Annons

Annons

Annika och Patricia fick smyga med sin kärlek

Det är trettio år sedan Annika Keller, 50, kom ut som lesbisk. Men de senaste åren har hon tvingats ljuga och hemlighålla sin identitet, trots att hon är lagligt gift.


Annika och Patricia träffades i Barcelona och gifte sig 2011.

Annika och Patricia träffades i Barcelona och gifte sig 2011.

Den före detta Sovjetrepubliken Moldavien är ett pussel av bitar som inte går att förena. 90 procent av befolkningen tillhör den ortodoxa kyrkan, som förespråkar rättvisa, kärlek och tolerans. Men kärleken omfattar inte alla. Homosexualitet fördöms och förnekas.

Flyttade till Moldavien

Det var hit som Annika Keller, 50, för tre år sedan flyttade tillsammans med sin fru Patricia Sanchez, 38, som fick jobb som läkare.
– Jag är som en hemlig älskarinna. Jag finns inte. Ingen på Patricias jobb vet att jag är hennes partner. Jag kan aldrig följa med på representationer eller personalfester. Jag kan inte ens berätta för nya bekantskaper vem jag är och vad jag gör här, berättar Annika.
– Homosexuella förföljs, trakasseras och är allmänt oönskade i det här landet. Jag vågade inte ens söka visum som medföljande till min fru. På inrådan från svenska ambassaden ansökte jag i stället om visum som volontär åt en ideell förening, säger hon.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Läs också: Estrid sökte kärleken i Allers – fann den i Anna!

Det är inte bara ideologierna som krockar i Moldavien. Gatubilden är också motsägelsefull. Flashiga bankpalats och kasinon trängs med sönderfallna fasader, tiggare och fattiga kvinnor som säljer sina grönsaker uppradade på pappkartonger.

Fattigt land

Moldavien är en av Europas fattigaste längder, en miljon av landets invånare har flyttat utomlands. De flesta har en lön på cirka 2 000 kronor i månaden, det räcker möjligtvis under sommarmånaderna, men när lägenheterna måste värmas upp räcker lönen inte längre till. Utanför parlamentsbyggnaden har en tältstad vuxit upp, ryktet säger att de EU-vänliga politikerna som styrt landet den senaste tiden har förskingrat 9,5 miljarder. Drömmen om EU fastnade i några politikers girighet och egoism.

Allers träffar Annika på den ryska restaurangen Kommunalka. Här frodas nostalgin. De marxistiska idealen – jämlikhet i makt och ägande – tycks vara att föredra framför liberalism och framför allt individualism. Att marxismens ideal inte överlevde när teorin skulle bli praktisk politik ingår inte i det nostalgiska konceptet.

Många säljer sina kroppar

Annikas hustru Patricia jobbar med ett EU-stött projekt som går ut på att harmonisera den moldaviska lagstiftningen med den europeiska när det gäller organdonationer. Att sälja sin kropp, till prostitution eller organdonation, har för många moldavier varit den sista utvägen för att hitta en försörjning för sig och sina barn.

Läs också: Mamma fixade kärleken

– På sätt och vis lever jag lyxliv här. Vi har städerska, allting är billigt, vi kan äta ute hur ofta vi vill, vår lägenhet är modern och väldigt fin. Jag kan ägna min tid åt att fotografera, gå kurser i rumänska och ryska, gå långa promenader eller umgås med vänner.

Även om Annika uppmuntrade Patricia att ta chansen när hon tillfrågades om jobbet som var förlagt till Moldaviens huvudstad Chisinau, ångrade hon sig den första tiden. Hon var ensam hela dagarna, kunde inte språket och kände sig som en främmande fågel så snart hon lämnade lägenheten. Efter år av förtryck och angiveri har leenden och vänlighet blivit en bristvara i det här landet. Ytan är viktig, kvinnor visar sig sällan ute på stan utan höga klackar, snygga kjolar, smink och tidskrävande frisyrer.

Kastade tomater

Annika flyttade till Moldavien tillsammans med sin fru, men hon kunde söka visum som volontär först efter att hon fått kontakt med föreningen GENDERDOC-M, som jobbar för hbtq-personers rättigheter i Moldavien. Förra hösten blev hon klar med en bok och en fotoutställning om sexton olika hbtq-personer som bor i Moldavien. Det är i sig en annan paradox. Hur kan en liten förening som jobbar för homosexuella få finnas i ett samhälle där homosexualitet officiellt inte finns?

Läs också: Jag gifte om mig med min första man

– Lagstiftningen förbjuder diskriminering. Att ingripa mot föreningen skulle vara ett lagbrott, förklarar Annika.

Med sin kamera följde Annika personer som levde som gay, lesbiska, bisexuella och androgyna. Temat för boken och utställningen var att visa att dessa ”icke-personer” har precis samma längtan, samma behov av kärlek och tillhörighet som alla andra. De lever vanliga liv, älskar trädgårdsskötsel, att baka, att ta hand om djur och drömmer om barnbarn.

Risk för trakasserier

Annika beundrar dem som vågade ställa upp. Även om chansen att bli upptäckt är mycket liten – fotoutställningen och boken har inte väckt någon större uppmärksamhet i Moldavien – finns risken att de trakasseras om sanningen om deras läggning kommer ut.

