Annons

Annons

Berete blev knivhuggen på jobbet

Mannen vankade oroligt fram och tillbaka i korridoren. Nästa gång Berete mötte honom stod han med en kniv i varje hand.


berete

”Jag förlät förövaren – och blev starkare”

Trots en svår tid efter att Berete blivit knivhuggen på sin arbetsplats kunde hon till sist hitta tillbaka till glädjen i livet. Hon hade överlevt och bestämde sig för att det som hänt inte skulle få förstöra hennes liv. 

Annons

Hon förstod direkt att det var hon som var offret. När Berete Rubin den där aprileftermiddagen 2012 gick in i köket på boendet där hon arbetade som stödpedagog möttes hon av en ung man med två stora förskärare höjda i anfallsläge.
– Världen stannade några sekunder och jag hann tänka ”Nu är det kört”, minns Berete. Bara den meningen. Sedan flydde jag.
Nästa minnesbild är från när hon vaknar på golvet, svårt skadad.
– Det första jag tänkte var ”Det har verkligen hänt. Han gjorde det”.

Berete, 63, sitter hemma i vardagsrummet i Göteborg. Klädd i rosa tunika bjuder hon på clementiner, samtidigt som hon berättar om dagen då livet kastades omkull på det mest brutala sätt – och om vägen tillbaka.
– Min familj och mina vänner var så glada att jag överlevt, men för mig tog det tid att kunna känna den glädjen.
Hon beskriver arbetet hon hade 2012 som väldigt roligt. Hon trivdes och hade jobbat på boendet för unga vuxna med psykiska funktionsnedsättningar i drygt ett år. Det var en vanlig lördag när Berete kom till arbetet och satte igång att laga mat med en av de boende. Hon ler lite när hon berättar att hon kvällen innan hade planerat sin stundande 60-årsfest. Sedan återgår hon till att beskriva den ödesdigra dagen.
– Vi skulle baka pizza och göra det extra mysigt eftersom det var helg, minns Berete.
Den unga mannen, som senare skulle knivhugga henne, gick fram och tillbaka i korridoren.
– Jag hejade på honom. Han hade inte mått bra på länge, men det var inget ovanligt med honom just den här dagen, ingen uttalad aggressivitet.

Livshotande skador

När pizzan var färdig och de hade satt sig för att äta, vankade mannen fortfarande fram och tillbaka i korridoren. Berete insåg att de glömt salladen i köket och gick för att hämta den. Då stod han plötsligt där framför henne med knivarna.
– Vittnen har berättat att han högg två djupa hugg i vänster sida, säger Berete. Det ena tog några millimeter från hjärtat, ett revben gick rakt av, lungan punkterades och ett hugg tog i diafragman.
Berete berättar om den unga kvinna som var den första hon såg när hon vaknade upp efter attacken. Det var en av de boende – som hon tidigare hade bakat pizza med. Hon satt nu på golvet bredvid Berete.
– Denna fantastiska unga kvinna höll mig i handen och pratade med mig. Jag frågade henne efteråt ”Förstod du inte att du svävade i livsfara?”. Förövaren gick ju fortfarande omkring med två knivar. Hon svarade ”Jag tänkte inte så. Jag tänkte bara på att jag inte fick tappa dig”.
Berete gör en kort paus och säger sedan:
Det var oerhört tufft att ligga där helt hjälplös och livrädd. Jag minns att jag skrek ”Skynda er att hämta hjälp, annars dör jag!”.

Hon beskriver hur en annan av de boende, en ung kille, plötsligt stod i dörren. Han hade inte sett händelsen men hört Beretes rop. Rätt som det var skrek han ”Du ska inte dö Berete, bara så att du vet det!”.
– Det var som om han skrek liv i mig med sin röst. Och de här två ungdomarna tog sedan hand om mig och försökte stoppa blodet, de var hjältar den här kvällen.
Efter vad Berete uppskattar som en kvart hörs slutligen; ”Kom ut med händerna över huvudet!”.
– Då kunde jag slappna av. Jag minns hur en polis satte sig på huk bredvid mig. Jag kände hans vänlighet – sedan tappade jag medvetandet.
Berete fördes till akuten. Vid ett tillfälle vaknade hon upp, men minns bara hur hon hörde röster, hon kunde varken se eller kommunicera. Hon tänkte ”Måtte de inte säga att jag ska dö”. Men det enda hon hörde innan hon återigen blev medvetslös var ”Klipp upp hennes kläder”.
Två dygn senare, efter att ha opererats för livshotande skador, blev Berete väckt på intensivvårdsavdelningen.
– I dag är det exakt tre år sedan jag kom hem från sjukhuset, konstaterar Berete. Hade någon sagt till mig då, att jag skulle må så här bra nu, så hade jag bara skakat på huvudet. Jag var chockskadad och traumatiserad. På några sekunder hade livet helt förändrats.

