Annons

Annons

Det känns fortfarande overkligt att jag är Isaacs mamma


Emma-och-Isaac

Från en dag till en annan fick Emma Kock ansvaret för 16 gatupojkar i Uganda. Den yngste, Isaac, var bara ett spädbarn. Banden mellan Emma och Isaac har blivit starkare och kärleken har vuxit. Efter ett stort beslut och en lång väntan kom det i maj ett glädjens besked…

Det står en trehjuling parkerad utanför huset i Åkarp strax norr om Malmö, och i hallen står ett par små flip flop-sandaler prydligt uppställda jämte ett par liknande fast för vuxna. Lille Isaac, 2 ½ år, tittar nyfiket fram bakom mamma Emma Kock, 29.
– Hello, säger han blygt.
Det har nästan gått ett år sedan vi sågs sist, och vi sitter i samma kök nu som när Emma första gången berättade om det barnhem hon driver i Uganda, och den fyra veckor gamle pojken som hittats övergiven i ett buskage svårt sjuk och som barnhemmet tog sig an. Då hade han hunnit fylla 11/2 år, och hon hoppades att någon, helst någon i personalen eller kanske till och med hon själv, skulle kunna få adoptera Isaac som de döpte honom till. Nu har drömmen gått i uppfyllelse.
– Det känns fortfarande overkligt att jag är hans mamma, säger hon och tittar kärleksfullt på Isaac som krupit upp i hennes knä.
– Vi hör ihop och har ju varit tillsammans sedan han var liten, men det är ovant att tänka att jag är förälder nu!

Emma-och-Isaac

Jag såg ett enormt rum med spjälsängar framför mig och kunde inte lämna honom

För Emma kändes det självklart att hennes organisation skulle ta sig an Isaac, och hon tvekade inte när hon såg den ensamma lilla bebisen på sjukhuset i Kabale, trots att alla andra pojkar var betydligt äldre och hon aldrig haft hand om ett spädbarn.
– Jag kan inte säga att jag vet till hundra procent att han skulle få det dåligt, men jag såg ett enormt rum med spjälsängar framför mig och kunde inte lämna honom…
Att bo på Emmas barnhem var bara tänkt som en tillfällig lösning, och förra hösten bestämde hon sig på allvar för att sätta i gång adoptionsprocessen. Hon förklarar att hon alltid velat ha barn men att bli mamma genom adoption var inte något hon tänkt på innan.
– Tanken kom när banden till Isaac blev starkare och starkare. Beslutet togs inte på en dag utan växte fram, och till slut kändes det som det mest självklara i världen.

vitpixel

Lång väntan

Efter nio månaders pappersarbete med rekommendation från både svenska och ugandiska myndigheter gick allting igenom i maj, och Emma kunde äntligen slappna av.
– Jag vågade inte berätta för mer än mina allra närmsta innan allt var klart. Jag kände mig så maktlös och visste inte vad jag skulle tro. När allt var över och jag kom ut från rättsalen kramades jag och Isaac, och då kom tårarna. Det var först då jag vågade kal-
la mig hans mamma, och som han började kalla mig mamma.
Eftersom Emma hållit adoptionen hemlig för de flesta fram tills att allt blev klart blev många i hennes närhet chockade, men samtidigt säger hon att hon bara fått positiva reaktioner. Speciellt från hennes föräldrar som varit och hälsat på henne i Uganda och träffat Isaac flera gånger. De har varit ett stort stöd under hela processen.
– Många hade väl misstänkt något och alla blev jätteglada när jag berättade. Det är mammas  och pappas första barnbarn och deras stora ljuspunkt i tillvaron.
Det märks att de trivs tillsammans. Isaac håller sig hela tiden nära Emma och ler stort mot sin mamma när hon pratar med honom.