När föreningen ordnade en Prideparad under massiv polisbevakning var det först tredje året som de kunde gå hela sträckan – några hundra meter. Längs kanterna stod folk och kastade ruttna ägg och tomater. Efter paraden gick ortodoxa präster med rökelsekar och bad böner för att ”rena marken” där paraden gått.
– Den moldaviska tv-kanalen visar en sekund från paraden och långa intervjuer och bildsekvenser när prästerna återtar den mark vi har beträtt.

”Älskar du mig ändå?”

Annika, som växte upp i Stockholmsförorten Aspudden, insåg inte att hon var lesbisk förrän hon var i 20-årsåldern.
– Jag borde ha förstått det tidigare, när andra talade om manliga skådespelare var jag förtjust i Hjördis Pettersson och Liv Ullman. Jag har aldrig beundrat män på samma sätt som jag har sett upp till kvinnor.

Läs också: Jag var Mias make – nu är jag hennes fru

I puberteten, då Annika kände attraktion till kvinnor, bestämde hon sig för att aldrig berätta om det för någon. I stället gav hon sig in i relationer med pojkar.
– Jag ville vara som alla andra. Ingen vill väl vara annorlunda och normbrytande i den åldern.

Vågade tala om det

Efter gymnasiet, då Annika fått jobb på en förskola, nämnde hon för första gången sin osäkerhet kring sin sexuella identitet.
– Det var på en personalfest som jag äntligen vågade säga: Jag tror att jag gillar tjejer, hur vet man det?
”Du får väl prova” var rådet hon fick. Med på festen fanns en kvinna som var lesbisk. Från den stunden och sju år framöver var Annika och kvinnan ett par.

Det låter enkelt, men när Annika fortsätter berätta kommer orden alltmer långsamt.
– Jag gick hem till mamma gång på gång, jag tänkte berätta att jag var lesbisk, men orden försvann. Jag var så rädd. När jag väl fick ur mig sanningen kom följdfrågan sekundsnabbt: Älskar du mig ändå? Sedan bröt jag ihop och storgrät. Jag var så otroligt rädd för att hon skulle förskjuta mig.

Läs också: Jag blev kär i min väninnas son

Annikas oro var helt obefogad. Hela hennes familj hade länge förstått att hon var mer än vän med kvinnan hon delade lägenhet med.

Under åren har Annika provat många olika saker. Hon har gjort långa resor, bland annat jobbat på Citymail, i fiskaffär, på dagis och som lastbils-, buss- och taxichaufför. Hon beskriver det själv som att hon gått vilse ibland men alltid hittat tillbaka på ett eller annat sätt. Det är inte bara en symbolisk beskrivning. Hon berättar om vådliga äventyr då hon har tappat bort sig i okända skogar under sina långa promenader.

Hem till Spanien

– Det enda jag ångrar är att jag inte försökte få barn tidigare. Nu är jag 50 år och det är för sent. Patricia är visserligen bara 38 år, men hon har inte alls samma längtan som jag efter att få barn.

Strax före millennieskiftet flyttade Annika till Barcelona för att utbilda sig till keramiker. När hon fick leran i händerna förstod hon att hon hade hamnat rätt. Kombinationen av praktik, teoretiskt kunnande och kreativitet passade henne perfekt. Hon specialiserade sig på att göra föremål med vikingamotiv.

Läs också: Hemma hos mamma i Bollnäs slapp vi smyga med våra känslor

Livet i den katalanska hamnstaden blev ännu bättre sedan Annika träffade Patricia. Det var goda vänner som introducerade dem för varandra. Annika höll sig på sin kant, hon tyckte att ålderskillnaden var för stor. Men en kväll när de var ute och dansade tryckte Patricia upp henne mot en vägg och sa att hon skulle ”sluta larva sig”.

– Jag som inte ens hade gjort något, säger Annika och skrattar.

Ville ha stabilitet

Det var just det som var problemet. Patricia ville ha gensvar på sina känslor. Sedan dess har de hängt ihop. De är väldigt olika, Annika är äventyrlig medan Patricia behöver mera stabilitet och trygghet.
– Vi kompletterar varandra.
De gifte sig 30 september 2011.

– Vi vigdes av borgmästaren i den lilla byn Olivella utanför Barcelona, sen var det fest på en rustik restaurang mitt i vindistriktet Penedès, i gott sällskap av vänner och familj från Sverige och Spanien. Vi har köpt ett hus i bergen ovanför Barcelona. Jag saknar huset varje dag. Vi har ännu inte hunnit anlägga trädgården, jag längtar efter att få gräva, plantera och fixa, säger Annika.

Läs också: Jag började nätdejta efter 50

– När jag är i Spanien längtar jag aldrig hem till Sverige. Men här har jag ofta längtat efter svensk natur och Stockholm – min stad. Jag är inte den ängsliga typen som behöver trygghet, men skulle jag någonsin behöva den så är det i Sverige den finns.

Nu är det Spanien som gäller för Patricia och Annika. Patricia återvänder till sitt jobb som läkare och Annika har fått en stor beställning till sin keramikverkstad.
– Det ska bli roligt att komma in i en vanlig vardagslunk igen!

Fotnot: På www.kellerceramica.com kan du se Annikas keramik.
Text och bild: Majken Öst-Söderlund

Läs också

Det var brinnande passion direkt

mariakarin

 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...