Annons

Annons

Anita var en av dem som överlevde när Estonia förliste!


Estonia - Anita var en av dem som överlevde

Det var tanken på mina barn som höll mig vid liv

Den 28 september är det 20 år sedan katastrofen. Anita var en av de 137 passagerare som överlevde när Estonia sjönk under en storm på Östersjön. I många år har hon bearbetat sin sorg och sitt trauma, men den riktiga vändningen kom när hennes första barnbarn föddes…

Annons

Estonia - Anita var en av dem som överlevdePå Söder i Stockholm, i en stor vindslägenhet, bor Anita Persson Flygare tillsammans med maken Per Flygare och sonen Anton, 22. De två utflugna döttrarna och barnbarnen är ofta på besök och hemmet är för det mesta fullt av folk.
– Familjen är oerhört viktig för mig, säger Anita. Mina barn och barnbarn betyder allt för mig, och det var tanken på familjen som gav mig kraft att kämpa för livet den där natten, säger hon.
20 år har gått sedan mardrömsnatten på Estonia den 28 september 1994.
Anita och dottern Moa Sa­muelsson sitter i soffan och tittar på det första korrekturet till Ringar på vattnet, boken som Moa skrivit om Estoniaolyckan.
– Jag har äntligen fått berätta min version av historien, säger Anita, som är en av dem som överlevde den fruktansvärda olyckan.
Hon har dukat fram fika och det doftar av nybryggt kaffe. 1994 arbetade Anita på Söders korttidshem som biträdande enhetschef. Anita och elva av hennes arbetskamrater skulle göra en planeringsresa och bestämde sig för att åka till Estland.
– Jag har egentligen aldrig tyckt om att åka med de där färjorna, berättar Anita.
Men resan till Estland blev jättetrevlig, och på väg hem borda­de de Estonia, passagerarfärjan mellan Tallinn och Stockholm.
– När vi åkte hem blåste det jättemycket. På kvällen gick mi­na arbetskamrater ner till puben, men efter bara ett tag bestämde jag mig för att gå och lägga mig, fortsätter Anita.
Det var starka vindar och stora vågor slog mot fartyget på Ös­tersjön. I flera timmar hade det gungat ordentligt.
Anita gick till sin hytt, klädde om till sidenpyjamasen hon fått av Moa och borstade tänderna. Då kom första krängningen. Sjögången hade varit kraftig, men det här var något annat, det kände hon.
– Jag visste direkt att jag måste ta mig upp på däck.

vitpixel

Folk fick panik

Barfota och iförd endast pyjamasen tog sig Anita ut ur hytten. Hon befann sig på sjätte däck, ungefär mitt i båten. Hon knackade på hos kompisen mittemot och skrek att hon måste ta sig ut.
Båten lutade kraftigt och folk började få panik, det var svårt att ta sig fram.
– Jag började kämpa för att ta mig uppför trapporna. Det var fullt kaos. Runtomkring mig rasade grejer, och golvet var fullt av glassplitter från krossade flaskor. Konstigt nog skar jag mig inte.
När hon tagit sig uppför trapporna fick hon syn på en av sina arbetskamrater och de lyckades ta sig till varandra. Anita fick tag på flytvästar och förberedde sig själv och sin arbetskamrat för att försöka ta sig ut ur båten, ut i kylan.
– Vi lyckades komma ut. Jag försökte hela tiden trösta henne, sa att det skulle gå bra.
Vid det laget hade fartyget fått full slagsida och människor som tagit sig ut, däribland Anita och hennes väninna, gick på sidan av fartyget. Vågorna slog runt det sjunkande skeppet och plötsligt sköljde en av de större vågorna dem upp över båten. Anitas vän drogs med i det kalla, svarta vattnet.
– Jag blev förtvivlad, men allt gick så fort.
Hon hann nästan inte förstå vad som precis hade hänt förrän nästa våg slog upp över henne och Anita själv slets av båten, ner i vattenmassorna. Hon kastades in mot färjans kant och drogs under ytan.
– Jag kände att ”Nu dör jag. Tänk att det var så här det skulle sluta”. Jag var mest ledsen när jag tänkte på barnen, men faktiskt inte rädd. Så såg hon ljuset från ett av färjans fönster och fick ny kraft och bestämde sig för att inte ge upp.
– Jag började simma uppåt. När jag nådde ytan såg jag en massa människor som simmade runt båten och ropade efter anhöriga. Det var fruktansvärt.