Tog ett viktigt beslut

Hon beskriver det som hemskt att komma hem.
– Jag gick från att ha mått väldigt bra till att sitta här, precis här, så svårt skadad i både kropp, själ och psyke. Jag kände inte igen mig själv. Och så alla de här frågorna. Varför hände det mig?
Berete tystnar en kort stund. Hon tar en klunk vatten och säger sedan:
– Jag ville aldrig dö. Men det var svårt att orka leva med en gång när jag kom hem. Det första jag gjorde var att skaffa en traumaterapeut, det var väldigt bra.
Hon betonar att hon känner stor tacksamhet mot sjukvården, men önskar samtidigt att det funnits en helhetssyn, att man inte bara sett till det fysiska. Hon kom hem med en sjukskrivning, det var allt.
– Men min dotter Anna gav mig en lapp med ett nummer till en terapeut och sa: ”Här mamma, här har du ett telefonnummer om du vill”. Min dotter och hennes man, mina vänner, mina anhöriga och min före detta man – alla ställde upp.
Ganska snabbt fattade Berete beslutet. Händelsen skulle inte få ta hennes liv. Hon skulle ta sig tillbaka och hon skulle möta allt smärtsamt – se förövaren vid rättegången till exempel.
Men lite för tidigt, efter drygt ett halvår, längtade hon så starkt efter att allt skulle bli som vanligt igen.
– Jag ville gå vidare och började arbetspröva på ett annat boende. Jag ville vara frisk igen. Jag var ju en stark person egentligen, det var påfrestande att inte vara det just då.

Så Berete la locket på. Men det höll inte länge. Ett halvår, sedan blev hon sjukskriven igen.
– Tidigare hade jag mest varit ledsen och förtvivlad, men nu brakade vreden loss. Att någon hade gjort mig så illa.
Hon lät alla känslorna komma och började skriva på boken ”Försoningen, 120 stygn senare”, som nyligen publicerats.
– Den bara rann ur fingrarna. Det var otroligt läkande och viktigt för mig att se helheten och inse att jag lagt mycket skuld och ansvar på mig själv, vilket är vanligt hos brottsoffer.
Berete insåg att hon var tvungen att acceptera det som har hänt, och förlika sig med det, för att kunna gå vidare.
– Jag märkte när jag satt och skrev att jag inte hade accepterat händelsen. Jag hade 120 yttre stygn, men också 100 inre. Det var dags att avsluta.
Hon förtydligar att det inte handlar om att glömma, utan om att försonas med det som hänt och förlåta. Vid rättegången bad mannen som knivhögg henne, och som senare dömdes för mordförsök, om ursäkt.
– Just då kunde jag inte ta till mig det, det gjorde jag senare, förklarar Berete. Och jag förlät honom inte för att vara snäll. Men det gav resultat och jag kände en inre styrka som jag inte ens känt innan den här händelsen.

Startade eget

Berete lutar sig tillbaka i soffan och konstaterar sedan att det dock tagit tid att komma dit hon är i dag. Det krävde två års tufft arbete. Och att möta förövaren vid rättegången beskriver hon som fruktansvärt, även om det var nödvändigt.
– Jag finner inte ord för det, det var bara så hemskt. Jag var rädd, men det var också hemskt att se honom så utsatt – han var ju sjuk.
Och den 30 juni förra året kom det definitiva avslutet. Berete sa upp sig från företaget som hon jobbade på när hon blev knivhuggen. Hon har nu startat egen firma, där hon bland annat föreläser om det som hände henne.
– Men det handlar egentligen inte om att berätta om mig, jag vill inspirera andra att välja glädje.
Hon säger att hon faktiskt mår bättre i dag än före den traumatiska händelsen.
– Jag är inte glad över att det hände. Men jag är tacksam över allt jag lärt mig om mig själv och om andra.

Hon medger att det inte har varit helt enkelt att vända det som hände till något positivt.
– Jag vill inte låta glättig, men jag vill förmedla att det går. Man har valet att välja mellan bitterhet och glädje.
Hur blev det då till slut med den där 60-årsfesten som hon hade planerat? Berete ler vid frågan. Sedan beskriver hon hur hon vaknade på sin födelsedag, ett par månader efter knivattacken. Solen sken men själv ville hon bara dra täcket över huvudet. Då ringde det plötsligt på dörren.
– Det var min väninna som kom med en otroligt fin frukost. Hon hade med sig blommor och ljus. Senare hade vi bestämt att vi skulle träffas hos min dotter, bara de absolut närmaste. På vägen dit tänkte jag ”Det får bli som det blir, jag orkar inte försöka vara glad”. Men något släppte. Vi var alla fortfarande skakade, men det var som om vi fick en frist i det jobbiga.
För första gången under samtalet blänker Beretes ögon till och hon sitter tyst en stund innan hon fortsätter:
– Det blev en sådan fin 60-årsdag där tacksamhet var temat. Jag kommer aldrig att glömma den.

Text: Lina Norman Bild: Emelie Asplund

Läs fler reportage

Dorota hölls insärrad och våldtogsDorota låstes in och våldtogs i flera månader

marie-niljungMaries båda föräldrar begick självmord

per-sandstrom”Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva sorgen”


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/