Annons

Annons

De förbaskade kråkorna försöker ta över vår terrass

Vår sköna terrass på tredje våningen är inte bara vår oas. De förbaskade kråkfåglarna har gjort den till sin också.


Christel_38

Illustration: Victoria Plantin

Jag hade fina rosa doftljus som de hackade sönder vid ett obevakat tillfälle. Tror faktiskt att de åt av ljusen också vilket gjorde att jag blev orolig för deras skull. Stolarna som ibland står lite utspritt, verkar de betrakta som sina privata sittpinnar, där de kan spana ut över våra och andras krukor. Och leta efter kvarvarande bär som de ännu inte norpat. Jag har nämligen inte fått ett enda bär i år! De har tagit alla!

Och visst, jag kan leva med det. Men det som framför allt tröttar ut mig är att de smutsar ner så förfärligt. De lämnar ifrån sig stora vita blaffor på träplankorna och på trädgårdsmöblerna, inte minst på bordet. De har suttit riktigt bekvämt och uträttat sitt ärende. Det syns. Om man inte är på sin vakt, bjuder de in ett stort gäng till sin fest. Detta hade hänt strax innan vi skulle åka på vår sommarsemester. Gästerna hade inte städat efter sig.

Jag orkade heller inte lägga energi på att få undan partyfåglarnas lämningar innan vi skulle ge oss av, även om jag tycker om att ha lite undanstädat hemma innan vi reser iväg. Jag hade en bättre lösning, baserad på vad jag hört om vädret hemma när vi var borta: ”Det regnar bort”, sa jag till familjen. ”Ni ska se att det är helt borta när vi kommer hem, och vi slipper lyfta ett finger”.

De trodde inte på mig, speciellt inte sonen. Han och jag bestämde oss för att slå vad om saken och tog i hand på det. Förr kanske vi skulle brutit arm om dylika uppgörelser, men det är inte aktuellt längre då jag är medveten om att jag förlorar.

Om fågelbajset var borta när vi kom hem, fick ingen av oss någonting. Ingen av oss skulle vara vare sig rikare eller fattigare. Plus minus noll alltså.
Om fågelbajset var kvar när vi kom hem, fick sonen en hundring av mig. Det var den rättvisa dealen. Det skulle vara helt rent om jag skulle vinna, enligt sonen. Kanske fick det vara en tiondels millimeter kvar.

Vi for på semester, och vadet glömdes bort. Vi hade helt andra saker att tänka på där i solen. Så någon dag innan vi åkte hem, pratade vi om vadet. Men ingen av oss, inte heller dottern eller maken, kunde komma ihåg vad vi hade slagit vad om.

Jag grunnade och grunnade, och till slut kom jag på vad det var. Oturligt nog, för det skulle betyda att jag skulle bli en hundralapp fattigare. Det hade mycket riktig regnat ordentligt när vi varit borta, det såg jag på jorden i rabatten och hörde av alla runtomkring. Men fågelbajset var lika väl kvar. Eller hade det försvunnit och kommit nytt?

Hur som helst var det ingen tvekan om resultatet och jag blev av med en hundralapp. Men bad ändå om kraftiga störtskurar mitt i högsommaren, varje dag…
Samtidigt visste jag att det fanns bara en sak som hjälpte: att skrubba bort det. Men jag sköt det på morgondagen, om och om igen.

En dag när jag kom hem från jobbet, sa sonen: ”Märker du någon skillnad?” Nej, det gjorde jag inte men blev nyfiken. Han ville att jag skulle gissa, men jag kunde inte. ”Du kommer på det”, sa han bara och gav sig iväg ut till kompisarna och lämnade oss andra helt ovetande och snopna.

Jaja, tänkte jag, slängde mig i vardagsrumssoffan och blickade ut över härligheten därute genom terrassfönstret. Just det: härligheten! För då såg jag det – han hade skrubbat bort allt fågelbajset!

Det glänste från terrassen och dottern fällde kommentaren: ”Fatta vad han måste ha haft tråkigt i dag för att städa undan det!”
Jag är inte säker på det. Jag tror det var en utmaning, i alla fall var det en välgörande gärning för mig. Där jag inte orkat tog han över, och jag är så tacksam! Nu kände jag mig också som en vinnare, och sonen kunde göra det han gillar så mycket: att njuta av solen på terrassen!

Christel SkeppåsText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…