Annons

Annons

Den snälla tanten bjöd på pengar ur kollekthåven – trodde jag…

Jag älskade kyrkans barntimmar, att få sitta i ringen och ta varandra i hand. Vi var en massa "syskon" som tyckte om varann.


Illustration: VICTORIA PLANTIN

Illustration: Victoria Plantin

Det var jag och de andra som var födda på sent sextiotal. Vi ägnade oss åt att fylla i kyrkans pysselböcker. Jag tror jag har en hel hög hemma, för det fanns många fortsättningsböcker. Det var en sorts förskola före förskolan och vi kände oss viktiga. Stora nog att gå på gudstjänst med den lilla gruppen. Utan mamma och pappa.

Fast det skulle inte riktigt uppfylla mina drömmar… Jag tänker på det nu i adventstider när många passar på att ta en tur till kyrkan. Jag var så liten att jag inte riktigt minns saker runtomkring, men det där ögonblicket av pinsamhet och dålig koll hemsöker mig fortfarande.

Du vet hur det är när man vill kunna allting redan innan man fått lära sig. Man är hård mot sig själv. Tycker att man borde fötts med insikten. Allt var frid och fröjd tills att kollekthåven kom fram. Sedan var tillställningen förstörd för min del. Innan dess hade jag suttit i spänd förväntan i kyrkbänken och undrat vad för roligt som skulle hända härnäst. Eller om det var dags att sjunga.

Jag sjunger fortfarande gärna högljutt när tillfälle ges, och bryr mig inte nämnvärt om det råkar vara skolavslutning för mina barn. Eller om alla jag känner i kvarteret råkar vara på samma familjegudstjänst på julafton.
Barnen hyssjar, men det örat har jag för länge sedan stängt av. Att sjunga psalmer högt är liksom min grej.

Att vara en god medmänniska och ge en bra summa i kollekt är också min grej. Fast inte när jag glömt att ta med mig pengar. Som fyra-, femåring på egen hand i kyrkan hade jag varken någon aning om vad kollektpengar eller kollekthåv var. Och fortfarande är ögonblicket så smärtsamt att jag kan framkalla det utan problem från minnet. Trots att mycket annat från denna tid är glömt.

Den snälla tanten gick runt i kyrkan och samlade in underbara håvor, sträckte fram kollekthåven till folket i bänkarna som delade med sig av sina rikedomar. Sedan kom turen till mig. Där fanns inga rikedomar att hämta. Jag hade inte tagit med mig några slantar att ge. Jag undrade vad tanten ville att jag skulle göra när hon sträckte fram håven mot mig. Jag tittade på de andra runt mig och kan minnas att någon nickade. Eller så var det bara min tolkning.

Okej, det var tydligen så det var. Den snälla tanten delade ut pengar. Det var ju en trevlig och generös tillställning man hade ordnat i kyrkan, tänkte jag. Och sträckte ner min lilla hand i håven och tog upp en krona eller två. Först reagerade ingen annan, då de trodde att jag stoppade ner min hand för att lägga pengar i håven. Men så var inte fallet. Och när min lika unga bänkgranne såg att jag i stället hade tagit pengar, reagerade hon och förklarade att det inte var så det gick till.

Jag kände mig plötsligt väldigt dum och oupplyst jämfört med henne, som jag inte längre minns vare sig namn eller ansikte på. Kollekthåven hade gått vidare, men jag fick snabbt fatt i den igen och kunde stoppa tillbaka kronorna som jag hade norpat från välgörenhet. Jag hade lärt mig den hårda vägen hur man gjorde. Men humöret var förstört.

Det kändes som om alla satt och blängde på mig. Även om jag i dag är säker på att så inte var fallet. Själv skulle jag ha haft stort överinseende med ett sådant litet dumt barn. Jag minns hur jag låg i min säng på kvällen och ältade för pappa om mitt misstag. Han satt på sängkanten och försökte få mig att förstå att det inte var så farligt. Bland det svåraste som finns är att förlåta sig själv och jag tror att det är dags att jag glömmer det här nu. Det är ändå mer än 40 år sedan.

Jag tror också att jag ska gå på adventsgudstjänst i år. Jag ska visa alla tydligt min generositet när jag lägger kronorna i håven. Om det blir sedlar måste jag vifta med dem ordentligt så de syns, för det hörs inte när man lägger ner dem. Jag vill ju inte att andra ska tro att jag låtsas…

Undrar om de har Swish ifall jag glömmer kontanter?

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…