Annons

Annons

Därför vill jag ha en riktigt stor galleria – mitt i stan

Jag är en stadsmänniska och älskar att gå i gamla gränder och fönstershoppa. Jag strosar på samma gator som min pappa när han var student. Jag letar efter gott kaffe precis som han.


Annons

Illustration: VICTORIA PLANTIN

Illustration: Victoria Plantin

Det gör inget om det regnar. Och det gör inget om det blir imma på glasögonen när jag går ut och in i affärer. Det är ändå mysigt att gå på stan.

Jag blir ledsen när stadskärnan urholkas i takt med att köpcentrumet utanför stan lockar fler och fler butiker och människor. Men samtidigt förstår jag, för jag är en av dem emellanåt.

Jag gillar köpcentret för att man har kommit längre vad det gäller vissa saker än vad man har gjort inne i stadskärnan. Åtminstone i min stad. Det handlar inte om utbudet av varor, utan om gemenskap och förutsättningen för det.

Staden där jag bor har vissa problem med segregation. Det finns ett söder och ett norr. Vissa handlar bara i norra stadskärnan och vissa handlar bara på söder. Men alla handlar på köpcentret. Där politikerna inte har lyckats att föra samman olika grupper i stadskärnan har ledningen för köpcentret gjort det. Medvetet eller inte. Här handlar alla sida vid sida.

Här ser jag människor med gott om pengar som söker sig till märkesbutiker. Jag ser andra välja butiker med bättre prisnivå. Men jag ser dem göra det på samma gata!

Vi sitter alla på samma bänk utanför affären och väntar på den som aldrig blir färdig i provrummet. Om vi måste vänta länge ökar möjligheterna för att ett möte ska ske och vi börjar prata med grannen bredvid.

Här ser jag barnfamiljer, pensionärer, ungdomar och tonårsföräldrar ta plats vid fikaborden intill varandra. Oavsett religion, oavsett lönenivå.

Här gjorde jag samma sak som dagens småbarnsföräldrar. Jag lät barnen springa lite före mig på köpgatorna och jag behövde inte vara rädd för att de skulle springa ut i trafiken. De fick en annan frihet här.

Jag handlar min latte utan att behöva lägga samma eller större summa på parkering nere i stan. Jag har visserligen råd med både kaffe och parkeringsbiljett men alla har inte det.

Hit hinner jag när affärerna på stan har stängt, för att göra mina ärenden efter jobbet. Eller på söndagen när jag är ledig. Då jag ser modeintresserade ungdomar strosa här med sina shoppingpåsar.

Jag ser välbärgade ungdomar och jag ser nyanlända ungdomar som gör allt för att passa in. Här rör vi oss alla i samma stadsdel. Här finns inga trösklar, bara öppna dörrar.

Här lyser solen, fast på ett annat sätt. Ibland kan jag sakna himlen utanför köpcentrumet. Jag önskar att jag kunde göra mina ärenden lika självklart i stadskärnan. För jag vill ha den kvar.

Jag vill gå in på mitt favoritkafé och sitta på samma ställe och sladdra som vi har gjort sedan 1800-talet. Jag vill att parfymaffären ska vara kvar så att jag kan avundas deras kristallkrona och bländas av alla flaskorna med väldoft ända till taket. Precis som generationer gjort före mig.

Jag vill handla hemmagjorda chokladbollar i chokladaffären. Trampa på samma steg upp till dörren som många gjort före mig. Oavsett om det har stått en specerihandlare, järnhandlare eller trendig chokladexpert bakom disken.

Men jag vill alla ska känna sig välkomna överallt. Att vi ska våga oss in och handla nya sorters kakor i konditorier där vi aldrig har varit.

Att nya generationer svenskar ska våga röra sig från söder till norr och tillbaka. Göra sina ärenden sida vid sida. Och jag ser tecken på att det sker även inne i stan. Vill tro att det är en trend.

Jag älskar min stads gamla gator och gränder. Men hjärtat klappar även för det stora köpcentret. Min önskan är att de två shoppingkulturerna ska mötas och lära av varandra. Vad sägs om en riktigt stor galleria mitt i stan?

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…