Annons

Annons

Jennie sörjer sin mördade dotter Alicia

Rubriken med den svarta texten väckte omedelbart en stark känsla av obehag hos Jennie Brangelid. En ung kvinna hade mördats i närheten av deras hem. Ångesten högg till – tänk om det var hennes dotter Alicia?


Annons

alicia freij mördad

Jennies dotter Alicia Brangelid Freij blev mördad. Hon blev bara 20 år.

Alicia Brangelid Freij blev mördad – här är mammans historia

Från Jennie Brangelids radhus i Jönköping kan man nästan se huset där hennes dotter Alicia dog för snart ett år sedan – brutalt knivmördad av en 28-årig man.

– Det ligger där bakom höghuset, säger Jennie, 41, och pekar. Det är bara en kilometer härifrån.

Mittemot mordplatsen ligger Alicias lillebrors skola. En liten bit längre bort ligger kyrkogården där hon är begravd. Hela tiden blir hennes familj påmind om det hemska som hände.

– Det går inte att undvika och vi vill inte heller undvika det. Alicia kommer alltid att finnas i våra tankar och hon kommer alltid att fattas oss, säger hennes mamma.

Bredvid ett stort porträtt på Alicia i vardagsrummet har Jennie ställt en bukett gula rosor. Hennes dotter blev bara 20 år.

Läs också: Skylar mördades av sina kompisar

– Häromdagen hittade jag en tussilago och blev jätteglad. I nästa stund storgrät jag eftersom Alicia aldrig mer får se en tussilago. Hon får aldrig uppleva fler årstider. Hon får aldrig uppleva hur det är att hålla sitt barn i famnen. Det har hennes mördare berövat henne.

Det har gått ett år sedan den fruktansvärda händelsen när vi träffar Jennie för att prata om den ofattbara förlusten som drabbade henne och om hur man kan leva med all den sorg som drabbar en förälder till ett mördat barn. Vid hennes sida under intervjun sitter hennes syster Elin, 37.

– Tack och lov är vi en stor familj och alla har varit ett enormt stöd för mig under den svåra tiden. Men mitt sorgearbete är långt ifrån över och en del av sorgen kommer jag alltid att bära med mig, säger hon.

Knivhöggs till döds

Det var måndagen den 25 maj förra året som Alicia Brangelid Freij dödades med ett stort antal knivhugg i en lägenhet i Jönköping. Det var en dag med härligt försommarväder och ljumma vindar.

– Jag och min man Claes passade på att gå en promenad i det vackra vädret eftersom jag skulle börja arbeta senare på kvällen på sjukhuset. Klockan var väl omkring fem när vi kom hem igen och satte oss vid köksbordet, berättar Jennie.

Plötsligt fick hon en krampliknande känsla i mellangärdet och hon sa till Claes, 42, att hon kände obehag och ångest.

Läs också: Paret grävde upp ett lik – för kärlekens skull

– Det bara kom över mig och jag kan inte förklara det. Men när jag en stund senare läste på Facebook att en ung kvinna hade mördats här i Jönköping kom den starka obehagskänslan tillbaka.

Redan då fick Jennie en föraning om att det kunde gälla hennes dotter. Hon visste att Alicia umgicks med en man som bodde i det aktuella området. Hon visste vem mannen var, att han höll på med droger och hon tyckte inte att han var ett lämpligt sällskap för hennes dotter. Men eftersom Alicia var vuxen kunde hon inte bestämma vem hon skulle träffa, och nu när hon var orolig kunde hon inte heller ringa sin dotter eftersom hennes telefon hade gått sönder.

För att få reda på mer om vad som hänt gick hon in på nätet och läste kvällstidningarnas hemsidor. Det bara bekräftade hennes värsta farhågor.

– Det stod att den misstänkte mördaren stod och skrek på balkongen att han inte hade mördat kvinnan och att han hade hundar. Då förstod jag att det måste gälla Alicia. Vi visste att mannen hon umgicks med hade två hundar.

