Annons

Annons

Barndomens skräckupplevelse har präglat Maria hela livet

På sistone har hemska minnesbilder från barndomen börjat komma tillbaka för den idag 40-åriga Maria. Men det finns hjälp att få efter traumatiska upplevelser. Läs vad Allers expert, legitimerad psykoterapeut Marianne Haraldsson har att säga.


barndomstrauma

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Maria är 40 år och lever med sin sambo, hund och katt i en stad i södra Sverige. Hon har inrett sitt hem i vackra, harmoniska färgskalor, men det finns en färg som hon absolut inte vill påminnas om: gult.
Som barn älskade hon sin gula tröja med fåglar på en kvist, men den har för alltid kommit att förknippas med den där dagen för 34 år sedan.

Överfölls

Hon var bara sex år när hon överfölls och utsattes för ett brutalt våldtäktsförsök av en tonårskille. Och trots att lång tid har förflutit sedan det hände så läker tiden inte alla sår. Inte alls.
Jag plågades av mardrömmar långt upp i 20-årsåldern, berättar Maria, som har kvar ett ärr vid ögat efter överfallet.
Numera är hon kvitt mardrömmarna, men fobierna finns kvar. Hon avskyr manchestertyg och trånga utrymmen, och hon klarar absolut inte av att bli fasthållen.

Annons

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Under dagtid kan tankarna plötsligt vandra iväg, tillbaka till tiden för överfallet. Då är hon där igen. Minnesbilder dyker utan förvarning upp – på promenaderna med hunden, när hon står och diskar eller utför andra vardagssysslor.
Därför har jag på sistone börjat söka i gamla journaler för att få en klarare bild av exakt vad som hände, säger Maria.
Hon känner att hon behöver sammanfoga de fragmentariska minnesbilderna hon har till en helhet – kanske kan hon på det viset, en gång för alla, få ett slags avslut.

Vanlig familj

Maria växte upp i en liten by med sin mamma och sin ett år äldre storasyster.
Mina föräldrar skildes när jag bara var ett år. Pappa flyttade till en stad långt borta men vi höll fortfarande kontakten, berättar hon.
En dag när Maria var sex år lekte hon och hennes storasyster tillsammans med några kompisar i ett litet skogsområde cirka hundra meter från hemmet. När det var dags att gå hem hamnade Maria och en kompis på efterkälken. Plötsligt dök en ung man upp från ingenstans och började gå rakt emot dem.
Vi blev rädda och ville vända, för han såg stor och skräckinjagande ut.
Maria, som satt på sin cykel, snubblade i nervositeten på pedalerna och tappade balansen. Killen hade då hunnit fram till henne och gav sig plötsligt på henne med sina nävar.
Jag fick panik och skrek till min kompis att skynda sig hem och hämta mamma, minns Maria.

Läs också: Skilsmässan blev starten på ett bättre liv

Kämpade för sitt liv

Kompisen sprang iväg, medan Maria bokstavligen kämpade för sitt liv.
Min hjärna var till viss del blockerad under överfallet, säger Maria.
Men hon minns mycket tydligt sina kläder: manchesterbyxor och så den gula tröjan med söta fåglar på en kvist.
Det var min favorittröja, jag var så glad för den, säger hon och låter blicken vandra.
Tre gånger lyckades hon ta sig loss, men killen fick övertaget igen och slängde henne i diket. Han började ta av sig sina byxor. Precis i det ögonblicket hördes ropen från mammorna som närmade sig och Maria skrek tillbaka för full hals. Då blev förövaren rädd och sprang sin väg.
Sedan är allt som ett stort töcken för Maria.
Mamma tog hem mig, satte mig på diskbänken och tvättade bort mitt blod, berättar hon.

