Annons

Annons

Jag låter inte Chrons sjukdom stoppa mig

Chrons sjukdom är en mag- och tarmsjukdom som inte syns utanpå, inte heller syns det hur ont det kan göra. Men Ulrika Beijbom vet och nu vill hon inspirera och lyfta upp andra.


Ulrika Beijbom Falköping Foto:Emelie Asplund

Ulrika lever med Chrons sjukdom

Det var bara några veckor kvar tills hon skulle resa till Italien på praktik. Ulrika Beijbom hade flyttat hemifrån, studerade på yrkeshögskolan och hade lärt sig att leva med magkramperna som kom och gick.

Men samtidigt hade hon inte gett upp hoppet om att få rätt hjälp. Innerst inne visste hon att hon inte skulle behöva ha så här ont, och till slut föreslog en läkare koloskopiundersökning.

– Jag blev inlagd i väntan på provsvaren och efter nio dagar fick vi veta att de kommit fram till att jag har Crohns sjukdom, berättar Ulrika. Då hade jag ingen koll alls på vad det var.

”Sjukdomen får inte stoppa mig”

Vi befinner oss på landet, en bit utanför Falköping. Här bor 23-åriga Ulrika med sina föräldrar och tre katter. Hon lutar sig tillbaka på stolen och berättar vidare med ett leende att hon trots det omvälvande beskedet åkte till Italien bara en och en halv vecka efter att hon blivit utskriven från sjukhuset.

– Jag tänkte att den här sjukdomen får inte stoppa mig, då faller jag ner. Jag kunde inte låta sjukdomen ta över. Jag är för glad i livet. Och det kändes skönt att äntligen ha fått en diagnos, även om de sa att jag aldrig skulle kunna bli frisk.

Läs också: Denize drack lösningsmedel som barn – skadorna följer henne än i dag

Magproblem sedan barnsben

Ulrika hade då levt med magproblem ända sedan hon var i tioårsåldern.

– Jag gick i fjärde klass när jag började få mer och mer ont och behövde springa allt oftare på toa, säger hon. Allt blev en stor utmaning. Det kändes jobbigt att resa bort, eftersom jag alltid måste ha koll på toaletten, och jag kände mig trött.

Hon gör en kort paus och lägger därefter till:

– Jag orkade inget mer än skolan och ville helst vara i min trygghetszon. Jag blev tillbakadragen bland nya människor och upplevdes nog som blyg, även om det är motsatsen till hur jag egentligen är.

Esofagusatresi

Förutom magproblemen kämpade Ulrika även med sviterna efter en annan sjukdom, esofagusatresi, som hon föddes med.

– Jag opererades för första gången när jag var en dag gammal, förklarar Ulrika.

Läs också: 7 sorters mat som får magen att kännas uppblåst

Sjukdomen innebär en missbildning av matstrupen och även skelettmissbildningar. Hon lägger händerna på bordet och fortsätter:

– Det är därför jag har nio fingrar och något extra revben. Som tonåring är det inte lätt. Jag visste att jag såg annorlunda ut. Jag drog mig undan, men hade tur och blev aldrig mobbad. När jag började högstadiet och kom till en ny skola var jag rädd för att jag skulle bli det, men jag höll mig till mina vänner.

Läs också: Det är som ett mirakel att jag överlevde hjärntumören!

Magproblemen blev vardag

Och med åren accepterade Ulrika mer och mer hur hon såg ut och magproblemen blev en vardag.

– Jag försökte få hjälp för magen, men doktorn fokuserade på min andra sjukdom och trodde att det hade en koppling, minns Ulrika. Och någonstans tänkte jag till slut att det ska väl vara så här då.

Läs också: Så kom Titti tillbaka från sjukdomen

Hon funderar lite och säger sedan:

– Det var jobbigt att folk runtomkring inte kunde se hur ont jag hade. Det går ju även i skov. Ena dagen kunde jag må bra, men nästa dåligt. Jag åkte mycket in och ut på sjukhus.

Nya skov

Men vintern 2014 fick Ulrika riktigt ont. Och efter det skovet bestämde hon sig för att göra ett sista försök att få hjälp.

– Jag tänkte att jag inte ska behöva ha så här ont.

Läs också: Symptom på Dercums sjukdom tas inte på allvar

Ulrika gick till vårdcentralen och fick lämna prover. En tid senare ringde telefonen mitt i en lektion.

– En sköterska undrade: ”Hur mår du? Vi har fått tillbaka provsvaren. Det är ett under att du ens kan stå. Åk till akuten direkt!”

