Annons

Annons

Michael Fernquist har förlorat två barn

Michael har genomgått två oerhörda förluster. Han förlorade både sjuårige sonen Thomas och sin 15-åriga dotter Natalie. I dag vill han ge hopp åt andra som sörjer.


Annons

att förlora ett barn i cancer

Michael Fernquist har förlorat två av sina tre barn.

Michael Fernquist förlorade en son till cancer och en dotter i en olycka

53-årige Michael Fernquist är pappa till tre barn. Men med 19 års mellanrum miste han två av dem. Och att se sina barn dra sitt sista andetag två gånger har varit så grymt att han har varit nära att gå under.

– Jag har funderat på meningen med livet när smärtan och saknaden har varit så stor att det har varit svårt att fungera. Men jag har bestämt mig för att leva, det hade mina barn velat, konstaterar Michael Fernquist och ler.

Avlidna barn präglar huset

Han bor ensam i ett rödmålat hus i Norrsundet, fyra mil norr om Gävle. Rummen präglas av minnen av hans avlidna barn, i form av fotografier och teckningar. De är inte framme för att Michael ska grotta ner sig i sorg, utan som en påminnelse om alla fina stunder.

Läs också: Emma och André förlorade en dotter

Men ibland känns det orättvist när han tittar på dem, för varför skulle just han förlora två barn?

– Jag får ändå inte tillbaka barnen för att jag ältar om det som har hänt. Därför försöker jag i stället vara tacksam för tiden vi fick tillsammans. Det är det enda rätta jag kan göra.

Han kunde aldrig föreställa sig den sorg som väntade när första barnet föddes i maj 1988. Michael var lycklig med sin sambo. Han jobbade skift som fabriksarbetare och la all ledig tid på familjen och att spela hockey.

Han berättar att sonen ofta var sjuk och lymfkörtlarna under öronen och i ljumskarna svullnade upp. Michael åkte till vårdcentralen flera gånger med sonen, men blev varje gång hemskickad med antibiotika.

Sonen hade leukemi

Vid ett besök var det en läkare som reagerade och skickade dem till barnkliniken, där ett ryggmärgsprov visade på leukemi.

Lille Thomas, då två och ett halvt år, fördes akut i ambulans till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

– Det kändes overkligt, men jag bestämde mig med en gång för att vi skulle fixa det här. Min sambo blev jätteledsen, men jag var inställd på att bekämpa cancern, säger Michael.

Läs också: Vi förlorade vår älskade son

Efter ett tag insåg han att det skulle bli tuffare än vad han trodde. En dag bröt han ihop framför sin son, alla känslor kom på en gång.

– Det var så plågsamt att se hur han led. Både han och jag grät när han hade ont, inte ville ta sin medicin och tvingades ta jobbiga prover, säger Michael och tittar mot en av bilderna av sonen  på väggen.

att förlora ett barn i cancer

Michaels son Thomas blev sju år.

Fick inte vara nära cellgifter

Eftersom sambon väntade deras andra barn fick hon inte vara nära cellgifter och strålbehandling. Michael fick tillbringa mest tid på sjukhuset.

Så föddes lillebror Simon, en lycka mitt i allt elände, minns Michael.

Medan han var på sjukhuset så var hans sambo hemma med bebisen och de gled ifrån varandra under behandlingsperioden som varade i ett och ett halvt år.

Läs också: Kenneth har förlorat fru och två döttrar till cancer

– Vi körde slut på oss själva. Vi försökte få hjälp med barnvakt så att vi kunde ta hand om vårt kärleksliv, men det blev inte av och sedan var det för sent, suckar Michael och visar bilder ur fotoalbumet på sin förstfödde son.

Han ser ledsen ut och sätter tillbaka det i bokhyllan.

Cancern kom tillbaka

Michael såg fram emot ett harmoniskt familjeliv när sonen kunde lämna sjukhuset under en period. Men i stället separerade han och sambon, och kort därefter kom nästa bakslag – Thomas fick återfall.

