Annons

Annons

Den matchen var ingen lek!

Vissa morgnar är som en boxningsmatch. Du är påklädd, redo, har handskarna på. Och så fem minuter senare är du helt utslagen, för att stunden därefter snart skakas till liv igen.


Illustration: Victoria Plantin

Något inom dig säger: På det igen, upp i ringen! Ny rond!

Så fortsätter det om vartannat tills du känner dig helt mörbultad av denna bergochdalbana.
Många morgnar kan kännas som ett mindre tivoli, men i synnerhet en morgon för en tid sedan kändes som värsta slänggungan. Den var inte att leka med.
Jag var supertrött, och därför är jag helt säker på att det var en måndag.
Är en riktig nattsuddare på helgen och somnar därför sent även på söndagskvällar. Trots att jag måste upp tidigt och jobba dagen efter. Natten till måndag blir därför alltid kort.

Annons

Morgonen startade med att jag fick småjogga för att hinna med bussen. Jag var egentligen inte tillräckligt vaken för det. Det var första ronden.
Den körde slut på mig så pass att jag slumrade till under den korta vägen ner till centralstationen och tåget.
Jag hade satt mig längst fram trots att jag vet att man då reflekteras i busschaufförens stora spegel i taket. Och de andra längre bak kan se en. Jag hoppas att ingen såg mig sova.
För antingen man vill det eller inte så kasar man ner lite på sätet, och det kan se ut som om man halvligger. Det är ingen snygg syn, ingen skönhetssömn precis.
På väg ner till stan vaknade jag till emellanåt när bussen stannade och hämtade upp mer folk. Var tvungen att öppna ögonen ibland för att hålla koll på att jag inte åkte för långt och missade min anslutning.

Jag var en hållplats före min när jag med stor ansträngning drog upp ena ögonlocket. Och konstaterade att jag kunde slumra en halvsekund till.
Då insåg jag plötsligt att jag måste av nu meddetsamma för att komma till Centralen. Hållplatserna var inte på sina vanliga ställen på grund av ombyggnader.
Jag var dessutom tvungen att gå en viss sträcka.
Uppvaknandet kom hastigt och jag kom av bussen i samma fart. Kollade på klockan och insåg att jag måste jogga igen. Bussen hade varit sen och jag hade en bit kvar.
Det var nu det började kännas som en boxningsmatch på riktigt. Först fotarbete, sedan utslagen, sedan hastigt påkommen fysisk ansträngning igen. Jag behövde springa ännu lite fortare. Det var inte tal om att hinna handla kaffe.

Jag hann med tåget trots allt. Och jag hade i alla fall fått med mig en smörgås hemifrån.
Men det var ovanligt få vagnar den här måndagsmorgonen och vi resenärer fick trängas på tåget.
Jag hittade ändå en plats och kastade mig ner. Pustade och slängde av mig jackan. Varm efter springturen. Jag var inte precis den elegantaste på tåget.
Nu skulle jag lugna ner mig och äta min medhavda macka. Jag hade försett den med rejält med smör och ost.

Jag tog en tugga och insåg faktum i samma ögonblick som en av de andra resenärerna, en sval och samlad ung kvinna med perfekt frisyr och stil, tittade lite ”försiktigt” på mig. Vet inte om det var av medlidande.
Jag var lite rufsig i håret efter morgonens löpturer och sovstunder.
Och till råga på allt hade jag lyckats klämma ut en rejäl klick smör vid första tuggan som sedan hade satt sig olämpligt i mungipan. Med förlängning ut på kinden.
Våga ögon möttes och jag skämdes. Jag försökte snabbt att få bort smörklicken utan att smörja in den i ansiktet. Det var inte precis underlagskräm.
Jag gjorde mitt bästa och låtsades som om det inte hade hänt. Den unga kvinnan riktade blicken ut genom fönstret i stället. Det var tur, för jag slumrade till en stund sedan igen.
Tåget var snart framme och våra vägar skiljdes åt. Jag kunde glömma det hela.
Jag bestämde mig för att gå i sakta mak till jobbet för att inte drabbas av fler missöden. För även om vägen är kort kan vad som helst ske!

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...