Annons

Annons

Alkoholen hade prästen Britta i ett fast grepp

Britta trivdes med sitt arbete som präst och själavårdare. Men när trycket blev för hårt började hon dricka alkohol för att stå ut, något som ledde henne in i en spiral av förnekelse och självförakt.


shutterstock_313224359

Britta, 58 år, möter upp på gårdsplanen utanför sitt underbara hus ute på landet. Från ett hörn av trädgården har man fin utsikt över sjön, en plats att vila tankarna och blicken på – något som är viktigt för Britta i hennes yrkesroll som präst, men också för att som privatperson hitta balans och harmoni i tillvaron.

Alltför länge förlitade sig Britta på alkoholen. Redan som barn fanns den som ett centralt inslag i hennes liv.

– Jag växte upp som ensamt barn i en kyrklig miljö, berättar hon. Min mamma var församlingsassistent och pappa kyrkoherde.

Allt var mycket harmoniskt, om det inte vore för att Brittas pappa drack alldeles för mycket. Det ledde till mycket rädsla och stor förvirring, speciellt för lilla Britta.

– Jag var ofta rädd för honom, och både mamma och jag tassade runt för att inte väcka den björn som sov, säger hon.

Ville göra sin pappa nöjd

Att Britta skulle skaffa sig ett yrke inom kyrkan var en självklarhet för hennes föräldrar.

– På något sätt tror jag att jag ville bli präst så att pappa skulle bli nöjd med mig. Så jag började läsa teologi, men jag tyckte att det var en väldigt svår utbildning.

Men Britta klarade den och vigdes till präst. Hon fick anställning i en församling där kraven på henne var skyhöga. Hon skulle finnas till för församlingsborna, hon skulle viga, begrava, döpa, ha svåra själavårdssamtal och helst också hålla briljanta predikningar.

– Jag jobbade så att jag trodde att jag skulle stupa. Det hemskaste var att under de här åren försvann Gud mer och mer för mig. Jag kunde i ärlighetens namn inte säga att jag trodde på honom längre. Det var hemskt och jag kände mig så ensam och stressad.

Läs också: Min dotters barndom var nära att bli som min egen

Behövde koppla av

För att kunna koppla av när hon kom hem efter arbetsdagens slut började hon ta sig en liten ”virrepinne”, som hon uttrycker det.

– Den fick mig att koppla av, men det var bara det att ”den lilla virrepinnen” stadigt blev flera stycken – min toleransnivå hade ökat, konstaterar Britta.

För att inte bli igenkänd på Systembolaget började hon snart handla i olika butiker.

– Jag for faktiskt runt i hela stan, säger hon och skrattar bittert, och tillägger att hennes bruk av halstabletter var lika stort som det av whiskyn.

Bakfull på jobbet

Britta hade då jobbat som präst i många år. Hon övergick sedermera till att bara dricka vodka, eftersom hon lärt sig att det inte luktar så mycket.

– Många dagar var jag väldigt såsig efter att ha sovit ruset av mig. När jag arbetade var jag ofta bakfull och jag åt mängder med vitlök för slippa lukta sprit. Ingen på jobbet undrade något – jag var en mästare på att dölja mitt missbruk.

Hon säger att hon slets mellan högmod och självförakt. Hon visste att hennes liv var förljuget.

– Det var rent förfärligt. Ena stunden kunde jag känna mig oövervinnerlig, för att i nästa falla ner i total självömkan.

Läs också: Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Blev arg på väninna

Eftersom Britta levde ensam fanns det ingen på nära håll som genomskådade hennes drickande, men en väninna avslöjade att hon var orolig för Britta.

– Men jag blev så väldigt kränkt och arg på henne så att jag slutade höra av mig. Egentligen umgicks jag inte så mycket med andra under åren som jag drack.

Brittas missbruk eskalerade. Lät hon bli att dricka blev ångesten väldigt svår.

– Jag hade så mycket skam, skuld och bitterhet inom mig. När jag inte var påverkad kom alla anledningar till att jag bedövade mig med alkohol upp, känslor som jag var livrädd för. Då var det bättre att vara påverkad, förklarar hon.

Missade tider

Konsekvenserna på arbetet blev också påtagliga. Britta gjorde många blundrar – missade inbokade tider och kom för sent. Hon var aldrig riktigt mentalt närvarande och minns med fasa de gånger hon stått inför brudpar och totalt glömt bort namnen.