Huset var avspärrat

Utan att Jennie då visste det befann sig hennes lillasyster Nina, 33, redan vid polisens avspärrningar utanför huset. Hon hade blivit uppringd av en man som kände både henne och hennes systerdotter, som hade berättat att han misstänkte att det hänt Alicia något allvarligt. Nina tog sig omedelbart till platsen.

När hon legitimerade sig sa en av poliserna:

”Personen som fanns i lägenheten är inte kvar. Den personen lever inte längre. Vi har inte fastställt identiteten ännu, men du måste nog förbereda dig på det värsta.”

– När Nina fick höra det kollapsade hon. Jag ringde henne strax efteråt eftersom jag hade fått reda på att hon var på plats. Jag skrek flera gånger: Är det Alicia, är det Alicia?! Då sa hon bara att jag skulle stanna där jag var och att polisen var på väg för att hämta oss.

Läs också: Hon gömde ett lik i sin trädgård

– Jag kommer bara ihåg att jag vrålade rakt ut. Claes har senare berättat att jag skrek ”nej, nej, nej”, men det har jag inget minne av.

Död och sorg fick vänta

När poliserna kom och steg ur bilen med allvarstyngda miner behövde de inte säga någonting – Jennie förstod ändå.

– Sedan blev jag oerhört fokuserad. Det enda jag tänkte på var att vi snabbt var tvungna att ta oss till sjukhuset. Det där med död och sorg fick vi ta senare. Det var som om jag kopplade på någon sorts autopilot, berättar Jennie.

– Jag ville få se Alicia. Jag ville ta på henne, hålla hennes hand, men då sa poliserna att jag inte fick det eftersom bevisningen kunde kontamineras och förstöras. Jag förstod det samtidigt som det var hårt att höra. Min älskade dotter hade förvandlats till ett rättsmedicinskt bevismaterial.

Såg inte Alicia

I efterhand har hon fått veta att det var tur att hon inte såg Alicia.

– Hon var svårt knivskuren och det var en hemsk syn även om hennes ansikte var oskadat, säger Jennie och tar en paus innan hon orkar fortsätta berätta.

– Alicia dog i skräck med stereon på högsta volym och med ett täcke över sig. Hennes mördare slängde det över henne för att han inte orkade se henne, säger hon sedan med sorg och ilska i ögonen.

Läs också: Modekungen föll offer för en galning

De första dygnen efter mordet vågade inte Jennie sova. Hon var rädd för vad hon skulle få se i sina drömmar och hon fruktade för att behöva vakna upp och inse att hennes dotters död inte bara var en ond mardröm.

Allt kändes så overkligt. När Alicia dog hängde hennes tvätt på tork hemma i radhuset. I sitt sista sms till sin mamma skriver hon att hon vill ha kokt ägg till frukost.
– Hon sov ofta över här den sista tiden i sitt liv, förklarar Jennie.

Fick hämta saker hos polisen

I början turades systrarna och andra släktingar om att vara hela dagarna hemma hos Jennie och hennes familj för att hjälpa dem att klara vardagen.

Efter en tid fick Jennie åka ner till polishuset och hämta ut några bruna påsar som innehöll de saker som Alicia hade i mannens lägenhet och hennes kläder.

– Jag har fortfarande inte kunnat tvätta bort blodet från hennes smycken, berättar hon.

Jennie har inte fått något svar på frågan om varför hennes dotter mördades. När rättegången hölls i Jönköpings tingsrätt i augusti medgav den 28-årige mannen att han dödat Alicia, men hävdar att han trodde att hon var någon annan och att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Läs också: Svart magi skulle ta livet av frun

– Hon har väl sagt eller gjort något som gjorde honom arg. Ärligt talat bryr jag mig inte om hans förklaringar. Jag vet bara att han är en mycket farlig människa.

