Annons

Annons

Camilla låg förlamad och ensam i flera dagar

Camilla trampade fel 
och föll handlöst utför trappan. Hon fick en chock när hon upptäckte att hela underkroppen var förlamad! Och hon var helt ensam hemma...


camilla-forlamad-ensam

Camilla fick en chock när hon förstod att underkroppen var förlamad.

Jag förstod 
att jag snart skulle dö

Den nybyggda rullstols-
rampen ser inte riktigt
ut att passa ihop med den lilla villan, men den är 41-åriga Camillas väg ut till friheten, även om vägen till skogen som ligger så nära ännu känns väldigt lång.

Annons

– Jag och Naima brukade jämt vara i skogen, vi tränade och jag la ut viltspår åt henne. Åh, vad jag saknar det, säger Camilla 
Andersson, som möter oss i dörren till huset i Västra Lomträsk, utanför Överkalix.

Hon böjer sig fram och klappar schäferblandrasen som är hennes ständiga vapendragare.

När Camilla sedan rullar före oss ut ur hallen konstaterar hon att hon redan lärt sig att gå på nytt en gång tidigare. Nu hoppas hon att klara av det igen.

Camilla krockade

Camilla hade precis blivit antagen till journalistutbildningen vid Kalix folkhögskola när olyckan var framme.

– Det var för åtta år sedan och jag hade nästan hunnit hem från mitt jobb som undersköterska när en älg klev ut framför bilen, samtidigt som jag mötte en långtradare. Jag körde bara i 65 kilo-
meter i timmen men det blev en fruktansvärd krasch.

Camilla skakar på huvudet och fortsätter:

– Jag bröt käkbenet, örat hängde löst, ryggens kotor trycktes ihop och flera tänder gick sönder.

Läs också: Vårdhunden Charlie älskar sitt jobb

Camilla fick ligga på sjukhus i omgångar under ett års tid. Smärtorna från ryggen var svåra och hon fick sakta lära sig att gå igen. Vägen gick från rullstol via gåbord och rullator till kryckor.

Camilla, som levt som ensamstående mamma i nästan hela
sitt vuxna liv, säger att sönerna Anton, 21, och Oskar, 19 år, blev hennes hjältar. De fick städa,
klippa gräsmattan och hjälpa sin mamma med alla bestyr som hon inte längre klarade av.

– Nu jobbar Anton som personlig assistent och Oskar i butik, och de får mycket beröm för sitt jobb, säger Camilla stolt.

Föll i trappan

Efter flera tuffa år reste sig
Camilla och livet såg ut att återvända, trots att hon inte längre kunde arbeta. Men i mars förra året drabbades hon av en mardröm som hon inte önskar att någon annan behöver uppleva.

Camilla befann sig på övervåningen, där hon hängde tvätt intill trappan, när hon plötsligt snubblade och flög handlöst nerför.

– Jag slog i huvudet och blev alldeles yr. Eftersom jag knappt kunde ta mig fram drog jag mig bort till en divan med hjälp av möblerna, sedan somnade jag där av utmattning.

Kunde inte röra benen

Camilla vet inte hur länge hon sov, men paniken när hon vaknade minns hon desto tydligare.

– Jag kunde inte röra mina ben! Jag hade känsel i armarna, men hur jag än försökte så kunde jag inte ta mig upp ur divanen som jag somnat på.

Camilla hörde sin mobiltelefon ringa och insåg till sin förtvivlan att den låg kvar i hallen. Hon såg sig omkring i rummet, fanns det något att dricka? Men nej. Skräcken kom krypande samtidigt som Camilla tänkte att hennes föräldrar, som bor i byn, eller någon av sönerna, som flyttat hemifrån, nog skulle knacka på snart när hon inte svarade i telefonen.

Tokig av törst

Tiden sniglade sig fram,
Camilla kunde inte nå tv:ns fjärrkontroll och hon kunde inte se någon klocka från sin plats i
rummet.

– Jag följde solens upp- och nergång och höll på att bli tokig av törsten, av alla tankar som krigade i mitt huvud och smärtan i kroppen. Jag hade ju inte tagit mina smärtmediciner som jag borde!

Läs också: En ödesdiger spark omkullkastade allt för Sofie

Mobiltelefonen ringde då och då, och Camillas frustration växte när hon hörde signalerna och insåg att mobilen snart skulle vara urladdad.

– Jag kämpade med all min kraft för att kunna ta mig från divanen. Tänk om jag kunde släpa mig till mobilen? Men jag tog mig inte fram en centimeter!

Skrek efter hjälp

Hon skrek sig hes efter hjälp.

– Ibland steg hoppet när jag hörde en skoter köra nära huset. Men det dog lika fort igen. Och jag grät och grät. Skulle jag aldrig få se mina barn gifta sig och få barn?