Estonia - Anita var en av dem som överlevde

Anita tillsammans med dottern Moa och barnbarnet Betty.

vitpixel

Simmade rakt ut

Anita insåg snabbt att hon måste bort från båten. Hon förstod att den skulle sjunka, och att hon skulle dras med ner om hon inte kom därifrån.
– Jag började simma rakt ut i det svarta havet.
Hon tänkte ingenting, bara simmade längre och längre bort. Hon kom till slut fram till en räddningsflotte, men kunde inte ta sig upp, det var för högt.
– Men jag band fast mig med ett rep som hängde från flotten och tänkte att de åtminstone hittar min kropp då, så de kan begrava mig.
Då sträcktes plötsligt en hand ut från flotten. Anita fick hjälp upp och sekunden senare satt hon i en vattenfylld flotte tillsammans med den estländske man som hjälpt hen­ne upp, en äldre man och en tred­je man som inte var kontaktbar. Strax efter fick även två unga estländska killar hjälp ombord på flotten. De hade hållit sig flytande genom att klamra sig fast på ett skåp.
– De var helt otroliga. När den äld­re mannen plötsligt började krampa gav killarna honom konstgjord andning. De höll upp hans kropp så att han inte skulle drunkna. De räddade hans liv. Men bara för att de lyckats ta sig upp i en livräddningsflotte var de inte i säkerhet. Det stormande havet slet i flotten och det iskalla vattnet sköljde över dem.
– Var sjunde våg hamnade flotten under vatten och vi fick ta ett djupt andetag och hålla andan, berättar Anita.
Hon vet inte hur många timmar hon och de andra tillbringade på flotten.
– När det började ljusna var jag oerhört trött. Jag kände att jag inte skulle orka mer. Då hörde vi helikoptern…

vitpixel

Räddades ur havet

En ytbärgare hoppade ner i vattnet bredvid dem, alla på flotten räddades och fördes till finska Utö där Anita träffade två av sina arbetskamrater.
– Senare visade det sig att de andra nio hade omkommit, berättar Anita.
Anita var helt blåslagen. Den fina sidenpyjamasen hon fått av Moa fick klippas av hennes kropp och hon fördes till Mariehamns sjukhus.
– Där blev jag oerhört fint mottagen. Jag hade en terapeut vid min sida hela tiden.
Anita var kraftigt nerkyld och las i en värmebädd. Maken Per och barnen hade dittills varit lyckligt ovetande om tragedin som utspelat sig på havet, men vid det här laget hade nyheten om Estonia nått allmänheten. Lyckligtvis hade en av Anitas ar­­betskamrater fått tag på Per, och berättat att Anita levde och befann sig i Mariehamn. Moa, då 18 år gammal, som va­rit hos sin pappa fick komma hem och vara med Anton och San­na, då 2 och 7 år, så att Per kun­de flyga till Mariehamn direkt.
– Det kändes helt underbart och fantastiskt att träffa honom igen.
Anita transporterades till Huddinge sjukhus där hon fick tillbringa två dagar innan hon fick komma hem och träffa sina barn.
– När jag äntligen fick krama om dem kändes det som att jag hade vunnit högsta vinsten. Det var ju för deras skull jag hade kämpat så hårt för att överleva.
Moa hade samtidigt insett hur nära det var att hon förlorat sin mamma. Hon hade själv varit med om en traumatisk upplevelse några månader tidigare, när hennes lägenhet började brinna mitt i natten, och familjen var därför i rätt dåligt skick sedan innan. Moa slogs ofta av tanken på att även hennes mamma kunde ha dött, och drabbades av panikångest.

vitpixel

Terapi och panikångest

Samtidigt gick Anita i psykotera­pi och förde sin egen kamp för att gå vidare i livet.
– Det var svårt både för mig och familjen, och man utsattes för konstiga saker. Ibland när jag kom in i ett rum kunde det bli alldeles tyst. Folk vågade inte prata om det som hänt. På ett sätt blev jag mycket ensammare som människa, berättar hon.
Anita var sjukskriven fram till november 1994, och sedan började hon jobba med att rekrytera ny personal till korttidsboendet som fått stänga.
– Det var ett sätt för mig att överleva. Jag kunde gå omkring på boendet på nätterna och vattna blommor och plocka grejor samtidigt som jag grät och skrek och sörjde mina döda arbetskamrater. Hon fick också hjälp i sorgbear­betningen genom att träffa andra överlevare från Estonia. Men den stora vändningen kom när Moas äldsta dotter, Anitas för­sta barnbarn, Cornelia föddes, tre år efter Estoniatragedin.
– Det gav mig hopp. Jag har in­sett att tiden inte läker alla sår, men att det faktiskt finns rum för glädje och skratt ändå, säger Anita.

vitpixel

Anitas dotter skrev en bok

Ringar på vattnetFör  överlevaren Anita Persson Flygare har livet gått vidare efter katastrofen, men dottern Moa  Samuelsson har följt hennes sorg under alla år. I december förra året bestämde Moa sig för att skriva en bok om Estonia, efter att hon sett hur upprörd och ledsen hennes mamma var över ett tv-program om katastrofen där det fällts en kommentar om att de som klarat sig hade gjort det på grund av att de varit hänsynslösa.  I boken berättar flera av överlevarna, bland annat Anita, räddningspersonal, vårdpersonal och dåvarande statsministern Ingvar Carlsson om sina upplevelser, både under och efter dramat. Berättelserna i boken beskriver hur människor gjorde allt för att försöka hjälpa varandra.
– Kontentan är att allt blir bättre, och att alla måste våga vara medmänniskor, säger Moa.

Text: Irene Hedblom
Bild: Mats Olsson, IBL och TT

 


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/