Annons

Annons

Åsa och Linnea förlorade sin dotter och syster!


 

Tsunami Amanda

Vi kämpar fortfarande med sorgen efter Amanda

Klockan var strax efter halv elva på förmiddagen i Khao Lak när den första jättevågen kom. Åsa flydde för livet tillsammans med tvillingdöttrarna Linnea och Amanda. Men vattenmassorna hann ifatt dem och Åsa tappade greppet om Amandas hand.
– Det går aldrig att komma över förlusten av ett barn, säger Åsa

Annons

Tidigt på annandag juls morgon har det gått tio år sedan Åsa Rosén, 46, miste sin älskade dotter Amanda i tsunamin i Thailand. I tio år, mer än halva sitt liv, har Linnea, 19, levt med sorgen och saknaden efter sin tvillingsyster.

– Jag tänker ofta på vad Amanda skulle ha gjort och sagt om hon funnits här med oss i dag, vilka hon umgåtts med och vad hon läst på gymnasiet. Troligen skulle hon ha valt naturvetenskapliga programmet. Hon gillade djur och var duktig i matte, säger Linnea och ler lite sorgset.

I hallen hemma hos Åsa och Linnea i Smedby utanför Norrköping hänger en stor tavla med porträtt på de två tvillingsystrarna. Bilden på Linnea har bytts ut efter hand som hon har blivit äldre, men Amanda förblir en liten flicka.

– För mig kommer hon alltid att vara nio år. Jag har svårare än Linnea för att föreställa mig hur hon skulle ha varit i dag om hon fått leva, säger Åsa medan en tår sakta rinner nerför hennes kind.
– Det går aldrig att komma över förlusten av ett barn. Jag kämpar fortfarande med att hitta sätt att hantera sorgen och lära mig leva med den.

Åsa och Linnea sitter tätt tillsammans i soffan i vardagsrummet medan vi pratar om katastrofen som drabbade dem. De ömsom skrattar, ömsom gråter när de tittar på gamla bilder och pratar om roliga minnen från tiden med Amanda. De båda kvinnorna står varandra mycket nära, kanske närmare än de flesta andra mödrar och deras döttrar.

– Ett tag låtsades Linnea att jag var hennes storasyster, eftersom hon saknade ett syskon så mycket, berättar Åsa.

Bleknar aldrig

För Linneas skull har Åsa kämpat för att övervinna den värsta sorgen. Ibland har Linnea fått vara den starka och trösta sin mamma.

– Det jobbigaste är att se hur ledsen mamma kan bli om det är något som påminner henne om Amanda. Det har gjort att det nästan är jag som är överbeskyddande. Om jag inte är hemma ringer jag alltid mamma varje dag för att höra så att allt är bra med henne, säger Linnea.

Linneas och Åsas fasansfulla minnen från tsunamikatastrofen i Thailand har inte bleknat under de tio år som gått. Tvärtom. Minnena och skräckscenerna har för alltid etsat sig fast på deras näthinnor. De hade bara varit en dryg kvart i Khao Lak den där ödesdigra morgonen den 26 december 2004 när flodvågen vällde in över dem. En rad olyckliga omständigheter gjorde att Linnea, Amanda, Åsa och flickornas pappa Lars Nilsson, 52, var där när katastrofen skedde.

– Vi hann med ett tidigare anslutningsflyg från Bangkok till Phuket, vilket vi inte räknat med, och på Phukets flygplats fick vi för ovanlighetens skull direkt tag i en taxi till Khao Lak. Det gjorde att vi kom till Green Beach Resort tidigare än planerat. Just då tyckte vi att vi hade haft tur, säger Åsa.

Eftersom de kom fram till sitt hotell tidigare än beräknat var inte deras rum städat. I väntan på att det skulle bli klart bytte de om till strandkläder och gick till hotellets restaurang för att ta en milkshake. När de satt där fick de plötsligt se hur vattnet närmast strandlinjen plötsligt drogs tillbaka och blottlade havsbottnen. I nästa ögonblick förändrades horisonten och en gigantisk vitskummande våg var med enorm kraft snabbt på väg mot dem. Åsa fick tag i sina döttrar och sprang för sitt liv med dem bort från stranden. Instinktivt förstod hon att hon måste komma högre upp och rusade med flickorna i sina händer uppför en trappa i en byggnad. Lasse dröjde sig kvar lite för länge och sköljdes i väg med flodvågen.
Där lyckades hon knuffa upp Linnea på en avsats och skulle just dra upp Amanda som stod några trappsteg längre ner när vattnet hann ifatt dem. När de kastades runt av de enorma krafterna gled Amandas hand ur hennes grepp. Minnet av det är fortfarande svårt att prata om för Åsa.

– Det är något jag måste bära med mig resten av mitt liv, säger hon.
– Jag minns starkast när vi sprang i trappan precis innan vattnet kom, säger Linnea. Sedan small det till och allt blev ett enda virrvarr.

Tsunami Amanda

Jag tänker tillbaka på tiden som vi fick tillsammans med glädje, säger Linnea (till vänster på bilden) om sin tvillingsyster Amanda.