Denna gång drabbades han även av huvudvärk, hög feber och kräkningar.

– Det var första gången jag insåg att han faktiskt kunde lämna oss. Även Thomas var rädd för att dö och hans oro gjorde ont i mitt hjärta, säger Michael.

Sonen blev blind, fick kraftiga krampanfall och hamnade i koma.

Läs också: Lille Elias föddes med cancer

– När allt hopp var ute ville jag bara få honom att slippa lida mer. Jag satt vid hans sida på sjukhuset och tyckte läkarna skulle göra så att han slapp plågas. Jag grät och grät. Det var en av de svåraste stunderna i mitt liv.

Efter fem år av behandlingar avled Thomas den tredje juli 1995, sju år gammal.

– Trots att hans död var väntad var sorgen och saknaden plågsam. Hela min värld stannade. Jag var helt paralyserad av chock.

Ingen tid att sörja

Michael fick inte tid till att sörja ordentligt, han var upptagen av att ordna praktiska saker.

– Fram till begravningen och kort därefter var det så mycket som skulle fixas. När allt var klart hade flera anhöriga gått vidare. Ingen hade tid att stötta mig.

Läs också: Saga dansar mot cancern

För att hantera sorgen grävde Michael ner sig i jobb och tog extrapass för att slippa känna efter.

– Men det är ju inte bara ens psyke som blir trött, utan även kroppen. Jag brakade ihop till slut.

Kom ur krisen

Michael blev sjukskriven, men lyckades ta sig ur den djupa krisen genom att gå med i en förening för föräldrar till barn som avlidit i cancer. Stödet därifrån betydde mycket.

Livet började vända. Michael träffade en ny kvinna och 1998 föddes dottern Natalie. Hon började rida när hon var åtta år, berättar Michael stolt; han var med vid träningen under flera år.

När han separerade från hennes mamma fortsatte han att engagera sig i Natalies hästintresse. Han kunde aldrig ana att det skulle bli hennes död den där dagen i april 2014.

– Kvällen innan olyckan skjutsade jag henne till ridskolan. Hon fick en kram och jag sa att jag älskade henne. Det var sista gången jag skulle få höra hennes röst, säger Michael lågmält och sänker blicken.

att förlora ett barn i en olycka

Michaels dotter Natalie var 15 år när hon omkom i en ridolycka.

Ridolycka

Dagen efter red hans 15-åriga dotter ut med en kompis. Men under turen föll Natalie med huvudet rakt mot en sten och slogs medvetslös. Ridkamraten larmade ambulans och Michael tog sig snabbt till sjukhuset.

– Jag kan än i dag gråta när jag tänker på hur min lilla flicka låg där med alla apparater runtomkring sig.

Läs också: Deras dotter rycktes bort i en olycka

Natalie fick en fraktur på skallbenet och en liten hjärnblödning. Hon sövdes ner på Gävle sjukhus och förflyttades till Akademiska i Uppsala – samma sjukhus där sonen Thomas avled 19 år tidigare.

Ett dränage opererades in för att minska trycket på hjärnan. Men två dagar senare fick Natalie hjärtstillestånd. Efter 45 minuters hjärt-lungräddning sattes hjärtat igång igen, men hon drabbades av hjärtstopp fler gånger.

Såg hur mitt barns liv slocknade

– Jag är rätt erfaren efter alla år med Thomas på sjukhus och började se varthän det barkade, berättar Michael sorgset.
Till slut frågade han läkaren om det var någon mening med att fortsätta hålla Natalie vid liv på konstgjord väg. När han sa nej var beslutet lätt att fatta.

Michael och närmaste familjen satt bredvid Natalie när alla apparater stängdes av och slangar togs bort.

– Det blev en märkbar tystnad i rummet. Vi fick inte fram ett enda ord. Ännu en gång hade jag sett hur mitt barns liv slocknade framför mina ögon, utan att kunna göra något. Det var för mycket att ta in.

