Annons

Annons

Båda mina föräldrar begick självmord

Först mamma. Och sedan pappa. Efter att ha bearbetat den värsta sorgen, vill Marie att hennes erfarenheter ska göra skillnad.

Mejla Skriv ut
Dela (1.03k)

marie-niljung

Vi kan rädda liv genom att prata om psykisk ohälsa

På mindre än 10 år förlorade Marie Niljung båda sina föräldrar genom självmord. Sorgen var tung att bära, men genom att engagera sig i organisationen Suicide zero kan hon göra skillnad och sprida kunskapen om självmord och psykisk ohälsa. 

Annons

Hon skrev ”Krya på dig, vi ses snart” på ett vykort och postade det till sin mamma kvart över fem en tisdagseftermiddag i oktober 1997. Men Marie Niljungs mamma hann aldrig läsa de där raderna. Hon tog sitt liv samma dag som Marie la kortet på lådan.
– Jag måste ha skickat det precis när mamma dog, säger Marie. Pappa hade varit på travet och kom hem och hittade henne i badkaret.

Fyra år tidigare hade Maries mamma gjort ett första försök att ta sitt liv. Den gången kände sig Marie, då 20 år, arg och ledsen – och frustrerad. Varför räckte inte familjens kärlek för att hennes mamma skulle orka leva? Men den där oktoberdagen 1997 kändes det annorlunda.
– Jag blev inte arg alls. Jag tänkte: ”Okej, du orkade inte mer. Sjukdomen tog över.”
41-åriga Marie sitter vid matsalsbordet i en gul villa i värmländska Kil där hon bor tillsammans med sin familj. På övervåningen roar sig 11-årige sonen Herman med en kompis, hans storebror August, 14, är bortrest och pappa Petter, 42, fortfarande på jobbet.
– Jag hade ett samtal med mamma efter hennes första försök att ta sitt liv, berättar Marie. Jag frågade: ”Hur tänkte du?” Jag ställde alla möjliga frågor och hon försökte svara så uppriktigt som hon kunde. Jag fick en förståelse, samtidigt som jag inte kan förstå hur man kan må så dåligt. Hon var säker på att vi skulle få det bättre utan henne, att hon bara var till besvär.

Vägrar skämmas

Marie berättar att hon fram till 1993, då hennes mamma gjorde sitt första självmordsförsök, bara har ljusa, fina minnen från uppväxten.
–Vi hade det bra, jag och min bror. Vår barndom var fridfull och våra föräldrar generösa. De reste mycket, både med oss och ensamma. De vårdade sin relation. Och i mars 1993 fyllde mamma 50. Då hölls det stor fest och allt var frid och fröjd.
Men Maries mamma Kerstin gick sedan in i en depression.
– I efterhand tror jag att det handlade om klassisk utmattning, säger Marie. Hon jobbade mycket. Jag tror att hon tog slut.
Och i juli samma år som hon fyllt 50 svalde Kerstin tabletter. Hon hittades av Maries bror och fördes till sjukhuset för magpumpning. Marie själv bodde vid tillfället i Stockholm och hon kommer ihåg hur hennes pappa ringde henne på jobbet.
– Jag minns inte jättemycket av resan men jag tog nattåget hem. Jag kände mig så frustrerad över att inte räcka till. Varför? Varför räckte inte vår kärlek?
Men Maries mamma fick hjälp och mådde så småningom bättre. Eftersom Kerstin själv jobbade inom vården, som distriktssköterska, ville hon dock inte bli inlagd på psykiatrisk avdelning i Karlstad – nära Kil där hon arbetade. Hon skämdes och blev efter önskemål inlagd i Örebro.
– Jag tror att det här att jag vill berätta, och sprida min kunskap, kanske hänger ihop med det, säger Marie dröjande. Mamma ska inte behöva skämmas mer.

Kan drabba alla

Marie säger att hon också vill visa att det kan hända vem som helst – psykisk ohälsa drabbar inte bara dysfunktionella familjer, vilket är en av myterna kring självmord – och att man kan fungera trots att man mist sina föräldrar på det här sättet.
– Jag vägrar skämmas, säger Marie. Jag har aldrig dolt något. Jag har aldrig hittat på en annan dödsorsak. Jag har alltid varit tydlig och berättat att mamma tog sitt liv på grund av sin depression.
Vi hoppar tillbaka i tiden igen och Marie beskriver hur hennes mamma mådde relativt bra mellan 1993 och 1997.
– Men 1997 var ett rörigt år. Min bror fick diagnosen bipolär och min pappa hamnade i en depression. Mamma höll garden uppe och jag levde mitt liv i Göteborg där jag bodde då med Petter.

