Annons

Annons

Betlehem saknar sin fängslade pappa Dawit Isaak


Dawit-Isaak

Jag vill bara sitta bredvid honom och berätta om allt som hänt

Betlehem har inte gett upp hoppet om att se sin pappa i – journalisten Dawit Isaak som sedan 2001 sitter fängslad i Eritrea. Hon är stolt över hans kamp, men emellanåt känner hon sig sviken.
– Jag behöver ju honom mer än landet behöver honom

Annons

Det är snart tretton år sedan 20-åriga Betlehem Isaak träffade sin pappa senast.Sedan dess har ovissheten, saknaden och sorgen funnits hos henne varje dag.
– I början tog jag det inte så allvarligt, vem gör det som sjuåring, säger Betlehem. Men sedan undrade jag varför han valde att riskera sitt liv för Eritrea, för ett land. Jag behöver ju honom mer än landet behöver honom.

Den 50-årige journalisten och författaren Dawit Isaak kom till Sverige på 1980-talet, blev svensk medborgare men återvände till Eritrea med familjen för att arbeta som journalist. Det var när han arbetade på landets första oberoende tidning och skrev om demokratiska reformer som han 2001 greps av polisen för brott mot rikets säkerhet. Betlehem, hennes mamma och två syskon vågade inte stanna kvar utan åkte tillbaka till Sverige. Här väntar de fortfarande på att få återförenas med Dawit.
Vit pixel

Många frågor

Betlehem var ett barn då, nu är hon en vuxen kvinna med kompisar som hon gärna träffar på kvällarna inne i centrala Göteborg. Tvillingbrodern har flyttat en bit, men både mamma och lillasyster bor kvar i samma kvarter som Betlehem, som har flyttat hemifrån till en liten etta.
– Fast jag går ofta hem till mamma – det finns mer mat i hennes kylskåp än i mitt…

Betlehem söker jobb och försöker ta körkort. Hon har pluggat mänskliga rättigheter och retorik på Göteborgs universitet, men hoppade av och söker sig nu fram på andra vägar i livet. Lägenheten är fylld av böcker, både kurslitteratur och romaner. Allt från Jonas Gardells En komikers uppväxt till Maj Wechselmanns bok om olja, folkmord och pengar. På ett bord ligger ett inramat visitkort med pappans bild med texten ”Dawit Isaak, författare”.
– Pappa läste alltid, rökte och läste och visslade. Det minns jag, kommer ihåg doften av cigaretterna när jag satt i hans knä och gnuggade min kind så där härligt mot hans skäggstubb. Och han var noga med att barn skulle utbilda sig, läsa mycket, säger Betlehem. Han var strängt noga med det – jag lärde mig läsa som fyraåring.
– Nu förstår jag ju att han brydde sig om oss när han satt där och höll i våra händer så att vi skulle göra bokstäver.

Under hela sin uppväxttid har Betlehem mött människor som frågat och pratat om hennes försvunna pappa. De har undrat och spekulerat och hon har funderat på vem hon kunde lita på, hur hon skulle svara för att inte ställa till problem med någon myndighet. Ifall personer hon pratar med har en dold agenda.
– Jag kände hela tiden att jag ville rädda pappas liv, säga rätt och göra rätt.
Hon säger att hon alltid haft lätt för sig i skolan men haft koncentrationssvårigheter, ont i magen och svårt att sova.
– Jag har upplevts som glad och pratsam, men det har varit en yta.
En tid drack hon för mycket men har slutat med det nu.
– Det finns alltid en anledning till att du dricker, det finns en källa, säger hon och drar benen under sig i soffan. Hon kramar en rosa kudde mot magen som ett skyddstäcke.
Vit pixel

Tyst diplomati

Hon tror att hennes pappa fortfarande lever, men inte i bästa välmåga. Och hon har tagit ställning för att inte ställa krav på regimen därnere. ”Vi måste anpassa oss till deras spelregler”, brukar hon säga.
– Bygga broar till Eritrea – inte säga hur de ska styra sitt land, det förvärrar för pappa. I stället bör vi använda tyst diplomati, som när det svenska hovet skickade lyckönskningstelegram på Eritreas nationaldag.

Andra pratar politik, Betlehem pratar om en familj som saknar en pappa. Under åren har hon kastats mellan ytterligheter. 2005 frigavs han plötsligt, bara för att låsas in igen någon dag senare. Familjen hann få några korta telefonsamtal innan hoppet släcktes. 2011 kom trovärdiga uppgifter via fångvaktare om att han var död.Så har Betlehems liv varit. Hennes namn, förresten, kom till av en slump – föräldrarna hade inte kunnat enas när det var dags för dopceremonin, man pratade om Helen och Hanna. En annan person konstaterade att det får bli Betlehem.
– Det blev bra, jag är ingen Helen.
Vit pixel

Kunde inte ljuga

Hon minns fortfarande dagarna när hennes pappa försvann – hur hennes mamma förgäves letade i en månad innan hon förstod att han var fängslad. Och Betlehem minns hur hon som sjuåring lyssnade när hennes mamma pratade med en väninna om att hitta på en historia för att skona barnen: ”Säg att han har åkt till kusten.”
– Men mamma kan aldrig ljuga, hon satte sig ner med oss barn och berättade om fängelset. Men det var inte förrän mamma mutade oss ut ur landet och vi åkte till Sverige utan pappa som jag förstod att han var borta på riktigt. Känslorna har svajat många gånger. Ibland kan hon vara stolt över hans kamp, men allt oftare känner hon ändå en besvikelse.
– Det är modigt att han riskerar sitt liv för sitt land. Men samtidigt kan jag vara besviken över hans val, inget barn vill bli bortvalt av sin egen pappa.
Samtidigt kan hon försvara honom. I sin omgivning ser hon att många andra också har pappor som är bortvända, frånvarande.Som bildar nya familjer och glömmer sina äldre barn. De har gjort ett aktivt val till skillnad från hennes egen pappa som blev samvetsfånge mot sin vilja.
– Det är stort, jag accepterar det och skulle kanske ha gjort samma val själv, säger Betlehem efter lite eftertanke. Men jag gillar det inte, lägger hon till.
Hon drömmer naturligtvis om att åter få träffa honom, krama honom. Känna skäggstubben mot fingertopparna.
– Han har nog inte kvar sitt hår och har nog inte så raka fina, vita tänder som han hade när han fängslades. Men det gör ingenting. Jag skulle bara vilja sitta med honom och prata, berätta allt som hänt, det är så mycket han måste få veta.

Text: Sven Magnusson
Vit pixel



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...