Annons

Annons

Författaren Christina Rickardsson växte upp i en grotta

Vildmarken och slummen såg henne födas och växa upp. Christina Rickardsson kallades råtta och såg sin bästa vän skjutas till döds. Först vid 33 års ålder berättar hon om sin uppväxt i Brasilien i boken "Sluta aldrig gå – från gatan i Sao Paulo till Vindeln i Norrland".


christina-rickardsson-bok

Christina Rickardsson har skrivit en bok om sin uppväxt i Brasilien. Hon var 8 år när hon kom till Sverige.

Christina Rickardsson skrev en boken ”Sluta aldrig gå – från gatan i Sao Paulo till Vindeln i Norrland” om sin barndom

När sökandet efter ätliga bär och växter var en lek och bergets spricka det trygga hemmet visste lilla Christina ännu ingenting om de grymheter som, bara några år senare, väntade henne bortanför Brasiliens vildmark.

Hon och hennes mamma Petronilia levde nära tillsammans. De tillagade maten de lyckats få tag i över öppen eld på målarburkslock. Det kunde vara kärnor ur meloner eller rentav en skalbagge eller en orm.

Läs också: Jag förstår inte att jag klarade mig levande

Annons

Naturen var lekplats

Naturen var Christinas lekplats, djuren hennes vänner och mamman den stora kärleken. Men när någon liknar hennes tidiga barndomsår vid berättelsen om Djungelboken skakar hon på huvudet.

– Varje dag var en kamp för överlevnad, säger Christina, 33, och låter en förstå att den romantiserade bild man målar upp i huvudet knappast har något med verkligheten att göra.

Läs också: Det tog mig 50 år att lämna min man

Hon dricker te ur keramikmuggen och tar en tugga av surdegsbrödet. Vi sitter på Kulturbageriet i Umeå och pratar om hemligheten hon bar på under alla år som barn, tonåring och ung vuxen.

– Jag kom till lilla Vindeln i norra Sverige som 8-åring och jämfört med mina nya kompisar var jag vuxen. Jag insåg fort att här inte fanns någon som delade mina erfarenheter, ingen som skulle förstå. Så jag behöll mina minnen för mig själv, säger Christina och berättar att hon ansträngde sig hårt för att inte förlora sina minnen:

– Varje kväll låg jag i sängen och tänkte på min mamma i Brasilien. Jag sparade alla minnen djupt inne i mitt hjärta. En dag ville jag berätta om vår mor för min lillebror Patrick.

Levde i en liten grotta

Christina, eller Christiana Mara Coelho som hon hette, var bara 15 dagar gammal när hon flyttade till den lilla grottan med sin mamma. Området, utanför staden Diamantina, klassas i dag som naturreservat.

– Till Diamantina kunde vi promenera över dagen för att tigga pengar och mat. Det är en charmig stad med kullerstenar, kristallgrottor, palmer och fantastiska vattenfall. Men det var grottan som var vårt hem, och vildmarken som var vår vardag, berättar Christina.

Minnen från 2-årsåldern

Hon har minnen så långt till­baka som från 2-årsåldern och berättar att hon ofta lekte med grodyngel. Ibland hjälpte hon sin mamma att fläta ris- och palmblad till madrasser. Under regnperioderna fungerade de flätade palmbladen som en skyddande vägg vid sprickan in till grottan.

Läs också: Panikångesten tvingade mig välja mellan livet eller döden

Christina minns hur hon tittade upp mot de fluffiga bomullsmolnen på den blå himlen, där hon senare kunde förundras över de ”metallfåglar” som då och då passerade.

En natt blev hon och mamman ivägjagade av några arga män.

– Jag var 5–6 år och för liten för att förstå varför, men jag minns mycket väl hur ilskna de där männen var och hur rädda vi var när vi med bultande hjärtan sprang iväg från grottan för att gömma oss. Jag glömmer aldrig skräcken när jag såg mammas rädsla …

Flyttade till São Paulo

Mor och dotter flyttade till miljonstaden São Paulo och det var då Christina mötte den riktiga ondskan. Om livet dittills hade varit en kamp mot naturen handlade det nu om att överleva män­niskors ondska. För den lilla flickan, som levt nära naturen, blev kulturkrocken svår.

– Vi sov på pappkartonger med trafikens brus intill oss, ibland bodde vi i kåkstäder – så kallade favelas. Droger och misshandel hörde till vardagen och människor spottade på oss och de sparkade oss. De betraktade oss som gatu­råttor. Vi hade inget värde alls och jag förstod aldrig vad jag hade gjort för fel.

Läs också: Jag fick mitt livs chock när jag hittade brevet i pappas kassaskåp

Christina berättar om en tuff hierarki som rådde bland gatubarnen, det gällde att ständigt vara på sin vakt, samtidigt som gatubarnen tydde sig till varandra. De hade ju ingen annan!

– Jag hörde trots allt till de ”lyckligt lottade” som hade min mamma. I perioder for hon iväg för att skaffa mat och pengar. Hon kunde vara borta länge – men hon kom alltid tillbaka. Många av gatubarnen hade ingen alls.

Det fanns också vacker och stark vänskap.

– Camille blev min bästa vän. Min första kompis. Jag lärde känna henne på gatan och tillsammans med henne upplevde jag mycket glädje och kärlek. Vi var som systrar. Vi hjälptes åt att gräva efter matrester i soporna och köpte glass för de pengar vi hade stulit eller tiggt ihop. Jag minns att vi byggde en drake som vi flög med och vi delade på allt, säger Christina och berättar att Camille kom med glädjen till hennes hårda gatuliv, men det var också hon som kom med den stora sorgen.