Och efter ytterligare några turer och en magnetröntgen kom man fram till att Ulrika hade bukspottkörtelinflammation. Man såg också en fläck på tarmen och det var så hon till slut kom till specialisterna i Lidköping, där överläkaren föreslog en koloskopiundersökning.

Tjocktarmen ersattes av stomipåse

Ulrika fick, efter att man konstaterat Crohns sjukdom, mediciner men också beskedet att om dessa inte hjälpte så måste tarmen opereras.

– Jag minns att jag sa till mamma att det kommer att bli operation. Jag kände på mig att medicinerna inte skulle hjälpa.

Läs också: Huskurer som gör magen glad

Och Ulrika hade rätt. I våras fick hon, efter att ha testat ett antal olika mediciner utan önskat resultat, veta att det fanns stor risk för cellförändringar om inte hela tjocktarmen togs bort och ersattes med en stomipåse.

– Då kom det lite tårar, minns Ulrika. Stomi kändes helt främmande för mig. Men samtidigt var jag beredd på det.

Accepterat sjukdomarna

Samtidigt som hon till en början var lite skeptisk och undrade om det verkligen skulle fungera så sökte Ulrika information på nätet och fann bloggar skrivna av andra människor som levde med stomi. Det gav henne mycket.

Läs också: Övervikten var sjukdomen lipödem

– Eftersom andras historier hjälpte mig vill jag nu jätte gärna hjälpa andra, säger Ulrika. Det är därför jag har valt att berätta. Det viktiga är att känna att man inte är ensam. Jag hade ingen i min närhet med liknande problem.

När jag sedan läste på internet om andra drabbade så kändes det väldigt skönt. Men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Det här är ingen ledsam historia. Jag har accepterat båda sjukdomarna nu och mår bra.

Stomiterapeut

Den 17 maj opererades Ulrika och fick sin stomipåse. Hon medger att det har varit jobbigt psykiskt. Hon blev tvungen att rensa ur sin garderob och gav bort allt med låg midja.

– Men jag tänker inte skämmas, säger Ulrika. Och jag tycker inte att andra ska göra det heller. Man väljer inte sina sjukdomar eller att vara sjuk. Men det man kan välja är att kämpa mot dem. Acceptera dem, men inte låta dem ta över hela ens liv, även om det är svårt många gånger. Jag har en påse på magen, så är det.

Hon skrattar lite när hon berättar att påsen heter Harry.

– Det var min stomiterapeut som sa ”vi brukar döpa dem”, för att lätta upp lite. Så min påse heter Harry. Jag vet inte varför, det bara kom.

Ulrika Beijbom Falköping Foto:Emelie Asplund

– Jag mår bättre än någonsin, säger Ulrika som förr tog mängder av mediciner – upp till tolv tabletter om dagen – men i dag inga alls.

Nytt tankesätt efter diagnosen

Ulrika, som till vardags jobbar i butik, lutar sig fram och konstaterar sedan att just att skratta och skoja också har hjälpt henne när det känts som jobbigast.

– Och min familj. Speciellt mamma och pappa. De har varit med på alla sjukhusbesök. De har verkligen fått mig att fortsätta kämpa. Och även mina närmaste vänner som stöttat mig.

Läs också: Jag tänker aldrig låta min narkolepsi besegra mig!

Katten Pelle, väldigt sällskapssjuk och social, följer med oss upp till Ulrikas rum på husets övervåning.

– Jag är en helt vanlig människa bakom mina sjukdomar. De är en stor del av mig, men inte hela min identitet. Jag har så många drömmar. Kläder och inredning är ett väldigt stort intresse och jag har hittat en utbildning utomlands inom mode. Vi får se om jag kommer iväg. Att våga drömma har även det hjälpt mig genom allt.

Hon tystnar en kort stund innan hon lägger till:

– Nu känner jag att jag vill ta vara på livet och göra det jag vill. Och jag har lovat mig själv två saker: att aldrig tänka ”tänk om”. Tänk om jag hade varit frisk, till exempel. Det andra är att aldrig tänka: ”Varför jag?” Jag har lovat mig själv att aldrig tänka så mer. Det hände förut, speciellt i början efter att jag fått diagnosen. Men nu vill jag inte slösa tid på det.

Text: Lina Norman
Foto: Emelie Asplund

Läs också

Mitt liv styrdes av laxerdropparna

Tack vare ny medicin slipper Leif de trista biverkningarna.


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…