Camilla berättar att hunden fanns vid hennes sida hela tiden. Hon låg med sitt huvud i Camillas knä, som om hon ville trösta sin matte.

Camilla tvingades göra sina behov där hon låg, men ganska snart slutade behoven att tränga på. Hon blev bara svagare och svagare.

– Ibland gick Naima i väg och drack vatten. Som tur var hade jag fyllt en stor skål åt henne
tidigare samma dag som jag ramlade. När maten i skålen tog slut bet hon själv ett hål i sin fodersäck, och även katten Missan åt av hundmaten. Jag är glad att de slapp lida. Men Naima tvingades göra sina behov inomhus. Hon smet upp på övervåningen för att göra det.

camilla-forlamad-ensam

Camilla led av en fruktansvärd värk i kroppen.

Värk i kroppen

Själv kämpade Camilla med svårt törst. Dagarna blev till nätter och nätterna till dagar och Camilla var kvar i helvetet varje gång hon vaknade.

– Jag fick en fruktansvärd värk i kroppen, vätskebristen gör att det värker i lederna, huden – ja, överallt! Till slut började jag hallucinera. Jag såg människor som levde inne i en dataskärm och försökte få dem att förstå att de måste ringa larmcentralen. Jag tyckte att jag hörde ambulansen komma till min gård, men den försvann varje gång igen. Det bara snurrade i mitt huvud och jag förstod att jag snart skulle dö.

En chockartad syn

Under den fjärde dagen hörde Camilla slammer utanför huset, och nu kom äntligen hjälpen! Det var en chockartad syn som mötte hennes pappa och sonen Oskar när de tog sig in i huset. Camillas kropp hade samlat på sig enorma mängder vätska och hon var
svullen intill oigenkännlighet. Ambulansen larmades och var snart på plats. Oskar hjälpte
vårdpersonalen att bära Camilla till ambulansen.

– Jag grät och skrek när de tog i mig. Huden brände av smärta, kanske för att den var så utspänd av all vätska. Men sedan minns jag inte så mycket mer. Oskar
har berättat att jag bara sluddrade och att jag blev inlagd på intensivvårdsavdelningen.

Nära att dö

Där behandlades Camilla med både vätskedropp och vätske-
drivande medicin. Hennes kropp skrek efter vätska, men vätskan som kroppen samlat på sig skulle först drivas ut. Efteråt har 
Camilla fått veta att hennes hjärtmuskel hade börjat brytas ner och att hon varit otroligt nära att dö. Orsaken till förlamningen var att Camilla drabbats av akut njursvikt, vilket ledde till att slaggprodukter från blodet proppade igen nervbanor och nervceller. Varför hon drabbats av njursvikt vet man inte.
– Jag fick genomgå dialys sex gånger i veckan, men det dröjde länge innan min kropp började producera urin igen. Jag minns så väl när sköterskan utbrast ”Här har vi lite urin!” när hon synade kateterpåsen. Det var bättre än att vinna en miljon på lotto!

Känseln i benen återkom

Sakta blev Camilla allt bättre, och känseln i benen återkom
gradvis. I flera månader tränade hon intensivt och i dag kan hon, med kryckor och med stöd av hemtjänsten, gå kortare sträckor. Fortfarande saknar hon känsel i tårna och på fotens utsidor, men kanske, kanske kommer känseln tillbaka även där.

Läs också: Jag vägrade bli ett vårdpaket efter båtolyckan!

Camilla har förlikat sig med
hur livet ser ut i dag. Hon har hjälp av hemtjänsten två gånger om dagen, en hjälp som hon är
mycket nöjd med.

– Jag har fått en fantastisk vård hela tiden. Mammas, pappas och pojkarnas hjälp är också ovärderlig. De kommer med mat till mig varje dag, säger Camilla som ser framtiden an med tillförsikt.

– Jag ska börja plugga sociologi. Helst vill jag jobba som kurator på högstadiet, jag vill hjälpa ungdomar som har det svårt att navigera rätt i livet.

Svårt vara ensam

Själv navigerar hon numera ingenstans utan att ha en flaska vatten och mobiltelefon inom räckhåll. Camilla pekar på sin handled och visar sitt larm-
armband som också ger henne trygghet.

– I början när jag kom hem
 hade jag svårt att vara ensam och kunde knappt sova. Mardrömmarna var många, men det har gett med sig nu. Nu drömmer jag i stället om framtiden. Jag hoppas att jag och Naima kan gå i skogen som förr. Och tänk om jag skulle få stå i ett par tåspetsskor en gång till i mitt liv? Jag har dansat balett sen jag var fyra år.

Trots förlusten av att kunna röra sig fritt är Camilla inte bitter.

– Mina söner säger att jag är mycket gladare nu än förr, och när jag frågade Anton vad han tycker om att jag sitter i rullstol svarade han ”Mamma, det viktiga är att du lever!” och precis så känner jag också.

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/