Annons

Annons

Vi förlorade vår älskade son

Anna och Jonatan har upplevt alla föräldrars värsta mardröm; deras son Kevin var bara ett halvår när han dog.


kevin organdonation

Det meningslösa med Kevins död har ändå fått någon form av mening genom organdonationen.

Tre personer lever tack vare Kevin

Det doftar ljuvligt av nygräddade våfflor när vi kommer hem till Anna Redvik, 38, och hennes man Jonatan, 42, i Göteborg. Vid köksbordet sitter Nellie, 6 år, och lillasyster Tilda, 2 1/2 år, och äter med god aptit. Här skulle lille Kevin också ha suttit tillsammans med sina systrar om inte ödet velat annorlunda.

Efterlängtad lillebror

Lyckan var stor när Anna och Jonatan Redviks son föddes för fyra och ett halvt år sedan. Äntligen hade den lilla familjen utökats med ytterligare en medlem och Nellie hade fått sin efterlängtade lillebror.
Men bara ett halvår senare skedde katastrofen. En tidig lördagsmorgon slutade Kevin att andas och hans hjärta stannade. Läkarna fick hjärtat att börja slå igen, men hans liv gick ändå inte att rädda. Efter fyra dagar dödförklarades den lille pojken.
– Det var som om en avgrund öppnade sig, säger Anna och lyfter upp Tilda i sitt knä.
Anna och Jonatan har aldrig dolt sin sorg och saknad efter Kevin inför barnen.
– Vi har tre barn. Två av våra barn lever hos oss medan det tredje är en ängel som bor i våra hjärtan, säger Anna och ler mot Nellie som sitter intill.
Lille Kevin är på något sätt ändå närvarande.
– Han är en bebis, säger Nellie och pekar på ett foto av Kevin.
– Ja, det är vår bebis. För oss vuxna är han alltid en bebis, men när Nellie gör teckningar av vår familj ritar hon Kevin som han skulle vara i dag, lika stor som en fyraåring.

Akut kejsarsnitt

Lille Kevins liv började dramatiskt. Han var väldigt liten när han föddes eftersom han fått för lite näringstillförsel i livmodern.
– Läkaren sa till mig att han aldrig skulle överleva en vanlig förlossning och därför fick jag gå med på akut kejsarsnitt. Kevin vägde bara 1 880 gram och var ungefär hälften så stor som han borde ha varit, detta trots att graviditeten var fullgången, berättar Anna.
Den första månaden i hans liv var hon därför tvungen att vara kvar med honom på neonatalavdelningen på sjukhuset. Ibland bodde Jonatan och Nellie där också i familjerummet.
– Kevin var en riktig liten kämpe och klarade den första kritiska tiden. Han blev starkare och starkare för varje dag som gick.
När Kevin äntligen kom hem fick föräldrarna sondmata honom en tid. De åkte dessutom regelbundet till sjukhuset med honom för olika undersökningar.
– Allt det gjorde att vi aldrig fick den där riktigt mysiga bebistiden med honom som vi hade med Nellie, säger Anna. Men han var en underbar kille som tyckte om att gosa och vara nära.

Annons
kevin organdonation

”Han var en underbar kille som tyckte om att gosa och vara nära”

När Kevin var nästan sex månader smittades hela familjen av RS-virus, som är en vanlig förkylningsinfektion, men som kan bli riktigt besvärlig för spädbarn.
– Jag blev ordentligt sjuk, men för Kevin var det ännu värre. Han fick hög feber och mycket svårt att andas och vi var tvungna att åka in till barnakuten, berättar Anna.
Efter några dagar där smittades Kevin av en magsjukdom och kräktes kraftigt. Anna och hennes lille son isolerades och blev kvar på sjukhuset i sammanlagt åtta dagar.
– De sista tre dagarna på sjukhuset fick jag mycket egen tid tillsammans med honom. Det var en fin tid och den värdesätter jag mycket i dag.

