Annons

Annons

Marianne Rundström: ”Att bli utmanövrerad gjorde mig väldigt sorgsen”

Om Marianne Rundström hade fått bestämma hade hon velat stanna kvar på sin nuvarande arbetsplats, SVT, fram tills den dag då hon själv känner att hon har gjort sitt där. Men så ser inte verkligheten ut. Redan när hon fyllde 58 började hon märka hur prestigeuppdragen försvann.


Efter torsdagens ”Gomorron Sverige”-sändning lämnade Marianne Rundström, 66, in sin avskedsansökan i protest mot att kunskap och erfarenhet inte värdesätts. 

– Pensionär! Jag tycker inte om det där ordet. Varför ska alla mellan 65 och 105 klumpas ihop i en enda grupp? Det är jättekonstigt! utbrister Marianne Rundström, 65 i en intervju med Allers systertidning, Året runt, i fjol.

Annons

Själv tänker Marianne inte låta samhällets normer kring när vi ska sluta arbeta styra henne. När jag undrar vilka som är hennes värsta farhågor med att bli pensionär svarar hon blixtsnabbt och med stor emfas:

– Jag tänker inte bli pensionär på många år än, så därför har jag heller inga farhågor. Så länge jag är frisk kommer jag att fortsätta jobba. Jag ska gå i pension när jag blir gammal, och när det inträffar går det ju inte att veta på förhand.

Hon fortsätter:
– Jag har den största respekt för dem som är utslitna i sina kroppar och inte orkar jobba vidare, men själv har jag ju enbart jobbat med knoppen och därför inte behövt slita så hårt på min kropp.

Marianne Rundström vill inte gå in pension än. Bild IBL

Om Marianne hade fått bestämma hade hon velat stanna kvar på sin nuvarande arbetsplats, SVT, fram tills den dag då hon själv känner att hon har gjort sitt där. Men så ser inte verkligheten ut. Hade inte Marianne valt att gå i förtid hade bilan fallit vid 67 , som hon uttrycker det. Då upphör hennes anställning per automatik. Därefter kan hon i bästa fall få jobba vidare på halvårskontrakt, som sin programledarkollega Claes Elfsberg.

Prestigeuppdragen försvinner

Det finns många argument för att höja, eller helt ta bort, den övre gränsen för pensionering. Framförallt rimmar den nuvarande pensionsgränsen, som varit densamma sedan 1913, illa med det faktum att vi blir allt äldre.

I sin bok ”Passé – De ofrivilliga pensionärerna” propagerar Marianne för att de som vill ska få fortsätta arbeta efter fyllda 67. Hon vänder sig också mot åldersfascismen i vårt samhälle. Det första fröet till boken såddes när Marianne för några år sedan bjöds in till radioprogrammet ”Stil” för att diskutera sina erfarenheter av att åldras inom tv-branschen.

– Jag antar att jag var den äldsta svenska programledaren som de kunde komma på, säger hon med ett självdistanserat leende. Då hade jag inte tänkt så mycket på den här problematiken, men under intervjun gick det upp för mig hur arg jag egentligen var.

När Marianne fyllde 58 började hon märka hur prestigeuppdragen försvann. Exempelvis blev hon inte längre tillfrågad om att leda partiledarutfrågningar.

– Att bli utmanövrerad på det viset gjorde mig både överraskad och väldigt sorgsen. Själv hade jag ingen känsla av att min kompetens var i avtagande, snarare tvärtom. Aldrig tidigare har jag varit en sådan affektiv arbetskraft som jag är idag. Eftersom jag har lång yrkeserfarenhet behöver jag inte börja från noll varje gång. Till skillnad från åren då jag hade tre barn hemma som skulle köras till fotboll och bandy och allt var det var, är jag inte heller splittrad mellan jobb och familj. Nu kan jag lägga hur mycket energi som helst på mitt arbete.

Vill väcka debatt

Mariannes främsta ambition med sin bok var att väcka debatt. Det har hon uppenbarligen lyckats med.

– När boken precis hade gått i tryck blev jag skraj för att jag skulle bli sågad jämns med fotknölarna. Jag är så himla glad över att boken har möts av ett sådant stort intresse. Det har till och med ringt stadsråd som velat träffas och diskutera den över en kopp kaffe.

När Marianne gick i lågstadiet föreslog hennes lärare att hon skulle bli journalist, eftersom hon hade talang för uppsatsskrivning.