Marie lutar sig fram över bordet och förklarar att hennes mamma, efter att Maries bror fått hjälp och pappa mådde bättre, gick in i en ny depression.
– Fast vi sågs under sommaren och då kändes det ändå ganska bra, även om hon mådde dåligt.
Men så kom hösten och dagen då Marie postade sitt kort.
– Den dagen, 14 oktober. Jag minns det så tydligt, hur pappa ringer och säger att mamma är död.
Tiden som följde var svår, särskilt för Maries pappa.
– Jag tror att han hade dåligt samvete. Han mådde upp och ner. Men julen 1999 var han riktigt risig. Vi ringde psykiatrin för att få hjälp men fick noll gehör. På något vis klarade han ändå den pärsen

marie-niljung-familj

Marie med maken, sönerna och pappa Sven med sin sambo Anny.

Marie och Petter började planera sitt bröllop. De gifte sig sommaren 2000, och lyckan varade en stund.
– Men i december samma år gjorde pappa ett allvarligt försök att ta sitt liv, berättar Marie. Jag var gravid då och lite less.
Hon gör en kort paus och konstaterar sedan:
– Det är ganska jobbigt att vara anhörig till någon som mår dåligt. Det är svårt att stå bredvid. August föddes i juni 2001, i juli kraschade pappa igen. Han försökte dränka sig och blev inlagd. Då kände jag att jag inte orkade mer.
Marie skrev ett brev till sin pappa. ”Antingen är du med som morfar, eller så klipper vi.”
– Jag hade nått min gräns. Och pappa valde att vara med. Han skrev ett brev tillbaka, det längsta brev han skrivit i sitt liv skulle jag tro.

Ny depression

Maries pappa fick hjälp, och en diagnos. Även han var bipolär.
– Han tyckte det var väldigt roligt att bli morfar, säger Marie och ler. Han träffade en ny kvinna och allt såg ljust ut.
Men så drabbades Maries pappa av cancer.
– Jag minns att han sa: ”Tänk, när jag inte ville leva då överlevde jag. Nu när jag vill leva, då vet jag inte om jag får göra det.”
Maries pappa svarade dock bra på behandlingen, men föll in i en ny depression. I november 2006 dog han. Sambon Anny hittade honom i vattnet i närheten av huset där de bodde.
– Hon ringde mig, jag minns det jätteväl, säger Marie. Hon sa: ”Nu har det hänt.” Hon berättade också att pappa blivit förd till sjukhuset i helikopter. Jag kommer ihåg att jag tänkte: Låt honom vara. Försök inte rädda honom. Han orkar inte mer. Så kände jag då. Och troligtvis var han redan död.

Marie beskriver tiden efter hennes pappas död som tung.
– Men klyschan ”Livet går vidare” stämmer. Vad har man för alternativ? Herman var bara 2 1⁄2 år och August 5 1⁄2. Kanske är det lite lättare att vara i sorgen när man har barn.
Och förra sommaren kom Marie för första gången i kontakt med den ideella organisationen Suicide zero och ordförande Ludmilla Rosengren.
– Jag kände att jag äntligen kunde ha nytta av min erfarenhet. Det är viktigt att vi lär oss mer. När någon tar sitt liv tror många att det är ett val, men det är ett psykologiskt olycksfall. Min dröm är att kunna vara ute och föreläsa för både arbetsgivare, skolor och idrottsföreningar.

marie-niljung2

– Stenen i bröstet finns där fortfarande, men den är inte längre lika vass, säger Marie.

Vill sprida kunskap

Redan nu föreläser Marie lite smått, vid sidan av arbetet på Arvika kommun, och hon är även involverad i att arrangera en konsert i Karlstad den 21 augusti till förmån för Suicide zero där bland andra Kajsa Grytt, Mia Skäringer och Joel Alme ska spela.
Hon vill att folk ska gå hem från konserten med ökad kunskap och ett hopp om att man tillsammans kan rädda liv genom att våga ställa frågor kring självmord och hur människor mår på riktigt.
– Jag vill också att Suicide zero ska får fler medlemmar.
Hon lutar sig tillbaka och säger sedan:
– Hade jag vetat det jag vet i dag så hade jag kanske lagt märke till signaler och kunnat hjälpa mina föräldrar. Det tynger mig inte och jag har aldrig känt skuld, men det känns viktigt att sprida kunskap. Jag kunde inte rädda dem, men jag hoppas kunna rädda någon annan.
Hon säger att det alltid har känts enkelt att prata om Kerstin och Sven – och om hur de dog.
– Fast jag förstår att folk blir tysta ibland. Jag kan förstå att andra tycker att det är jobbigt. Men om jag kan hjälpa andra genom att berätta… Det känns viktigt att visa hur vanligt det är. Kan vi ändra attityder, så kommer vi att rädda liv.

suicidezero

Fakta: Suicide zero

Suicide zero är en ideell organisation som arbetar för att minska antalet självmord. På suicidezero.se kan du få svar på frågor och råd om var du kan vända dig om du känner att du behöver hjälp, om du själv eller någon du står nära mår dåligt eller om någon du känner tagit sitt liv och du behöver prata. Du hittar mer information på suicidezero.se

Text: Lina Norman Bild: Anna Edlund, privat

Läs mer:

Jag förstod inte hur jag skulle kunna överleva sorgen

Malins son orkade inte leva

Mobbningen tog vår dotters liv



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...