Annons

Annons

Anita räddade Torsten ur isvaken

Anita väntade vid bilen, medan hennes man Torsten gav sig ut på den istäckta sjön för att fiska. Plötsligt hörde hon ett ångestfyllt vrål…


Anita Johansson

Jag har aldrig varit så rädd som där ute på isen

Bulldegen var precis klar för jäsning när Anita Johansson bestämde sig för att följa med maken Torsten på en fisketur.
– Jag vet egentligen inte alls varifrån det infallet kom, det har jag ofta funderat på efteråt. Jag brukar aldrig följa med honom ut på pimpelfisket på Vojmsjön, och dessutom hade jag dragit i gång ett bullbak.
Men Torsten skulle bara ut en kort sväng för att få en nypa frisk luft.
Anita, 74, skakar på huvudet åt minnet. Hon och Torsten, 81, har bott i den lilla byn Sandvik i Västerbotten i över 30 år. Hit flyttade de från centrala Vilhelmina med sina barn Björn och Katarina, som var tonåringar då.
– Vi hade en sommarstuga här och trivdes så bra att vi byggde ett hus på Torstens farfars hemman, berättar Anita.
Hon och Torsten älskar natur och friluftsliv. De bor med skogen runt knuten och både älg och björn runt huset.

Rakt genom isen

Torsten är uppvuxen i byn. Han bodde alldeles intill Vojmsjön, en sjö han tillbringat åtskilliga timmar på både sommar som vinter. Det var hit Anita och han nu var på väg med pimpelspöna.
Det var den 19 februari 2013. Klockan var strax efter 10 på förmiddagen och vädret var milt men lite gråmulet. De tog bilen den dryga kilometern ner till Vojmsjön, som är reglerad för vattenkraft. Dvärgschnauzern Isak fick också följa med.
– Isak fick stanna i bilen när vi gick i väg med våra pimpelspön. Det är ganska brant ner till isen på sjön och det var väldigt halt den här dagen, och det fanns en del sprickor i isen. Det är inget ovanligt i en reglerad sjö. Men jag har tidigare brutit foten och vågade knappt ta ett steg. Torsten bad mig vända tillbaka till bilen så att jag inte skulle skada mig, berättar Anita.
Hon tog sig tillbaka upp till bilen. Anitas uppmärksamhet fångades av några småfåglar, så i stället för att sätta sig i bilen med parets vovve blev hon stående utanför bilen.
– Jag stod och spanade in bland träden när jag hörde Torstens ångestvrål. ”Hjääälp!” Jag förstod direkt att något hemskt hade hänt.
Med bultande hjärta tog Anita sig nerför den isiga slänten och då såg hon Torsten. Han hade gått igenom isen och låg i en vak!
– Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv och jag tänkte att vi skulle försvinna i djupet båda två. Men Torsten var iskall. Han sa till mig att stå still och att jag skulle lugna ner mig.
Händelseförloppet har Torsten gått igenom i sitt huvud om och om igen under de två år som gått sedan den hemska olyckan.
– När Anita hade vänt tillbaka till bilen fortsatte jag att gå, rakt ut på isen. Och helt plötsligt var det som att jag trampade rakt ut i tomma intet. Jag hade blivit lurad av den nysnö som fallit och låg på den tunna, tunna ishinnan.
Torsten säger att han över huvud taget inte hann bli rädd. Han gjorde allt han kunde för att försöka häva sig upp ur vaken, men det gick inte.
– Då skrek jag, samtidigt som jag tänkte att jag måste spara på krafterna och försöka hålla mig så stilla som möjligt. Jag skrek med all min kraft, för jag visste att om Anita inte skulle höra mig så skulle den här gubben snart vara borta. Men nej, jag var inte rädd. Inte då.

Åtta meter djupt

Torsten kunde till sin stora lycka snart se att hjälpen var på väg, Anita hade hört honom.
– Men hon var vansinnigt uppskärrad, jag blev tvungen att säga åt henne att försöka komma ner i varv innan hon kunde hjälpa mig. Jag sa: ”Anita, nu tar du det lugnt. Stå där och andas lugnt.”
När Anita kommit till sans instruerade Torsten henne att ligga ner på mage och sakta, sakta åla sig mot honom.
– Jag hade prövat att slå sönder isen framför mig och bedömde att den borde hålla, säger Torsten.
Han hade vid det här laget legat nästan tio minuter i det iskalla vattnet, som var strömt och runt åtta meter djupt.
Anita berättar hur hon kravlade framåt och för en stund tänkte på vad som skulle hända om isen under henne också skulle brista.
– Då hade vår sista stund varit kommen. Men jag slog ifrån mig de där tankarna för jag var så otroligt fokuserad på min uppgift. Torsten bad mig sträcka fram mina händer och han greppade runt mina handleder och bad mig att sakta kasa mig bakåt på isen.
Anita säger att hon fortfarande blir skakig av minnet och att det var imponerande att Torsten kunde hålla sig så lugn och klartänkt.
– Han var så sansad och behärskad och styrde mig hela tiden. När han lyckades häva upp det vänstra benet över iskanten förstod jag att vi skulle klara det. Torsten var 79 år när det hände, det är otroligt gjort av honom. Jag tror att hans bakgrund som jägarsoldat under rekryten hjälpte honom, han lärde sig mycket om överlevnad då.
Så fort Torsten hade tagit sig upp på isen skyndade paret tillbaka till bilen.
– När vi kom hem tog jag av mig kläderna och duschade riktigt hett och länge, men jag funderade aldrig ens på att åka till en doktor eller så, säger Torsten.
Både han och Anita var oskadda, men mycket omtumlade.
Bulldegen hade vid det här laget hunnit jäsa ordentligt och visst blev det bullfika som planerat.
Anita berättar att hon var så chockad att hon knappt minns vad som hände resten av dagen.
–  Vi ringde till våra barn Björn, 50, och Katarina, 47, och berättade vad som hänt, och de blev förstås skärrade. Inte minst Björn, som själv hamnade i en isvak på samma sjö i sin ungdom, då han och en kamrat åkte genom isen med sina skotrar. Våra barnbarn Anton, 23, Emil, 21, Hugo, 12, Hagbard, 17, och tvillingarna Verner och Gustav, 12, kallade mig för Stålmormor efter det här, säger Anita med ett leende.

Vill varna andra

Numera bär Torsten flytunderställ och flytoverall när han ger sig av ut på isarna och varnar gärna andra för reglerade sjöar.
– De är livsfarliga, det gäller att vara försiktig!
Både Torsten och Anita återkommer till det märkliga i att Anita bestämde sig för att följa med på pimpelturen den där februariförmiddagen. Och den lyckliga omständigheten att Anita stannade och tittade på fåglar, i stället för att sätta sig i bilen med vovven Isak.
– Då hade jag ju aldrig hört Torstens nödrop. Vilken förtvivlan jag hade känt om jag kommit ner på isen och Torsten varit försvunnen! Eller, tänk om jag inte vänt tillbaka utan följt med Torsten och hamnat i isvaken tillsammans med honom…
Torsten nickar och säger att det måste finnas någon däruppe som håller ett öga på dem.
Anita håller med och säger med allvarsam röst:
– Det var inte meningen att allt skulle ta slut i den där isvaken.

Annons

Text: Birgitta Lindvall Wiik Bild: Privat


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/