Storasyster väntade ivrigt
Till slut mådde Kevin så bra att de kunde åka hem till lägenheten där storasyster Nellie och pappa Jonatan väntade. Den fredagskvällen, den elfte mars 2011, kommer Anna och Jonatan aldrig glömma.
– Nellie hade inte träffat Kevin på över en vecka och blev jätteglad. Hon och Kevin låg i soffan och myste. Vi märkte då att Kevin precis lärt sig ett nytt sätt att skratta och log med hela ansiktet. Det var en härlig syn.
Sent på natten började Kevin kräkas igen. Anna var uppe och vakade över honom och fick nästan ingen sömn alls. På morgonen tog Jonatan hand om barnen medan hon gick och la sig för att sova ett par timmar.
– Då mådde han mycket bättre och var glad när Nellie busade med honom. Jag la honom sedan i liggdelen i barnvagnen i hallen medan jag gick ut i köket för att värma mjölk till honom, berättar Jonatan.
När han en kort stund senare skulle mata honom märkte Jonatan att det var något som inte stämde.
– Jag kände att han var lite kall om händerna. När jag lyfte upp honom upptäckte jag att han inte andades.
Jonatan rusade direkt in till Anna med Kevin i famnen och väckte henne.
– Jag minns tydligt att jag ropade ”han andas inte längre” högt ett par gånger.
Anna var först yrvaken, men förstod sedan allvaret.
– Det var en fruktansvärd känsla. Att ett barn slutar andas är den värsta mardrömmen man kan ha som förälder, säger hon.

Körde i ilfart

Anna kom snabbt på fötter och ringde 112 medan Jonatan la Kevin på diskbänken och började ge honom hjärt- lungräddning. Trots den skräckfyllda och kaotiska situationen drabbades de inte av panik.
– Samtidigt som jag pratade med larmoperatören i telefonen gick jag över till en granne som tog hand om Nellie.
Det tog bara 3–4 minuter för tre ambulanser från Sahlgrenska att komma fram till deras lägenhet. Under tiden kämpade Jonatan med att få liv i sin lille son med hjälp av hjärtkompressioner och inblåsningar.
– När ambulanspersonalen kom tog de över upplivningsförsöken. De försökte först få igång Kevins hjärta med en defibrillator innan de i ilfart körde honom till sjukhuset.
Anna och Jonatan följde efter honom till sjukhuset i en av de andra ambulanserna. När de kom in i akutrummet fick de se sin son ligga på en enorm brits. Rummet var fullt av folk. Förutom läkarna och sjuksköterskorna runt honom stod ambulanspersonalen och annan sjukhuspersonal längs väggarna.
– Vi placerades i var sin stol vid sidan av läkarteamet medan återupplivningsförsöken fortsatte. Alla var väldigt berörda och vi har förstått att det är ovanligt att ett så litet barn kommer in och är så dåligt, berättar Jonatan.
Efter 45 minuter kom en av läkarna fram till dem och berättade att Kevin inte visade några livstecken och frågade dem om de ville att de skulle fortsätta med upplivningsförsöken.
– Självklart ville vi det och märkligt nog började hans hjärta slå igen strax därefter. Vi tyckte att det var ett mirakel och ett litet ljus av hopp tändes.
Kevin fördes över till en intensivvårdsavdelning där han vårdades i en respirator med ett stort antal slangar kopplade till den lilla kroppen.
– Jag och Anna låg på var sin sida om honom i den stora sjukhussängen. Han var varm och rosig. Hjärtat slog som det skulle och vi började tro att han kanske skulle klara sig, säger Jonatan.
– Samtidigt insåg vi att det långa hjärtstoppet kunde ha orsakat hjärnskador, säger Anna.
Det var meningen att Kevin skulle ha döpts i Haga kyrka helgen därefter och ett 50-tal gäster var inbjudna. I stället arrangerades i all hast ett dop vid sjuksängen med hjälp av sjukhusprästen vid 22-tiden på kvällen den 13 mars.
– Vi ringde våra anhöriga så att de kunde tända ett ljus för honom. Hans dopklänning las över honom och jag spelade upp en sång som jag skrivit till Kevin som heter ”Du lilla mirakel” på mobiltelefonen. Det var mycket sorgligt, berättar Anna.
Dagen efter visade den första EEG-undersökningen att det inte fanns någon aktivitet i hans hjärna. Läkarna förberedde dem på att deras son inte skulle överleva och förklarade för dem vad begreppet hjärndöd innebär.

