Annons

Annons

Mammas ångest präglade allas vårt liv

Vårt hem var alltid kärleksfullt, men så länge jag kan minnas har min mamma lidit av stark ångest och oro. Hon kunde aldrig någonsin sitta stilla.


Annons

ångest mamma

Min mamma hade svår ångest och kunde aldrig sitta still, berättar Allers läsare. Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Min mammas ångest var en stor del av min barndom

Jag växte upp med en mamma som hade väldigt stark ångest. Så länge jag kan minnas så var hon konstant i rörelse. Min pappa brukade älskvärt skoja och säga att hon till och med ammade oss barn gående.

Min mamma hade stark ångest och hon kände sig väldigt ofta orolig. Hon var rastlös och behövde få vara i rörelse för att kunna ha en fungerande vardag.

Läs också: Min mamma var en narcissist

Hon hade vid ett flertal tillfällen fått ångestdämpande mediciner utskrivna av sin läkare, men hon tyckte att hon blev trött och slö av medicinen.

Maniskt beteende

Jag minns att när jag var liten, kanske omkring fem, sex år, så brukade hon komma in i mitt rum och börja städa undan leksakerna även om jag var mitt i leken. Om jag protesterade så lät hon det vara och fortsatte städa någon annanstans.

Hon storstädade ofta och det var kliniskt rent hemma hos oss. Hon slipade och lackade altanen, hon oljade utemöbler och målade huset. Hon städade och plockade både inne och ute. Lagade mat och bakade. Bytte lakan och tvättade kläder.

Trots att vi var fyra barn i familjen var tvättkorgen varje kväll tom.

Läs också: Jag fick panik av mammalivet och rymde

Mamma pysslade ofta ute i trädgården och jag tror att hon fick mycket njutning av att se naturens förutsägbara beteenden. Hon klippte gräset och gödslade, rensade, planerade och beskärde. Det var ute i trädgården som mamma mådde som bäst.

Oron fångade henne i ett järngrepp

När vi åt middag så kunde mamma bara sitta stilla i ett par minuter, för att sedan lyfta upp sin tallrik och äta färdigt på stående fot. Var fjärde timma gick hon en långpromenad med våra två hundar.

Min pappa brukar berätta om hur mamma var innan ångesten och oron fångade henne i ett järngrepp. När pappa drog igång sina berättelser lämnade mamma alltid rummet, hon tyckte själv att det var så sorgligt.

Pappa tyckte att det var viktigt att vi barn fick förståelse för mammas sjukdom, men att vi samtidigt skulle veta att hon hade andra sidor i sin personlighet som vi barn inte hade sett.

Läs också: Ann-Sofie är äntligen fri från sin ångest

Mamma hade blivit dålig långt innan vi barn kom till världen och ångesten hade ätit upp hennes lättsamma, skojiga och bekymmersfria sidor.

Så brukade jag tänka när jag var barn.

Gick i terapi

Som familj gick vi i samtalsterapi där alla fick prata om ångesten. Mamma brukade stå tyst och gnida sina händer för att i slutet av samtalet gråtande förklara hur mycket kärlek hon kände från sin familj och hur mycket hon älskade oss.

Jag kände mig alltid väldigt älskad av både mamma och pappa. Vi var en familj som levde med psykisk ohälsa 24 timmar om dygnet, men vi barn hade aldrig haft det på något annat sätt.

Vår pappa var en klippa och att vi kunde prata öppet kring både mamma och mammas sjukdom gjorde att vi aldrig fastnade i destruktiva tankemönster.

Ångesten åt upp godheten

På morgonen var mamma snabb att duka av frukosten redan innan alla hade ätit färdigt. Hon satt aldrig med oss och åt på morgonen, men hon var alltid i närheten.

Ibland fick vi nybakade frallor och ibland hade hon under natten gjort eget smör. Ibland stod hon i köket och förberedde middagen medan vi barn åt frukost.

Läs också: Jag kallades kinkig och kräsen

Jag minns att jag ofta frågade mamma varför hon inte jobbade eller varför hon alltid höll sig själv så sysselsatt, men jag fick alltid svaret att mamma var tvungen att hålla igång, annars skulle ångesten äta upp hennes godhet.

Hon plockade ut perfekt vikta kläder ut ur garderoben för att återigen vika om det till perfekt vikta kläder i en kliniskt ren garderob. Hon vek våra halsdukar och la dem i vackra små högar på hatthyllan, för att några minuter senare riva ner alla halsdukarna och börja om.

Fick läggas in på sjukhus

I vissa perioder fick mamma läggas in på sjukhus. Det började alltid med att hennes ångest och oro blev så stark att hon slutade sova. Efter några nätter utan sömn blev hennes agerande maniskt och till slut brukade hon bli okontaktbar.

Det var nog de jobbigaste perioderna att bevittna, att ingen av oss i familjen fick kontakt med henne.

Hon var som en liten späd duracellkanin som virvlade runt hemma i huset och i trädgården. Om hon ville ta tag i ett projekt så spelade det ingen roll vilken tid på dygnet det var.

Läs också: Mamma var avundsjuk på mig

Hon satte igång att måla ytterfönsterkarmarna med starka strålkastare mitt i natten. Hon kunde dra ut gräsklipparen både tidig morgon eller sen kväll, utan att bekymra sig för att störa grannarna.

Jag tror egentligen inte att hon visste vad klockan var, utan hon agerade bara på sina infall.

Medicineringen slutade alltid

Som både barn och vuxna har vi i familjen alltid varit väldigt förstående och omtänksamma mot mamma. Vi har anpassat oss och vi har försökt hjälpa.

Periodvis har pappa tvingat in henne på sjukhus, då han varit orolig för att hon skulle skada sig själv, eller omedvetet orsaka skada. Vi har önskat att hon skulle ge medicinerna en chans, men hon har alltid slutat.

Läs också: 7 sätt att stötta någon med ångest

Mamma hade perioder när hon mådde ganska bra och då fick vi se glimtar av hur vår mamma skulle ha varit utan de psykiska bekymren. Men efter ett tag så trappades ångesten ofta upp igen.

Sjukdomen i perspektiv

Som vuxen har jag fått fler perspektiv på mammas sjukdom och mest slående är hur mycket av livet hon har missat. Hon har konstant hållit sig i rörelse för att ligga knappt ett halvt steg före sin ångest.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om hon låtit den komma ifatt henne för att därefter vadå? Omsluta henne för evigt? Eller kanske passera igenom henne?

Jag tänker att hennes rädsla för att låta ångesten bli för stor gjorde att hon fick ett liv som var ännu mer ångestfyllt.

Läs också: Mamma kvävde mig med sina krav

Mamma dog av en hjärtsjukdom för över tio år sedan och hon kämpade in i det sista för att överleva. Pappa satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag och han berättade att han då för första gången någonsin såg henne helt fridfull.

/Marianne

Läs också

Mamma var lycklig när jag var sjuk

shutterstock_81723130

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…