Tystnade

Maria har inga minnen av något sjukhus, men minns poliserna hon fick träffa och återberätta hela förloppet för. Hon berättade – och därefter tystnade hon. Hon pratade inte med någon utom sin närmaste familj på flera månader.
Jag var skräckslagen. Vid ett tillfälle mötte jag min förskolefröken vid en badplats och hon fick en chock när hon såg mig och skadorna jag hade, minns Maria.
Så småningom återgick vardagen till en mer normal tillvaro för den lilla Maria. Så normal den nu kunde bli efter det som hänt.
Jag fick aldrig någon professionell hjälp eller terapi tiden efter överfallet. Jag har självmant fått söka hjälp i vuxen ålder, berättar Maria.

Läs också: Jag var livrädd för min styvfar

Tillvaron en kamp

Det var mycket för en så ung flicka att själv tvingas handskas med: känslorna, rädslorna, minnesbilderna. Och tillvaron fortsatte, på andra sätt, att vara en kamp för Maria.
Det var dags att börja skolan. Där blev hon utsatt för mobbning av sina klasskamrater och fick aldrig det stöd av vuxenvärlden som hon så innerligt hade behövt.
Hon kände sig djupt sviken under hela sin uppväxttid. Först i åttonde klass slapp hon mobbningen, efter att ha samlat mod till sig och slagit tillbaka mot en av sina plågoandar.
Min ventil i livet blev att jag flyttade från min hemort när jag var 18. Jag lovade mig själv att aldrig mer återvända och jag får fortfarande kalla kårar av bara tanken på det, säger hon.

Ett nytt liv

Maria flyttade många mil bort och skapade sig ett nytt liv. Ett lyckligt liv. I sin nya hemstad har hon funnit harmoni, kärlek och trygghet, och hon trivs med sitt arbete som undersköterska på ett äldreboende.
Här har jag vänner som jag verkligen litar på och som jag kan prata med om allt. Och jag har mycket stöd från min sambo, säger Maria tacksamt.
Det har alltid varit viktigt för henne att prata om överfallet hon utsattes för. Hon har pratat mycket med sin mamma, som inte minns allt, men som svarat på Marias frågor så gott hon har kunnat. Marias pappa har däremot inte velat prata om det alls.
Han vill bara glömma det hemska som hände. Men han sa en gång: ”Hade jag varit där när det hände så hade jag slagit ihjäl killen.” Så jag vet ju att han verkligen bryr sig.
Polisen klassade överfallet på Maria som ett våldtäktsförsök. Förövaren förhördes, men släpptes sedan. Maria vet att han senare dömts för andra överfall.
Det har inte varit det lättaste att hitta journalerna, men den information jag fått fram hittills har hjälpt mig till viss del, berättar hon.

Läs också: Emil tvingades bo hos en pedofil

Stämmer inte

Men Marias egna minnesbilder av överfallet stämmer inte helt överens med det händelseförlopp som beskrivs i rättsintyget.
Det förundrar mig hur dåligt dokumenterat det hela är och dessutom hoppar man hit och dit i kronologin. Det står även att jag har fått 100 kronor som ersättning för byxorna han rev sönder. Det är den enda ersättning som jag fått och jag undrar om jag kan ha rätt till mer.
Maria sitter tyst en stund. Sedan säger hon:
Killens namn var struket i polisrapporten, men jag har kunnat uttyda det ändå.

Stöd från familjen

Efter överfallet har hon mött förövaren en gång till. Det var många år senare på en tågstation och hon ryggade automatiskt tillbaka när hon såg att det var han. Men han såg aldrig henne.
Maria tycker att hon har bearbetat händelsen ganska bra trots allt, mycket tack vare stödet från familj och vänner. Men det har också hjälpt att hon var så ung när det hände, när läkekraften fortfarande var stark.
För mig har det som hände aldrig varit någon hemlighet, jag har alltid kunnat prata om det. Jag lever med det och jag har överlevt, fortsätter hon och ler stillsamt.
Men det känslomässiga bagaget har blivit för tungt att bära. Nu vill Maria bli kvitt minnesbilderna som hemsöker henne, ännu fram till denna dag.
Jag funderar på att gå i hypnos för att se om det kan lösa upp några knutar, säger hon.

Text: Anna Karin Ericson

Läs mer

Min son utsattes för en häxjakt på nätet

Min mans död var en befrielse

Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida… http://www.allers.se/page/1/