Annons

Annons

Linnéa räddades av 168 okända medmänniskor

Linnéa kan tacka 
168 personer för 
att hon lever i dag. 
Så många blodgivare gav sitt blod till henne när hon drabbades 
av den livshotande 
sjukdomen akut 
myeloisk leukemi. 
Nu har hon hittat 
ett sätt att återgälda hjälpen.


168 okända blodgivare räddade Linnéas 
liv

blodgivare-raddade-liv

Linnéa är tacksam för alla blodgivare som räddade hennes liv.

I den lilla tvårummaren i stadsdelen Bergsjön i Göteborg, med utsikt mot en björkdunge,  bor Linnéa Falk Renholm, 30 tillsammans med sin hustru Anna, 33. Här tillbringar hon fritiden när hon inte arbetar med pr och kommunikation på blodverksamheten inom Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg.
– Om jag inte själv hade gått igenom det jag har tror jag inte att jag arbetat med blodgivning i dag. Men det väckte mitt intresse.

Påsar med blod

Det är nämligen tack vare ett stort antal blodgivare som hon själv är i livet. Närmare bestämt 168 stycken. Påsar med blod från så många människor krävdes när hon gick igenom den halvårslånga och mycket tuffa behandlingen mot akut myeloisk leukemi.
– Jag fick nästan dagligen påsar med blod under behandlingen. Till saken hör att jag dessutom har en ganska ovanlig blodgrupp, B–. Bara cirka två procent i Sverige har den blodgruppen. Det var otroligt viktigt för mig att det 
fanns blodgivare. Utan deras blod hade jag inte överlevt, berättar hon med ett leende.
Givetvis har Linnéa inte en aning om vem någon av de 168 blodgivarna är. De är och förblir främlingar för henne. Men hon är tacksam för att de fanns när hon behövde deras hjälp.

Ett chockbesked

Det var den 11 juni 1999 som Linnéa fick chockbeskedet att hon hade leukemi. Hon var då 12 år gammal och skulle precis gå ut femte klass.
– Jag förstod att det var något allvarligt och jag blev orolig. Men först blev jag nog mest ledsen för att jag skulle missa skolavslutningen. Då var det betydligt värre för min mamma och pappa som förstod mer av innebörden i diagnosen akut myeloisk leukemi.
Cancern i hennes blod upptäcktes när Linnéa började få oförklarliga blåmärken på armarna och benen.
– I början tänkte jag inte så mycket på det. Jag trodde bara jag var klumpig och hade slagit mig. Men sedan blev jag anmärkningsvärt trött under ett motionslopp i skolan samtidigt som jag började känna mig hängig.

Annons

Läs också: Okända blodgivare räddade vår lilla Freya

Gick till läkaren

Under en semesterresa till New York reagerade Linnéas mormor, som bor i Finland och som inte såg Linnéa så ofta, på blåmärkena och tyckte att hon skulle gå till en läkare när hon kom hem.
– Mamma och vi andra hade nog vant oss vid att jag hade blåmärken och tänkte inte så mycket på det.
På sjukhuset i Helsingborg, där hon då bodde, undersöktes Linnéa och hon fick lämna ett blodprov. Hon remitterades sedan till barncancerkliniken på Universitetssjukhuset i Lund och det var där hon fick diagnosen.
– Jag trodde att jag skulle få komma hem samma dag, men jag blev omedelbart inlagd. En läkare förklarade för mig och mina föräldrar hur behandlingen gick till och vilka biverkningar jag kunde få.

Akut myeloisk leukemi

Samtidigt fick Linnéas oroliga föräldrar veta att deras enda barns tillstånd var mycket allvarligt. Av de barn som får akut myeloisk leukemi (AML) överlever ungefär 60 procent.
– Men det var först när han sa att jag skulle tappa mitt hår som jag blev ledsen. Då blev det konkret för mig.
I stället för skolavslutning och sommarlov fick Linnéa ett rum på barncancerkliniken och den tuffa behandlingen med cytostatika (cellgifter) inleddes direkt.
– Jag fick mycket starka cytostatika och de har svåra biverkningar. Ganska snabbt blev jag ständigt illamående och jag fick svårt att behålla maten, berättar Linnea.

Behandlades med cellgifter

Behandlingen skedde i intervaller. En veckas intensiv medicinering med cellgifter följdes av några veckor då hennes kropp fick återhämta sig.
Förutom att Linnéa tappade sitt hår rasade hon över tio kilo i vikt, och eftersom cellgifterna inte såg skillnad på friska och sjuka celler slogs hennes immunförsvar ut.
– Jag fick alla möjliga infektioner, bland annat en blodförgiftning som ledde till att jag blev mycket sjuk. Jag fick svampinfektioner under naglarna, blåsor i hela munnen och magen kollapsade.