– Jag visste inte riktigt vad det innebar att vara journalist, men lärarens ord fastnade. Sedan den dagen övervägde jag aldrig något annat yrke. Att jag valde journalistiken har jag inte ångrat en enda sekund. Det är ett otroligt kul och omväxlande jobb som innehåller så många möten och inblickar i olika verkligheter.

Efter sin journalistutbildning arbetade Marianne en period på Saabs informationsavdelning. Senare var hon med och startade lokalradion i Karlstad. Under samma period dog hennes dåvarande man. 27-åriga Marianne blev ensam kvar med deras 2,5-åriga son.

– Visst var det tufft att få ihop tillvaron, men som tur var hade jag många vänner som fick barn ungefär samtidigt. Vi levde jättenära varandra och hjälptes åt så gott vi kunde. Jag ställde nog också högre krav på min äldsta son än på hans syskon som kom senare. Han fick lära sig att klara av saker själv tidigare än vad de fick göra. Man fick helt enkelt laga efter läge.

Efter fem år som ensam mamma träffade Marianne en ny man som hon så småningom fick två söner tillsammans med. Vid det laget hade hon återvänt till sin barndomsstad Stockholm. Under lång tid kunde Mariannes röst höras i olika radioprogram i P1. 1996 tackade hon ja till att bli programledare för SVT:s morgonprogram ”Gomorron Sverige”. Övergången från radio till tv var omvälvande.

Anita Ekberg och Marianne Rundström under en presentation av Sommarpratarna 2005. Bild: IBL

– Jag tror att jag ångrade mig i början. Jag tyckte det var jobbigt att ens utseende och klädsel fick så stor uppmärksamhet. Det kändes som att journalistiken kom i andra hand.

– Men väldigt snabbt lärde jag mig att se fördelarna med tv. Genomslagkraften är oöverträffad. Responsen man får blir som ett gift. Varje dag när jag går hem från jobbet träffar jag folk på gatan som ger mig positiv feedback på min senaste sändning. Det är få förunnat att ha ett sådant arbete.

Bevakade tsunamin

Mariannes starkaste yrkesupplevelse var 2004 då hon åkte till Thailand för att rapportera från den ödeläggelse som tsunamivågen lämnat efter sig.

– Det var mitt svåraste uppdrag någonsin, men efteråt var jag glad över att jag hade gjort det. Det vidgade mina vyer att möta människor som hade varit med om en sådan oerhörd katastrof. I det läget var jag tacksam över att jag hade egna erfarenheter av död och sorg. Det gjorde att jag inte var rädd att närma mig de drabbade.

– Gränsen mellan min yrkesroll och mitt privata jag upplöstes. När någon bad om hjälp med att leta efter sina anhöriga gick det inte att säga nej. Under sändning var jag tvungen att avskärma mig känslomässigt, men på kvällarna på hotellet kom känslorna ifatt en.

Tragedin skapade ett starkt band mellan Marianne och många av de drabbade svenskarna. Vissa av dem har hon fortfarande kontakt med.

– Så sent som häromdagen fick jag ett mejl från en kvinna som jag intervjuade flera gånger under min vecka i Phuket. Hon letade efter sina döttrar, som senare visade sig ha omkommit. Jag kan fortfarande minnas desperationen i hennes blick. Idag glittrar hennes ögon av livsglädje. Att det går att resa sig och börja om igen när man har varit med om det absolut värsta det var den mest fantastiska erfarenheten jag fick med mig från tsunamikatastrofen.

Marianne Rundström med barnbarnet Wilma. Bild: IBL

På fritiden tillbringar Marianne gärna tid med sina två små barnbarn. Hon ser ingen motsättning i att vara en närvarande farmor och samtidigt fortsätta yrkesarbeta. När hennes anställning på SVT nu upphör planerar hon att börja frilansa.

– Även om det är en sorg att mista sin tillhörighet kittlar det samtidigt att få glänta på en ny dörr och se vad som finns där bakom. Som frilansjournalist kan jag göra massor av grejer… skriva artiklar och böcker, hoppa in på radio och tv, och vara moderator. Det kommer säkert inte att bli synd om mig, konstaterar Marianne innan hon skyndar iväg till nästa åtagande.

Källa: Året runt nr 52/2016
Text: Linda Andersson, aretrunt.se

Bild: IBL



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...