Såg mördaren

Under rättegången fick Jennie för första gången se mannen som dödat hennes dotter.

– Det är klart att jag känner avsky och inte vill att det ska gå bra för honom. Men jag känner inget hat mot honom. Han är inte värd att jag ägnar honom en enda tanke.

– Jag var mer rädd för vad jag skulle få höra under rättegången än för att se honom. När man skulle visa upp bilderna på Alicias skador gick jag ut ur rättssalen. Det räckte med att jag fick se bilderna från lägenheten för att förstå hur mycket blod hon förlorade.

Läs också: Han gick till sängs med en mördare

I tingsrätten dömdes mannen till livstids fängelse för mord, men han överklagade till hovrätten som sänkte straffet till 16 år.

Under hovrättsförhandlingen spelades larmsamtalet upp som en granne ringde till polisen. På bandet kan man höra skrik och bråk från 28-åringens lägenhet.

– Det är min dotters dödsskrik man hör. Jag har ångrat att jag inte gick ut när det spelades upp. Det har inte känts bra, säger Jennie.

Ett år efter mordet

Drygt ett år efter mordet på hennes dotter har vardagen blivit hanterbar igen. Jennie förklarar att hon har två barn till som behöver henne, dottern Emelie, 24, och sonen Niklas, 15.

– Jag skulle kunna ha blivit en mamma som aldrig mer orkade gå upp ur sängen, som det berättades om att hon aldrig mer blev sig lik. Men jag vill inte bli sådan. Jag väljer livet, säger Jennie och fortsätter sedan med smärta i blicken.

– I början vågade jag knappt gå ut. Jag var rädd för att folk skulle tro att jag hade varit en dålig mamma om jag inte sminkade mig och var ovårdad. Och om jag sminkade mig var jag rädd att de skulle tro att jag snabbt hade kommit över sorgen och inte brydde mig längre.

Läs också: Bakom änkans tårar låg en kylig sanning

Via ett tips från en vän fick Jennie i höstas kontakt med Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, RAV. Även om hon tycker att hon har fått ett fantastiskt stöd från alla hon varit i kontakt med, allt från präster, psykologer till målsägandebiträde och personer inom polisen och sjukvården kändes det skönt att få prata med människor som gått igenom samma trauma som hon.

– Det går inte att förstå hur ont det gör att berövas sitt barn genom ett våldsbrott om man inte har varit med om det själv. Det är via andra människor med samma erfarenheter som man hämtar kraft att orka leva vidare, säger Jennie som engagerat sig i den ideella organisationen.

– Jag hade behövt RAV själv när det hände, men jag fick ingen information om att den fanns. Nu vill jag själv hjälpa till att sprida kunskapen om att organisationen finns och kunna vara ett stöd för andra drabbade anhöriga.

Begravningsannons

I ett av rummen i radhuset har Jennie i en minneslåda med Alicias saker. Där finns identitetsbanden från BB, ett stort och ett litet med numret 1392 som visade att de hörde ihop – att de var mor och dotter.

Där finns också födelseannonsen och hennes första rosa sparkdräkt med texten ”Girls”.

Läs också: Fotbollsstjärnan blev seriemördare

– Men där finns också saker som inte borde finnas där. Som begravningsannonsen, minneskorten och bilderna på hennes urna, säger Jennie med en djup suck.

Hon finner dock tröst i att hon alltid har trott på ett liv efter döden och att Alicia har det bra där hon är i dag.

– Någon annan har hand om henne just nu. Jag för inre dialoger med henne och ibland tycker jag att jag får tecken som tyder på att hon hör mig. Det ger mig tröst.

– Det är också skönt att tro att vi en dag kommer att träffas igen, säger Jennie och tittar eftertänksamt ut genom vardagsrumsfönstret, förbi höghuset bredvid platsen där hennes dotter mördades och mot Vättern som glittrar i horisonten.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn

Läs också

Anna och Jonatan förlorade sin son

kevin organdonation


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…