att han mötte sexton sådana personer under Förintelsen. Dina femton.
– De kunde vara ungrare, serber, civila kvinnor och män. Bland mina goda människor finns till och med en tysk överste. Tänk att det i ondskans tid ändå fanns så många goda människor, säger Dina.
Hon och Jovan har goda vänner bland yngre generationer av tyskar. Att brott aldrig går i arv är ett viktigt budskap för dem. Ilskan har svalnat och hatet lagt sig, men en sak har aldrig lämnat Jovan.
– Det är det obegripliga som är med hela tiden. Den 8 maj 1945 såg jag genom ett fönster i Theresienstadt att det kom soldater i khakifärgade uniformer – de sovjetiska trupperna som befriade oss. Dagarna innan hade judar från de andra kasernerna tagits ut i skogen för att skjutas. Tänk att Hitler tog sitt liv den 30 april, Berlin föll den 2 maj, Tyskland kapitulerade den 8 maj. Och in i det sista sköt de judar i skogen. Det grubblar jag mycket över, hur kunde man göra allt detta? Hur kunde man? Kan du berätta det för mig?

Läs mer

Anita var en av dem som överlevde när Estonia förliste

Åsa och Linnea förlorade sin dotter och syster

 

Text: Petra Westlin Bild: Stefan Nilsson och Shutterstock

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...