Bästa vännen sköts till döds

Camille sköts till döds framför ögonen på Christina.

– Det var militärpolisen som rensade området på oss ”råttor”. Jag hann precis undan, det var nära att jag också strök med. Vi visste att de gjorde sådana där räder ibland och jag såg många barn dödas av militärpolisens kulor. Vi var inte värda något alls. Det var en hård insikt för en 7-åring. Vi ägde inte ens rätten till våra egna liv.

Läs också: Jenny och Jorma var hemlösa missbrukare – kärleken ändrade deras liv

Christina berättar att hennes mamma hittade henne efter den där händelsen och mammans ord till lilla Christina var: ”Sluta aldrig gå! Oavsett vad som händer, sluta aldrig att gå.”

Det är också titeln på den bok som Christina skrivit om sin barndom. I den berättar Christina också om resan tillbaka. En resa hon gjorde för ett par år sedan. Hon ville leta efter sin mamma, och återse både grottan och gatan.

– Jag hittade grottan och besökte kåkstäderna och barnhemmet, men jag vill inte avslöja om jag träffade min mamma. Det får man läsa i min bok, säger Christina med ett leende.

christina-rickardsson-bok

Avskedet från mamman blev traumatiskt: – Mitt sista minne av mamma är när vi, gråtande och skrikande, slits från varandra över en grind.

Fick en lillebror

Hon berättar att hon fick en lillebror under åren på gatan.

– Jag skötte ofta om honom. Han var fin och lugn och grinade nästan aldrig.

Lille Patrick var bara 1 år och hon själv 7 när mamman ordnade så att barnen fick komma till ett barnhem. Mamman ville så gärna ge sina barn chansen att gå i skola. Och det fick de, men Petro­nilia förstod aldrig att de små ett år senare skulle komma att adopteras till ett främmande land.

– Mitt sista minne av mamma är när vi, gråtande och skrikande, slits från varandra över en grind.

Christina skakar på huvudet och säger att hennes mamma aldrig ville adoptera bort sina barn. Det var inte bara lycka och glädje när Sture och Lili-Ann Rickardsson kom för att hämta hem två efterlängtade barn.

Läs också: Jonatan kämpar mot barnprostution i Indien

Om kulturkrocken mellan livet i vildmarken och det på gatan hade varit stor så blev den nya kulturkrocken när Christina kom till Sverige gigantisk.

– Jag kom från de fattigaste och jävligaste förhållandena du kan tänka dig och hamnade i den lilla byn Vindeln fem mil utanför Umeå. Jag var rädd och ensam, samtidigt som allt var spännande. Vi fick egna rum, sängar att sova i och egna leksaker. Jag trodde att vi var stormrika! Jag förstod på en gång att det gällde att anpassa sig till den helt nya tillvaron, med ett främmande språk och nya sociala koder. Jag jobbade stenhårt med att lära mig språket och att vara som alla andra, men det var inte helt lätt. Jag var van att slåss för mina rättigheter och blev till en början inkallad till rektorn mer än en gång. 

Accepterades i byn

Christina säger att hon och Patrick blev kärleksfullt mottagna av adoptivföräldrarnas släkt och vänner, och barnen accepterades direkt av samhället.

– Våra föräldrars vänners barn blev våra vänner och vi acklimatiserade oss ganska bra. Jag tänker mycket på de ensamkommande flyktingbarn som kommer i dag. De har kanske sett sina föräldrar dödas och de klumpas ihop i boenden där det blir svårt att komma in i samhället. De har det inte alls lika lätt.

Läs också: En främlings hjärta slår i Charlottes kropp

Christina säger att hon inte alltid var det enklaste barnet för mamma Lili-Ann och pappa Sture, men att hon själv förstod hur viktiga de var för henne när Lili-Ann drabbades av cancer och dog.

– Jag var 16 år när jag förlorade min andra mamma. Det var väldigt tufft och min bok har jag tillägnat de tre kvinnor som betytt mest för mig. Mamma Petronilia, min bästa vän Camille och mamma Lili-Ann. Men när jag började skriva var det inte för att skriva en bok. Jag bara skrev av mig, bearbetade mitt liv, mina minnen. Det var dags för det nu. Jag mådde dåligt över den hårdnande tonen mot flyktingar och tiggare på våra egna gator.

Skrev boken om uppväxten

Christinas egen historia pockade på och hon skrev om allt det där hon aldrig tidigare hade berättat för någon.

– Det var känslosamt, tårarna bara rann när jag satt med min dator i soffan.

Hon skickade ett utkast till en vän som svarade: ” Åh, herrejävlar, det här är riktigt bra!”  När han ordnade kontakten med ett bokförlag gick det snabbt och boken blev verklighet.

Läs också: Psykiatrin har räddat mitt liv flera gånger om

Christina, som aldrig förut pratade om sitt förflutna, vill nu använda sina erfarenheter till att förändra livet för andra som lever i en tuff verklighet. Hon bor i Umeå och har sagt upp sig från det tidigare jobbet som mediasäljare. Christina livnär sig på att föreläsa om sin uppväxt, om kulturkrockar och fördomar. Hon har också grundat stiftelsen Coelho growth foundation som jobbar med utsatta barn och ungdomar i Brasilien. Hon vill ge landets sju miljoner gatubarn en röst och har ett nära samarbete med det barnhem som hon själv bodde på. Det här arbetet vill hon utveckla ännu mer framöver.

– De barn som bor där i dag bär på en lika svår barndom som jag. Alla blir inte adopterade, men jag vill ge dem framtidstron och en chans i livet. 

Läs mer om Coelho growth foundation på www.coelhogrowth.com

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Isaksson


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/