Emma-och-Isaac

Vi hör ihop och har ju varit tillsammans sedan han var liten

– Vi har faktiskt väldigt lika personligheter. Båda har en stark vilja och vill ha det på vårt sätt, men när vi får som vi vill är vi väldigt behagliga, säger hon med ett leende och lägger handen på hans huvud.
Den stora omställningen att komma till Sverige från Uganda var inga problem för Isaac, och hon berättar om hur fascinerad han var över att få flyga för första gången.
– Han var klarvaken och tyckte det var jättespännande! Så länge jag är med stressar han inte upp sig över nya situationer och miljöer utan tar det med ro.

vitpixel

Annan barnuppfostran

Emma och Isaac har spenderat hela sommaren i Sverige och besökt Skånes djurpark, badat i havet och ägnat mycket tid åt Isaacs stora favoritsysslor – att åka buss och tåg. Någonting som blivit väldigt tydligt för Emma är hur stor skillnad det är mellan länderna när det kommer till barnuppfostran och hur barnen leker.
– Där är barnen ute hela dagarna tillsammans med sina syskon och kompisar från att de kan gå, i princip, och tar hand om sig själva, här har vi mycket mer leksaker och datorer, och föräldrarna är med hela tiden och ser till att barnen inte ramlar och säger ”akta, akta”.
Just säkerhetsaspekten är den största skillnaden, säger Emma och skrattar åt en händelse häromdagen som tydligt visar upp de två skilda världarna.
– I Uganda åker barnen motorcykel utan hjälm tillsammans med sina föräldrar, här kom det fram en person när jag var ute med Isaac och han cyklade trehjuling och påpekade att jag nog satt hjälmen lite väl långt bak!
Vilket som är bäst kan hon inte riktigt svara på men säger efter en stunds fundering med ett snett leende:
– Jag får väl svara typiskt svenskt och säga ”lagom är bäst”. Isaac lånade mammas surfplatta och lärde sig en ABC-sång väldigt snabbt, samtidigt tror jag att det är bra för barnen att vara ute mycket och leka också…

Isaac

Isaac har tagit sig ner på golvet och sitter och leker med en blå bil som han fått av Emmas föräldrar. Han ser ut som vilken tvååring som helst där han sitter och imiterar billjud och kör fram och tillbaka med bilen över en byrå, och det är svårt att få ihop bilden av honom som ett övergivet spädbarn som svävade mellan liv och död. När vi pratar om hans bakgrund blir Emma snabbt allvarlig. Hon har redan nu en plan för hur hon ska berätta för honom, och vill tidigt vara öppen med hur de hittade honom och svara på alla hans frågor.
– Jag tror det är viktigt att han växer upp med en känsla av att jag alltid varit öppen och att han har vetat om var han kommer ifrån. Polisen gjorde eftersökningar efter hans mamma men hittade henne aldrig. I Uganda är det väldigt vanligt att unga föräldrar lämnar ifrån sig sina barn för att inte bli förvisade från familjen, och oftast hittar polisen dem aldrig.

vitpixel

vitpixel

Barnhemmet växer

Att övergivna barn är en fråga som Emma brinner för märks tydligt, och hon hoppas att även kunna hjälpa utsatta flickor så småningom, men där är reglerna stenhårda.
– Man måste ha separata hus med sovrum och separata toaletter, pojkar och flickor får absolut inte bo tillsammans.
Barnhemmet växer hela tiden och för ett år sedan bodde 16 pojkar på hemmet och de sponsrade ytterligare tio – i dag bor 18 pojkar där och de sponsrar 14 andra med till exempel skolavgifter. Hur framtiden ska bli vet inte Emma ännu, mer än att hon vill fortsätta driva organisationen. Hon tror att hon och Isaac kommer att bo kvar i Uganda de närmsta tre åren men tillbringa mer tid i Sverige framöver, och kanske så småningom flytta hit när det blir dags att börja skolan, men inga beslut är tagna än.
– Det finns fördelar med båda länderna. Det är tryggare i Sverige, men samtidigt har han sina rötter i Uganda och många vänner där.
Nu kommer de inte hem igen förrän nästa sommar, men hon spricker upp i ett stort leende när hon berättar om sin dröm att fira en traditionell jul med Isaac i Skåne.
– Jag har inte sett snö på fem år, det ser jag fram emot att visa honom!

Text: Emma Barrstrand Bild: David Bergström


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…