Läs också: Min vän donerade sin njure till mig

Smärta och illamående

Men smärtan och illamåendet var det värsta. För att hon skulle få i sig någon näring opererades en så kallad PEG in på hennes mage, genom vilken hon fick näring och mediciner rakt in i magsäcken.
– Eftersom cytostatikan även slog ut de friska blodkropparna behövde jag få både röda blodkroppar och trombocyter från blodgivare, berättar hon.
I början tog inte behandlingen med cellgifterna och prognosen såg mörk ut för Linnéa. Läkarna började leta efter en stamcellsdonator, men hittade ingen som matchade tillräckligt bra.
– Under tiden fortsatte de behandlingen ändå och den verkade till slut. Efter ett par månader hade jag mindre än fem procent av cancercellerna kvar i blodet.

Linnéa Falk Renholm drabbades av leukemi och har räddats till livet av 168 blodgivare.

Linnéa Falk Renholm drabbades av leukemi och har räddats till livet av 168 blodgivare.

Inga spår av cancer

Efter fem månader på sjukhus fanns det inte längre några spår av cancer i hennes blod. Lagom till julen och millennieskiftet kunde Linnéa komma hem igen till sina föräldrar Hanne Renholm och Mats Persson i Helsingborg.
– Jag missade höstterminen i skolan, men jag kunde plugga ifatt och slapp gå om en klass, berättar hon.
Linnéa har sedan dess gått på regelbundna kontroller. I början ofta och regelbundet, men allteftersom tiden gick mer sällan.
– Numera är syftet med återbesöken mer att kolla de långtidsverkande biverkningarna av behandlingen. Men de har jag tack och lov sluppit. Jag blir aldrig friskförklarad, men ju längre tiden går, desto mindre är risken för ett återfall.
– Jag har haft tur. Jag tänker ofta på en flicka på sjukhuset, lite yngre än jag, som hade samma sjukdom. Vi fick våra behandlingar parallellt och vi lärde känna varandra. Hon fick ett återfall och dog några år senare.

Ville bli blodgivare

Trots att Linnéa var så ung födde behandlingen och sjukhusvistelsen ett intresse för blodgivning.
– Efter att jag blivit frisk var mitt mål att själv bli blodgivare så fort jag fyllt 18 år, men det fick jag tyvärr inte. Den som har varit allvarligt cancersjuk får inte bli blodgivare. Det var för min egen säkerhets skull, men jag kände sorg eftersom det var något jag verkligen hade velat göra.
I stället fick hon 2008 möjligheten att göra en insats för blodgivningen när hon blev ansiktet utåt för Blodcentralen i Skåne. Under flera kampanjer för att värva blodgivare syntes hon på affischer och julkort.
På Internationella blodgivardagen den 14 juni 2012 belönades Linnéa med utmärkelsen ”Årets blodgivarinsats”.

Läs också: Lilla Signe vägde 650 gram när hon föddes

Blodgivningsenheten i Göteborg

Men drömmen om att kunna ”betala tillbaka” för den hjälp hon själv fick när hon var sjuk förverkligades först när hon studerade till eventkoordinator i Skåne.
– Jag ville praktisera på Droppen, som är blodgivningsenheten här i Göteborg. Där fick jag ännu djupare inblick i verksamheten, och tanken om att det var något jag skulle kunna jobba med föddes, säger Linnéa.
Hon är numera anställd som koordinator för pr och kommunikation på Droppen. Det innebär att hon jobbar med marknadsföring och kampanjer för att värva nya blodgivare.
– En av utmaningarna jag jobbar med är hur vi ska nå unga vuxna och få dem intresserade av att ge blod. Det är livsviktigt att det finns tillräckligt många blodgivare, säger Linnéa.

Rent blod

Varje påse blod som blodgivare donerar delas upp i tre komponenter som går till patienter och läkemedelsindustrin. Det handlar om rent blod, plasma och trombocyter (blodplättar).
– Att ge 4,5 deciliter blod är inga problem för en frisk människa, men det gör stor skillnad för den som är i behov av det. Jag hade definitivt inte suttit här i dag om det inte funnits blodgivare, säger Linnéa samtidigt som hon kopplar Sally för att gå 
en runda med henne innan hon ska åka till jobbet på Sahlgrenska.

 

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

 

Missa inte: Susanne drabbades av akut blodförgiftning

Susanne drabbades av septisk chock



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...