Annons

Annons

Allers läsare berättar


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: direkt@allers.se

Allers-lasare-berattar

Hon dumpade jobbet på mig men tog åt sig äran själv

Lina bad mig ständigt om hjälp med sina arbets­uppgifter, och jag ställde upp, både för att hon var ny på jobbet och för att hon var så trevlig. Men jag fick alltmer att göra och en dag fick jag nog…

Annons

 

Det lilla företaget där jag jobbade hade några intensiva år och expanderade i rask takt. Avdelningschefen Karin, som jag jobbat nära med i flera år och blivit god vän med, tog alltför stort ansvar och i samband med att hennes pappa gick bort sjukskrevs hon för utbrändhet. Stämningen på kontoret var tung och vi hade svårt att möta alla kundkrav. Efter några kaotiska veckor presenterade chefen vår nya avdelningschef Lina och vi kände oss alla lättade.

Lina var ett leende energiknippe. Hon fyllde hela rummet och började genast prata om hur vårt lilla företag skulle organiseras och effektiviseras till allas förmån. Hon var fängslande med sina idéer. Jag blev uppslukad av Linas entusiasm och glad över att det äntligen skulle bli ordning på vår arbetssituation.

I början frågade Lina mig mycket och bad mig utföra uppgifter åt henne, vilket jag gjorde. Hon bad om ursäkt för sitt hjälpsökande, men jag svarade att hon ju var ny och för att hålla skeppet flytande behövde vi alla hjälpas åt.

Det blev långa arbetsdagar och min make fick hålla i gång ruljansen hemma med barnen och det praktiska.

Lyckligtvis var han förstående och jag försäkrade honom om att allt extraarbete snart skulle vara ett minne blott.

Lina berömde mig alltid för mitt arbete och jag kände mig som en viktig kugge i maskineriet. Men när det hade gått ungefär en månad började jag ana oråd.

Allt tröttare

Ganska ofta dumpade Lina högar av uppgifter på mitt bord, sådana som hon borde kunna vid det här laget. Alltid var det de tråkiga uppgifterna som var lite mer krävande i tid, medan hon själv gärna tog på sig att presentera resultat och planera större kundprojekt.

Företaget började komma på fötter, men jag blev allt tröttare och mer utschasad. Lina gick på affärsluncher som alltid drog ut på tiden och pratade ofta högt i telefon så att man kunde höra att det var privatsamtal.

En fredagseftermiddag kom hon fram till mitt skrivbord med sitt bländande leende.

– Petra, du som är så bra på att organisera ihop folk, kan du hjälpa till vid den nya invigningen? bad hon och klappade mig på axeln.

Jag hann knappt svara, än mind­re fråga vad hon menade innan hon försvunnit ut genom dörren.

Den nya invigningen visade sig vara nyöppning av ett ombyggt köpcentrum där vi skulle demonstrera våra produkter en hel helg. Jag fick själv ordna med sista-minuten-transport av varorna och fixa allt praktiskt runtomkring. På grund av det korta varslet hann jag inte få in så mycket personal som jag skulle behövt och blev själv stående många timmar ba­kom den provisoriska montern.

Jag hade lovat min son att titta på hans första fotbollsmatch för säsongen. In i det sista hoppades jag komma loss en stund, men vi var redan en man kort och Lina svarade inte i telefon.

Först på söndagseftermiddagen ringde hon för att stämma av försäljningssiffrorna. Demonstrationshelgen gick bra men jag var totalt slutkörd efteråt.

På måndagsmötet svepte Lina in i sista minuten, fräsch som en nyponros i en helt ny uppsättning kläder och var inte håret en nyans ljusare? Glatt berättade hon hur bra nyöppningen hade gått, och i pausen hörde jag hur hon pratade med en kollega om sin skojiga tjejhelg. Hon hade alltså varit ute och roat sig medan jag slet med den viktiga nyöppningen.

Efter mötet frågade jag om hennes helg varit bra.

– Jo tack, svarade hon undvikande och fällde ner blicken. Tack för att du tog invigningen, du är en klippa!

Och i ett nafs var hon borta efter att ha gett mig en ny klapp på axeln. Jag fortsatte jobba trots att det kokade i mig.

Några dagar senare hörde Karin av sig, hon mådde bättre och undrade om jag ville luncha.

Det ville jag förstås, inte minst för att jag behövde prata om min arbetssituation.

– Du måste säga nej, sa hon på en gång. Gå inte i samma duktighetsfälla som jag, det är inte värt det.

– Men Lina är verkligen sympatisk, försökte jag fast jag hörde hur tunt det lät.

Ilsken förvåning

Karin lutade sig fram och tittade mig i ögonen:

– Hon ger dig komplimanger för att du ska bli smickrad och förtjust i det hon säger, men allt handlar om att du ska springa hennes ärenden.

Karin hade rätt! Nu förstod jag varför jag känt mig så kluven till Lina. Stärkt av vårt samtal gick jag tillbaka till jobbet. När Lina nästa gång svepte förbi med ett ”hedersuppdrag” tackade jag artigt men bestämt nej, vilket hon tog med ilsken förvåning.

Efter att jag sagt nej ett par gånger till slutade Lina att fråga mig och vände sig till de andra. En svår tid följde, hon försökte frysa ut mig, men mina kolleger, som känt mig länge, nappade inte på det. Flera noterade mitt nya ställningstagande och vågade också säga nej. Till slut fanns det ingen annan än Lina själv som kunde göra det som var hennes arbete, och det märktes snabbt att hon inte var rutinerad.

Problemen började hopa sig och det dröjde inte länge förrän ledningen fick ha ett krissamtal med henne och hela avdelningen. Det kom fram att flera hade känt sig utnyttjade av henne, men inte kunnat säga ifrån eftersom hon varit så trevlig.

Lina omplacerades i några månader och bytte sedan jobb. Vi fick en ny avdelningschef som de anställde på helt andra kriterier. Det har fungerat väldigt bra med den nya. Läxan med Lina var jobbig men viktig, jag har lärt mig att säga nej även när någon bakar in kraven i smicker.
Petra

Bild: Shutterstock (bilden är arrangerad)

FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar... http://www.allers.se/page/1/