– De var tvungna att viska och jag skyllde på att jag var så trött och blivit nervös, så att jag glömde bort namnen.

Men det värsta var vid en begravning när hon sa helt fel namn.

– Då hade jag supit under de tre dagar jag varit ledig och var verkligen inte vid mina sinnens fulla bruk. Det var fullkomligt oförlåtligt och jag blev kallad till samtal med kyrkoherden. En sådan ångest har jag nog aldrig känt.

Sjukskrev sig

Kyrkoherden rådde Britta att sjukskriva sig.

– Då blev det fritt fram att supa. Jag söp för att det var så synd om mig, för att det regnade eller för att solen sken. En alkoholist kan alltid hitta en anledning att dricka, säger Britta.

Efter ett par månaders sjukskrivning var hon på vårdcentralen för en rutinkontroll och mötte där en skärskådande läkare som började undra, eftersom Brittas levervärden var dåliga.

– Hur mycket dricker du egentligen? frågade hon rakt ut, och jag som var så innerligt trött på att vara fånge i flaskan svarade helt ärligt att jag drack alldeles för mycket.

Läs också: Jag fick en kick av att shoppa

Räddningen

Britta blev remitterad till ett behandlingshem och det blev hennes räddning. Tillvaron där var mycket intensiv och hon fick lära sig massor om alkohol, effekter och konsekvenser.

– Framför allt fick jag dela med mig i gruppen av allt som jag hade ställt till med, både för mig själv och för andra. Jag blev del av en stor gemenskap och ingen dömde. Kärlek var det enda som gällde.

Efter tiden på behandlingshemmet träffar Britta en självhjälpsgrupp tre gånger i veckan. Hon har lärt sig att all nyvunnen kunskap är en färskvara och att hon ständigt måste jobba för att hålla sig nykter.

– I år har jag varit nykter i fem års tid. Men en gång alkoholist, alltid alkoholist. Även om jag inte känner något sug längre så vet jag att ett enda litet glas kan tippa mig tillbaka. Så jag avstår helt och det får jag göra i resten av mitt liv, säger Britta.

Flyttade

Hon flyttade så småningom till en ny stad. I sin nya församling vet ingen att hon haft problem med alkohol.

– Det är inte för att jag skäms som jag inte berättar det, men jag vet hur snacket kan gå och det är helt enkelt inte så att jag blir en bättre präst för att alla får veta att jag är alkoholist. Det är en hemlighet som jag delar med mina vänner i självhjälpsgruppen, säger Britta.

I dag stortrivs hon med sitt nya liv. Hon känner gemenskap och har hittat tillbaka till Gud. I kyrkan är det alkoholfritt vin som gäller vid nattvarden och Britta har börjat hålla mässor som kallas Sinnesrogudstjänst.

Hon har också startat ett kafé dit människor kan komma och bara umgås över en kopp kaffe.

– Vi har fått så många fler besökare, utbrister hon lyckligt.

Läs också: Jag anmälde min egen son till polisen

En metamorfos

Privat har Brittas liv nästan genomgått en metamorfos säger hon.

– Jag känner mig så fri. Bara en sådan sak som att vakna pigg på morgonen och veta att alla mina morgnar kommer att vara så. Min självkänsla har blivit så mycket bättre, eftersom jag kan lita på mig själv numera.

I början av sin nyktra tillvaro tyckte hon dock att det var lite svårt i kontakten med andra människor.

– Jag var så skör och kände hur jag blev undfallande, det var som om jag gick och duckade. Men den känslan höll bara i sig något halvår. Nu kan jag känna stolthet för att jag tagit mig igenom ett rent helvete. Jag vet också att det är en sjukdom som jag ärvt och som ständigt måste behandlas med ärlighet, sanning och gemenskap, säger hon övertygat.

Samtalet börjar närma sig sitt slut. Britta låter blicken söka sig ut mot sjön och säger att hon äntligen känner sig som en del av världen. Hon är levande i varenda liten cell och har blivit en hel människa.

Text: Kicki Biärsjö
Bild: Shutterstock

Läs också

Därför föll jag jämt för män som drack för mycket

man-alkoholproblem

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…