Ensam med sorgen

Med 19 års sorgearbete bakom sig hade Michael hittat ett liv som fungerade. Nu rasade tillvaron – igen.

– Det var så hårt, som om någon hade klubbat ner mig. Sannolikheten att förlora två barn är så osannolik att det egentligen inte har hänt, förklarar Michael.

Också denna gång var han ensam med sin sorg, blev isolerad när omgivningen drog sig undan honom.

Läs också: Jag förstod inte hur jag skulle överleva sorgen

– De visste inte vad de skulle säga. Men det värsta är att undvika den som sörjer – prata är det som hjälper, säger Michael som trodde att han efter Thomas död kände igen sorgens olika stadier.

– Jag visste ändå inte hur jag skulle hantera smärtan. Det var ju två helt olika typer av sorger. Jag rasade ihop fullständigt och låg i sängen och grät.

Hade självmordstankar

Han var sjukskriven i några månader och kunde varken äta eller sova. Flera gånger var han nära att ringa psykiatrin.

– Jag var rädd för att de bara tänkte proppa mig full med droger för att dämpa sorgen, men känslorna ska fram, de ska bearbetas! Det kan man inte om man är påverkad av mediciner. Så jag låg i sängen tills jag orkade resa mig på egen hand.

Men det var svårt att ta in att hans flicka var borta, och svårt att acceptera. Självmordstankarna kom med jämna mellanrum.

– Hjärnan tar in informationen bitvis, för annars skulle man nog inte överleva sorgen. Man får ta en dag i taget. Det var en kamp bara att kliva ur sängen. Och när jag hade lyckats med det bestämde jag mig för att sköta kroppen, som att äta och vila. När jag kände mig bättre tog jag en promenad och sedan började jag arbeta igen. Sakta tog jag mig tillbaka till livet.

att förlora ett barn

Samtalar med sjukhuspräst

Efter Natalies död har Michael funnit stort stöd genom sina samtal med en sjukhuspräst en gång i månaden. Han ger kloka råd när det känns svårt.

– Jag är så rädd för att fastna i bitterheten. Men ibland tillåter jag mig att vara just bitter och sedan känns det bättre.

Läs också: Jag åt tabletter för att slippa känna hans hat

Vissa dagar kan han bara låsa in sig i ett rum och tänka på sina barn. Titta på bilder och minnas. Sörja och gråta.

– Jag kan gå in på min dotters Facebook och titta på alla bilder som hon har lagt in där. När jag är klar stänger jag datorn och fokuserar på något annat.

Utbildat sig till sorgebearbetare

Hur Michael får kraft att gå vidare är en fråga många ställt. Tiden läker inte alla sår, utan man får själv ta tag i det, menar Michael, som utbildat sig till certifierad sorgebearbetare för att så småningom kanske hålla kurser i hur man kan hantera svår sorg.

– Jag kan inte bara sätta mig ner och inte göra någonting. Men jag kommer aldrig att bli samma person som när mina barn levde. De var en sådan stor del av mitt liv och deras död har förändrat mig. På gott och ont.

Läs också: Trots sorgen kan vi skratta tillsammans

I dag fokuserar han på att vara en stark förälder åt sin 24-årige son Simon, som han pratar med i telefon varje dag.

– Jag försöker att inte vara för överbeskyddande och orolig för att det kan hända honom något. Han måste ju få leva. Men han får ofta höra att han är älskad.

Skrev en bok

Michael har också skrivit en bok som heter ”Fem år på fem dagar” och som handlar om hans älskade barns öden och Michaels tankar om det som hänt.

En dag hoppas Michael att bli älskad igen och han drömmer om att träffa den rätta. Han upplever allt färre mörka dagar och vill ge hopp åt andra som sörjer:

– Det går faktiskt att leva, trots att man förlorat två barn. Och inte överleva, utan verkligen leva vidare för sin egen skull.

Text: Therése Weber Cedergren
Foto: Pernilla Wahlman

Läs också

Det tog mig 50 år att lämna min man

lamna-sin-man

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…