Åsa och hennes döttrar kastades runt bland människokroppar, bilar och sönderslagen bråte. De kraftiga strömmarna drog ner dem under ytan och de kämpade desperat för att komma upp till ytan och kippa efter andan innan de drogs ner på nytt.

– Jag fick till slut tag i en palm, men den var inte stor nog. Längre bort stod ett större träd som jag var på väg till och där fick jag se mamma 150 meter längre bort.

Samtidigt fick Åsa syn på Linnea. Ingen av dem trodde först sina ögon. Runt dem var det kaos med döda, skadade och kringflytande bråte. Att just de skulle hamna nära varandra var nästan osannolikt.
Mirakulöst överlevde både Linnea och Åsa, men Amanda var spårlöst försvunnen. Linnea blödde kraftigt från ett stort sår på benet och Åsa fick hjälpa henne upp i trädet när de sökte skydd för de efterföljande flodvågorna.

Letade förtvivlat

Till slut vågade de klättra ner från trädet och tog sig längre inåt land. Där fick de åka med en bil till en uppsamlingsplats i bergen dit andra chockade och skadade turister hade förts. Även Lasse överlevde, men fördes skadad till ett sjukhus. Där träffades han och Åsa några dagar senare. Men Amanda förblev försvunnen.

Åsa letade förtvivlat på de tempelplatser längs kusten där kropparna efter alla omkomna samlades. Åsas pappa Tommy reste ner för att hjälpa henne, men till slut tvingades de att ge upp
och åka hem med Linnea till Lasse, som fått sjuktransport hem till Norrköping.

Den första tiden pendlade de mellan hopp och förtvivlan. Allteftersom tiden gick började Åsa frukta att Amanda kanske aldrig skulle hittas. Men några veckor senare kom beskedet att hennes kropp hittats.

Tillsammans med sin pappa åkte Åsa tillbaka till Khao Lak för att hämta hem henne, medan Lasse stannade hemma och tog hand om Linnea.

– Med oss hade vi Amandas gosedjur som vi placerade på kistan när hon åkte hem. Det gosedjuret adopterade Linnea efter begravningen, berättar Åsa.

Hemma i Sverige fick Linnea mycket stöd av övriga familjen och sina vänner. Hon fick träffa en skolkurator, men tycker själv att bästa sättet att bearbeta saknaden av Amanda var att prata med sin mamma.

– Jag blir inte ledsen längre av att tänka på Amanda. Numera tänker jag tillbaka på den tiden vi fick tillsammans med glädje. Även om de var tvillingar fanns det små skillnader mellan dem, skillnader som Linnea ler ihågkommande åt när hon tänker på hur Amanda var.

– Hon var den lite blyga och ordningsamma flickan, medan jag var den mer utåtriktade som hade många kompisar. Mamma och pappa brukade säga att jag var familjens utrikesminister och
hon var inrikesministern, säger Linnea med ett vemodigt leende.

Tsunami Amanda

Familjen är ett stort stöd. Fr v Linnea, Åsa, Oliwer, Ralf och Timothy.

Förändringar

Knappt ett år efter tsunamin gick familjen igenom ytterligare förändringar när Åsa och Lasse separerade. I dag lever han i en ny relation och har fått två små barn i sitt nya förhållande, Lowe, 2, och Bianca, 1 år.

– Jag har fått syskon igen, säger Linnea. Dessutom har mammas sambo Ralf tvillingsöner som är jämnåriga med mig. Timothy och Oliwer har blivit som mina bröder.

Åsa och Ralf Schultz, 54, flyttade ihop för snart tre år sedan. De har känt varandra sedan de träffades på tvillingträffar när deras barn var små. Efter att de båda separerat från sina tidigare partners fick de kontakt igen när de av en slump råkade mötas i Norrköping.

– I början träffades vi för att hitta på saker tillsammans med våra barn, men det utvecklades snabbt till något mer, säger Åsa med ett leende. Det känns bra att Ralf träffade Linnea och Amanda före tsunamin. Han kände till mitt tidigare liv. Annars tror jag inte att vår relation hade fungerat.

Sedan drygt ett år går Åsa på nytt i terapisamtal hos en psykolog. Hon känner att hon äntligen fått rätt hjälp att bearbeta sina upplevelser och sin sorg.

– Jag har fått veta att jag lider av posttraumatisk stress – fortfarande! Men nu känns det bättre. I våras överraskade jag mig själv med att jag kände mig stark igen.

Annandag jul har Linnea och Åsa gjort till sin egen Amanda-dag. Då brukar de öppna lådan där de förvarar bilder på henne och hennes gamla leksaker. Linnea säger att hon behöver en dag då hon vill gråta och sörja sin syster. Men i år tänker de sörja henne på plats nere i Khao Lak på annandagen.

– Det känns viktigt för oss båda att åka tillbaka dit och försöka förstå vad som hände. Det hjälper oss båda att leva med saknaden efter Amanda, säger Åsa och lägger en arm om Linnea
som krupit upp närmare sin mamma i soffan.

 Text: Per-Ola Ohlsson Bild: Kai Rehn, Privat

Läs mer

Lottie gav medmänskligheten ett ansikte

Hjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande död

Plötsligt stod Ann ensam mitt i sorgen och kaoset



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...