Ett stort beslut

De fick också frågan om hur de ställde sig till att hans organ donerades.
– För mig var det självklart eftersom jag bestämt att mina organ ska doneras när jag går bort. Det gjorde beslutet om Kevin enklare, säger Anna.
Nästa dag, den 15 mars, fick de efter den andra EEG-undersökningen beskedet att Kevins hjärna var helt utslagen. Han dödförklarades och respiratorn stängdes av.
– Vi har förstått att Kevin egentligen dog redan i lägenheten på lördagsmorgonen. Efter det hade vi ingen kontakt med honom.
Det har inte gått att fastställa vad Kevin dog av. Det var inget fel på hans hjärta och lungor.
– Läkarna säger att det handlar om plötslig spädbarnsdöd, men vad som orsakar plötslig spädbarnsdöd vet man inte, säger Anna.

kevin organdonation

Anna och Jonatan med döttrarna Tilda och Nellie.

Räddade liv

Mitt i all den bottenlösa sorgen och saknaden efter deras lille son har Anna och hennes man funnit en tröst i att tre av hans organ har räddat livet på två andra barn och en ung man.
Kevins hjärta slår numera i bröstet på en liten jämnårig flicka i London, hans lever fyller sin funktion i en flicka i Göteborg och hans njurar renar sedan drygt tre år blodet i en ung man i samma stad.
– Vi brukar säga att det alltigenom meningslösa med hans död därigenom ändå fått någon form av mening, säger Anna och kramar sin makes hand.
– Han har ju faktiskt räddat livet på tre andra människor och besparat alla deras anhöriga den sorg som vi har gått igenom. Det känns skönt att veta det, säger Jonatan.
Anna och Jonatan har genom transplantationskoordinatorn fått veta att mottagarna i dag fortfarande lever och mår bra.
Vid transplantationer är både donatorernas och mottagarnas identiteter skyddade, men familjerna kan skicka hälsningar till varandra utan att röja vilka de är. Anna och Jonatan tänker skriva brev till dem som fått organen, brev som koordinatorn kan förmedla.

Kevin organdonation

Mamma och Nellie.

– Vår stora dröm är att en dag få träffa dem som fått organen. Tänk om vi fick träffa flickan i London som har Kevins hjärta! Tänk att få se henne leka med våra döttrar och springa i gräset och äta glass tillsammans med dem! Det skulle vara helt fantastiskt och ge oss styrka, säger Anna.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn och privat

Ta ställning!

  • Anmäl dig till donationsregistret om du vill att dina organ ska doneras efter din död. Då slipper dina anhöriga ta ett svårt beslut mitt i sorgen. Alternativt låter du dina anhöriga veta vad du vill.
  • Den första hjärttransplantationen i Sverige genomfördes på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg på midsommarafton 1984. Sedan dess har Sahlgrenska gjort ytterligare omkring 600 hjärttransplantationer. 83 procent av patienterna lever efter fem år, vilket anses vara ett enastående bra resultat.
  • Förra året transplanterades rekordmånga hjärtan, njurar och andra organ i Sverige. Det har betytt en återgång till ett normalt liv för de flesta av mottagarna.
  • Mer information om organdonationer och möjlighet att göra din anmälan finns på Socialstyrelsens sida www.livsviktigt.se och hos organisationen MOD; www.merorgandonation.se


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...