Annons

Annons

Arthurs otroliga resa

Genom djungel och över Amazonfloden följde gatuhunden mannen som gett honom en köttbulle. Och han skulle få så mycket mer.


 

Arthur har gjort en lång resa från hittehund i Ecuador till familjemedlem i Örnsköldsvik.

Arthur har gjort en lång resa från gatuhund i Ecuador till familjemedlem i Örnsköldsvik.

Mikael struntade i konsekvenserna:

– Jag kunde bara inte lämna honom

Det började med en köttbulle och sedan var förälskelsen ett faktum. Trots mycket tuffa förhållanden i Ecuadors djungel vek inte blandrashunden Arthur från multisportaren Mikael Lindnords sida. När det var dags att ta adjö, fattade Mikael ett beslut som kunde få konsekvenser. Men där och då fanns inga alternativ. 

Annons

Dörren till radhuset några kilometer norr om Örnsköldsvik slås upp och lilla Filippa, snart två år gammal, möter oss med ett strålande leende. Bredvid henne står blandrashunden Arthur och Filippa ger honom en stor kram. Hon är lite för liten för att förstå att hennes hund har blivit världskändis. Under de senaste dagarna har familjen haft besök av både japansk tv och den engelska tidningen Daily Mail.
I det stora och luftiga vardagsrummet dukar Mikael, 38, fram glass med varm hjortronsylt. En orientalisk ljuskrona, inköpt i Turkiet, kastar ett behagligt ljus över rummet. Arthur tycks inte ta någon större notis om att det vimlar av journalister och fotografer. Sedan han hälsat lägger han sig i sin bädd och sover.
– Han är hur cool som helst. Dessutom är han underbar mot Filippa. Hon får göra vad hon vill med honom, säger Mikaels hustru Helena, 36.

Ett möte som förändrade allt

Mikael är en erfaren idrottare som tävlat i multisport i 20 år och besökt 70 länder. Multisport är en uthållighetsidrott där man tävlar i främst orientering, mountainbike, paddling och löpning i olika slags miljöer och distanser. Laget bestod – förutom Mikael – av Staffan Björklund, Karen Lundgren och Simon Niemi.
– Jag har träffat på många lösspringande hundar som jagat oss under tävlingar, men det är inget jag någonsin reflekterat över, säger Mikael.
Men under en tävling i Ecuador i november förra året mötte han Arthur. Det förändrade allt.
– Vi var precis klara med cykeletappen och kom incyklande i en liten djungelby, berättar Mikael. Vi var rätt trötta och fokuserade på att vi måste få i oss energi. Jag hade just värmt köttbullar när jag i ögonvrån såg hur en eländig hund kom strykande mot oss. Det rann blod från hans rygg och pälsen var genomsmutsig. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”bara den inte kommer nära mig”.
Men när hunden närmade sig kunde Mikael ändå inte motstå honom.
– Jag gav honom en köttbulle och tänkte inte mer på det.

Mikael kände att han inte kunde lämna kvar hunden han blivit så fäst vid.

Mikael kände att han inte kunde lämna kvar hunden han blivit så fäst vid.

Följde efter

Multisportlaget stötte ihop med ett annat allsvenskt lag och drog vidare. Först efter ett tag upptäckte de att hunden följde med dem.
– Jag frågade om han verkligen skulle hänga på oss och det gjorde han.
Multisportlaget vandrade genom djungeln med hunden i hasorna.
– Vi vadade i lera upp till knäna genom djungeln och hunden vek inte från vår sida. På morgonen var vi riktigt trötta. Vi tog fram köttbullar och började äta. Hunden låg och flämtade med tungan hängande ut ur munnen, och jag gav honom en rejäl portion.
Trots att hunden var luggsliten och skadad förlorade han aldrig sin värdighet.
– Vi döpte honom till Arthur, eftersom han påminde oss så starkt om kung Arthur. Han var hela tiden så cool. När det kom andra lösspringande hundar och muckade stod han bara alldeles stilla och vägrade att ge sig in i något bråk.

Skulle ta adjö

En av medlemmarna i laget tog ut sig rejält och var tvungen att få behandling med dropp innan laget kunde fortsätta med sista etappen: paddling i Amazonfloden.
– När det var dags att paddla i väg fick vi veta att vi inte fick ta med oss Arthur i kajaken. Då riskerade vi att bli diskade. Vi förberedde oss på att ta adjö och började paddla. Då hoppade Arthur i vattnet och simmade bredvid oss, berättar Mikael.
Där och då fattade Mikael ett beslut.
– Jag kände att jag inte kunde lämna Arthur. Jag lyfte upp honom i kajaken. Det var ett av de stoltaste ögonblicken i mitt liv. Jag struntade verkligen i vilka konsekvenser det skulle få, säger han.
Laget jublade och på stranden stod flera åskådare och tittade på tävlingen.
– Flera av dem blev så rörda att de började gråta när jag lyfte upp Arthur, fortsätter Mikael med blanka ögon.
Arthur, som verkar läsa husses tankar, kommer fram till soffan och lägger tröstande sin nos i hans hand.
– Vi har ett väldigt speciellt band. När vi var hos veterinären i Bagarmossen för att fixa Arthurs tänder sa hon att man får vara glad om man en enda gång i livet får uppleva en så stark samhörighet med en hund, säger Mikael.
Han är själv förvånad över att det klickat så ordentligt mellan honom och Arthur.
– Jag försöker visserligen visa både människor och djur respekt, men jag har aldrig varit någon hundmänniska. Det känns fantastiskt att Arthur och jag har fått en så djup relation.

