Annons

Annons

Ormfobi begränsade mitt liv – nu är jag fri!

När Pernilla inte ens längre vågade påta i sin trädgård insåg hon att hon måste ta itu med sin fobi mot ormar. Men mest av allt saknade hon de uteblivna utflykterna i naturen tillsammans med familjen!


Annons

bota ormfobi

Pernilla är lycklig över att våga vistas i naturen igen.

Den lummiga ängen, inramad av grönska, är en plats vald med omsorg inför fotograferingen. Pernilla Lindvall tar av sina svarta lågskor och kliver utan att tveka barfota rakt ut i det höga gräset, med ett stort leende på läpparna.

– Det här hade jag inte vågat göra förra sommaren, säger hon stolt, och för att visa att hon verkligen inte är rädd intar hon sin pose sittandes på marken där gräset är som högst.

Ormfobin blev starkare

Kanske är vi alla lite rädda för något – somliga går helst en omväg förbi en hund och andra, som undertecknad, ryser lite av spindlar. Men för den som inte har utvecklat en fobi för något kan det vara svårt att förstå i vilken omfattning en rädsla kan påverka hela livet.

Läs också: Sjukdomen stal mig från mina barn

Pernilla vet. Hennes ormfobi satte i många år hinder i vägen, och rädslan och ångesten växte sig bara större med åren.

– Jag har fått hålla mig på vägen när jag gått på promenad med våra hundar, Ester och Baggis. Aldrig ut på en äng. Och när vi besökte min svärmor i Bohuslän om somrarna satt jag alltid hemma i stugan, eftersom jag hade hört att någon sett en huggorm på ön…

Började i barndomen

Pernilla är säker på att hennes fobi mot ormar, och även andra kräldjur, tog fart redan i barndomen. Hon minns obehaget då hon tillsammans med en vän lekte på stranden och vännens pappa, som var fiskare, plötsligt hällde ut fångsten strax intill: en låda fylld av levande ålar. Rädslan förstärktes sedan när hon överraskades av en ödla under en trappa och hennes båda systrar kom på hur kul det var att reta lillasyster: ”Titta Pernilla, en orm!”

Läs också: Så kom Titti tillbaka från sjukdomen

– Det var ju tacksamt, jag gick på det varje gång.

Välmenande vänner och lärare spädde på rädslan, utan att förstå det, genom att skydda henne mot det ”farliga”. Bilder på ormar i läroböcker täcktes över med lappar och på skogsutflykter hjälpte vännerna till att hålla utkik efter eventuella reptiler.

– Det blir som en bekräftelse, att det man är rädd för verkligen är något att oroa sig för. Det vet jag nu.

Obehagskänslor

Fobin höll i sig upp i vuxen ålder. Till slut kunde Pernilla inte ens koppla av hemma i villaträdgården i Häljarp utanför Landskona i Skåne.

– Jag älskar att påta i rabatterna, men så fort jag såg något som rörde sig, kanske en groda, kom obehagskänslorna. Jag blev tvungen att snabbt gå in och pyssla med något annat, som att tömma diskmaskinen – något jag hade kontroll över.

Läs också: Catarina lever med endometrios

Känslan i kroppen när rädslan slog till är inte helt enkel att beskriva. Pernilla funderar en stund.

– Det fräste liksom till, kändes som kolsyra och jag stelnade till.

Numera vet hon att de flesta med fobi reagerar på liknande sätt, oavsett vad man är rädd för. Det fick hon veta när hon till slut valde att söka professionell hjälp.

– Det var jättehäftigt att veta det, jag är inget unikum som jag trott, ler Pernilla.

För dotterns skull

Pernilla och maken Kjell-Mikael blev föräldrar för nio år sedan, och det var till slut för dottern Adelas skull som Pernilla kände sig tvungen att ta tag i problemet.

– Jag njöt ju inte själv av naturen och jag ville inte snuva Adela på fina naturupplevelser. Jag försökte att inte visa för henne att jag var rädd, men det är klart att det kändes tråkigt att behöva stanna i bilen medan Kjell-Mikael och Adela fiskade. ”Mamma sitter här och läser en bok så länge.”

Läs också: Monika bar på oupptäckt fästingsmitta i 30 år!

Och så fanns oron för att hennes rädsla skulle föras vidare till dottern.

Anmälde sitt intresse

När en före detta skolkamrat och numera socionom, Karolina Lemórne, efterlyste en person med fobi att ”öva” på under sin utbildning till KBT-terapeut anmälde Pernilla sitt intresse.

– Kan du bota mig kan du bota vem som helst, tänkte jag. Så kändes det verkligen.

Efter fem, sex samtal var Pernilla redo för sluttestet. Hon skulle möta sin värsta rädsla genom att befinna sig i samma rum som en levande orm – och kanske till och med hålla i den.

– Jag satt i bilen utanför huset där ormen med ägare befann sig. Tårarna rann och det tog mig över en timme att avverka sträckan över gårdsplanen fram till dörren. Karolina fanns vid min sida hela tiden.

En seger

Hon letar fram mobilen ur handväskan och visar stolt fram filmklippet där en vit orm ringlar i hennes händer.

– Det kändes som en seger efteråt. Jag var utmattad men lycklig när jag körde hem. Tänk att jag klarade det!

Läs också: Sandra fick en stroke när hon bara var 24 år

Hon tror inte det hade varit möjligt utan samtalen innan, där hon förstått hur rädslan uppstått och utvecklats genom åren. Och hon vet också att hon nu ständigt måste utsätta sig för situationer där det finns risk att träffa på ormar – som att gå i högt gräs – annars risker hon att falla tillbaka i samma mönster igen.

Njuter i naturen

I slutet av förra sommaren skaffade familjen en husbil och en av de första resorna gick till Öland, en plats Pernilla inte besökt sedan tonåren då hon upptäckte en orm när hon badade.

– Det känns som ännu ett steg mot att bli vuxen. Först skulle jag ta mitt körkort, sedan bli av med ormfobin och därefter ta grönt kort – jag kunde ju inte gå ut på en golfbana innan. Fast nu verkar det bara tråkigt. Nu sitter jag mycket hellre på en mossig sten och njuter av att kunna göra det!

Text: Ann-Sofie Lindell
Bild: Peter Helperin

Läs också:

KBT-terapeuten: Så kan du bli kvitt din fobi!


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…