Gripande bilder

Helena, som följde tävlingarna hemifrån Sverige, fick se bilder på Arthur första gången efter djungelvandringen.
– Det var väldigt gripande att se bilderna när han simmade efter kajaken, säger hon.
Medan Mikael aldrig har haft några djur är Helena uppvuxen på ett jordbruk och har alltid haft djur omkring sig.
– Jag har försökt förklara för Mikael hur man kan få en speciell relation till ett djur, men det är inte förrän nu han har förstått till fullo vad det innebär, säger hon.
Filippa leker med sin lilla häst och kollar med jämna mellanrum till Arthur.
– Hon har blivit oerhört förtjust i honom. Varje morgon när hon vaknar säger hon ”vov, vov”, och sedan springer hon upp för att kolla att Arthur är kvar härhemma, berättar Helena.
Med tanke på att Helena väntar familjens andra barn i augusti känns det skönt att Arthur är så barnkär.
– Vi är inte det minsta oroliga, säger Helena.

Filippa älskar Arthur. Varje morgon när hon vaknar säger hon "vov vov" och springer och letar upp familjens vovve.

Filippa älskar Arthur. Varje morgon när hon vaknar säger hon ”vov vov” och springer och letar upp familjens vovve.

Kom till veterinär

Men tillbaka till tiden i Ecuador. När multisportlaget kom i mål i tog de Arthur till en veterinär.
– Sedan hade vi tänkt köra Arthur tillbaka till byn där vi träffade honom, berättar Mikael.
Men så blev det inte.
– Arthur hade kämpat så hårt för att komma därifrån och jag kunde inte förmå mig till att lämna honom i Ecuador, fortsätter Mikael.
Samma dag fick Helena ett sms från sin man.
– Det stod: ”Jag tror att vi kommer att bli fyra i familjen”, berättar Helena.
Hon tvekade aldrig.
– Jag sa bara till Mikael att ta hem honom.

Oerhört tacksam

Jordbruksverket gav motvilligt Mikael tillstånd att ta med Arthur till Sverige, något som blev möjligt tack vare en insamling och ett stort bidrag från multilagets huvudsponsor Peak performance.
– Jag är oerhört tacksam gentemot alla som har bidragit till att jag kunde ta hem Arthur. Eftersom människor fortsatt att skänka pengar har vi startat Arthur foundation. De pengarna ska användas till att supporta ett nytt lagförslag i Ecuador och övriga Sydamerika som ger hundar rättsskydd, förklarar Mikael.
Den 20 november landade Arthur på Arlanda.
– Just då såg han ut som en tuss med Svinto. Han var så smutsig att pälsen kändes vaxartad och han hade tre stora sår på ryggen. Men redan då kunde jag se hur lugn och trygg han var i sig själv. Trots allt ståhej på flygplatsen var han helt cool, berättar Helena.
Arthur sattes omedelbart i karantän.
– Han hade det jättebra där. Det var en tjej som heter Debbie som tog hand om honom och han tyckte jättemycket om henne. Men sista gången jag var och hälsade på honom, några veckor innan han skulle få komma hem, grät han när jag skulle åka. Och han var inte den enda. Tårarna rann på mig också, säger Mikael.

arthur5

Falska ägare

När händelsen uppmärksammats i media hörde plötsligt flera personer från Ecuador av sig och hävdade att de var Arthurs ägare.
– Jag blev så fruktansvärt arg. Med tanke på hur vanvårdad Arthur var förstår jag inte hur någon skulle vilja erkänna att det var deras hund. En man trädde till och med fram i tv, men efter vad jag förstår blev det ramaskri och folk krävde att han skulle åtalas för djurplågeri. Så det hela rann snabbt ut i sanden, förklarar Mikael.
Den 20 mars fick familjen äntligen hämta hem sin hund.
– Det var precis som om Arthur kände på sig det. På morgonen samma dag hade han varit alldeles till sig, studsat och hoppat omkring, fortsätter Mikael.
Tiden i frihet började med ett besök i Bagarmossen där Arthur fick dra ut två tänder som var ruttna.
– Han ska tillbaka på ytterligare ett besök i april för att rotfylla ytterligare några tänder, berättar Helena.
De första dagarna tillbringade familjen på hotell i Stockholm.
– Där blev det uppenbart hur mycket Arthur knutit an till Mikael. Trots att jag och Filippa var på rummet så ylade han när Mikael var ute och sprang, säger Helena.

Äntligen hemma

Den 22 mars kom familjen äntligen hem till radhuset i Örnsköldsvik.
– Arthur gick runt och snusade lite, och sedan kom han till ro. Han visste helt enkelt att nu var han hemma. Det känns faktiskt som om han bott här hela livet, säger Helena.
De har fått lite olika bud om hur gammal Arthur kan vara.
– Veterinären i Ecuador trodde att han var sju år gammal, men här i Sverige tror de snarare att han är tre, fyra år utifrån hans tänder, förklarar Mikael.
Medieintresset har varit enormt och nu planeras både en bok och en film om Arthur.
– Åtta producenter från Hollywood är intresserade av filmrättigheterna och boken ska översättas till flera olika språk. Berättelsen om Arthur har berört så många människor och vi vill gärna dela med oss, säger Mikael.
Han och Helena är tacksamma för allt stöd de har fått.
– Det är så många som hört av sig. Vi har fått telefonsamtal, mejl och brev och alla är engagerade i Arthurs historia, säger de.
Just nu ser dock familjen fram emot att ta det lite lugnare och njuta av livet tillsammans med Arthur.
– Häromdagen var hela familjen ute och gick med Arthur och det kändes helt fantastiskt. Jag kände mig fantastiskt glad och upprymd, och insåg att jag faktiskt var lycklig, säger Mikael.

Text: Irene Hedblom
Bild: Eva-Lena Olsson och Krister Göransson


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/