Annons

Annons

Alex Schulman: Det var en form av tortyr att skriva boken om mamma

Det var inte tänkt att bli en bok om hans mamma. Alex Schulman skulle skriva om något helt annat. Men så växte barndomsminnena fram på pappret...


Annons

Alex Schulman bok om mamma
En ljummen croissant med en ostskiva i mitten ligger på assietten framför journalisten och författaren Alex Schulman.

Det är tidig morgon vid det runda fönsterbordet med plats för två och utsikt över Sturegatan i Stockholm. Här sitter Alex Schulman ensam fyra dagar i veckan.

Skriver om observationer

Skriver, beställer dagens lunch och betraktar andra gästers rörelser. Läser av stämningen vid grannbordet. Han är bra på sådant, att vara en tystlåten observatör med bara ett tunt filter mellan sig och andra.

Läs också: Alkoholen hade prästen Britta i ett fast grepp

– Det här är en drömtillvaro för mig, att vara ensam i en grupp av människor, säger han med fingrarna runt foten av ett juiceglas. Att vara iakttagare är en superkraft jag fått som tack för det jag stod ut med som barn, att hela tiden kolla av hur det var med mamma. Den förmågan kan jag använda kreativt och konstnärligt, säger han.

Blev känd för blogg

Men Alex Schulman, 40, har inte stannat vid att bara iaktta. Mycket av det han har tagit in från sin omgivning har han återgett för oss andra genom texter av olika slag.

Under 2000-talet blev han känd för sin blogg Att vara Alex Schulman, där han inte sällan slängde dråpliga sarkasmer över andra kändisar och egna kolleger.

Läs också: Jag hittade min son livlös i en knarkarkvart

Bloggen (en sorts dagbok på webben), som drevs av Aftonbladet, fick läsarstatistiken att skjuta i höjden, men för dem som tyckte att de elaka kommentarerna var för vassa klingade namnet Alex Schulman illa. Till slut blev det för mycket även för honom själv.

Lade ner sin blogg

Det har gått nio år sedan bloggen las ner, och vid sitt bord på Sturegatan sitter Alex Schulman och tänker på en händelse ett halvår bort. En flygvärdinna på planet mellan Visby och Stockholm bad en överviktig man byta plats för jämviktens skull. Alex kan inte sluta tänka på honom.

– Jag känner ansvar för människor på ett sätt som andra kanske inte gör. ”Skulle du kunna sätta dig där i stället för det blir bättre balans i planet?” Tänk att få höra det för att man är så tjock. Honom bär jag på i dagar.

Skriver om familjen

Det kan verka långt mellan det han skrev på sin blogg, som syftade till att trycka till folk, och ömheten för en överviktig, okänd man.

För Alex handlar det om att gå från att vara en medieprofil med ett andra jag på en blogg, till att öppna upp för den pojke som tidigt i livet undersökte hur de andra i rummet mådde.

Läs också: Därför föll jag jämt för män som drack för mycket

Frågan han ställt sig är: Var fanns mamma och vem var hon?

Nu kommer boken ”Glöm mig” som handlar om uppväxten i skuggan av mamman och programledaren Lisette Schulmans alkoholmissbruk.

Titeln syftar på det avskedsbrev som Lisette lämnade efter sig, om att hon inte ville ha några gäster på sin begravning, inget minneskaffe efteråt.

Självbiografiska böcker

Det är inte första gången Alex skriver om någon i familjen. Debuten Skynda att älska från 2009, målar han ett porträtt av den lekfulle men så mycket äldre pappan Allan Schulman som dog när Alex var 27 år gammal.

Efterföljaren Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött, från 2011, handlar om hustrun Amanda.

Läs också: Mamma kvävde mig med sina krav

Lisette dog för ett och ett halvt år sedan. När Alex, på sensommaren samma år, satte sig ner för att skriva en roman var det inte alls tänkt att den skulle handla om henne.

– Jag ville skriva en roman om ett arv. Jag hade sett tv-serien Arvingarna och var imponerad av den. Så jag började skriva om tre bröder som bråkar om ett arv, men det blev ointressant för mig och jag märkte att jag i stället hamnade i anteckningar om mamma. Jag nådde in i en smärtpunkt i mig själv. Det är där jag vill vara. Jag kan inte nå in till den smärtpunkten i en fiktiv historia.

alex schulman bok om mamma

Alex Schulmans bok Glöm mig (Bookmark förlag) handlar om uppväxten i skuggan av mamma Lisette Schulmans alkoholmissbruk.

Längtan efter försoning

Trots att han har gjort det förr, gett ut böcker som handlar om de närmaste, är oron över mottagandet större den här gången.
Alex vilar blicken i bordsskivan och förklarar att den stora skillnaden ligger i att boken om pappan var ljus medan den här är mörk och syrefattig.

Samtidigt är han noga med att boken inte på något sätt är en uppgörelse med en död förälder, utan en längtan efter försoning.

– Den söker försoning, inte söndring. Det tycker jag är bra, att det är så. Jag är ganska stolt över den. Och väldigt glad. Tycker att den har ljus i sig också. Det var en form av tortyr för mig att skriva den, men jag har aldrig känt mig mer närvarande än så här.

Starkt band mellan mor och son

Glöm mig skildrar det starka bandet mellan mor och son, som från det att Alex är sju år gammal förändras av den alkoholism som drabbar Lisette.

Under uppväxten kämpar Alex med att bli sedd av sin mamma, som gång på gång tittar förbi honom. I dagar väntar han på att hon ska komma ut ur sovrummet där hon ligger.

Läs också: Livet förändrades för alltid när vi miste vår Hasse

När hon ska komma till torpet i Värmland för semester med familjen står tioåriga Alex vid vägkanten och vinkar henne välkommen. Hon ser honom inte, och det tar fram till nästa morgon innan de möts i ett hej.

Att ha kontroll över hur mamma har det fortsätter även när Alex blivit vuxen. På nätterna tar han emot hennes arga sms och oroar sig över att hon inte ska dyka upp till julmiddagarna. Allt når sin kulmen när Lisette är barnvakt åt Alex tvååriga dotter Charlie.

Konfronterade sin mamma

När Alex och frun Amanda Schulman kommer hem till lägenheten hittar de Lisette berusad och sovande på soffan, medan Charlie är i badrummet nerkladdad av sitt eget bajs. Händelsen leder till att Alex konfronterar sin mamma med hennes missbruk. Lisette bryter kontakten.

Historien och verkligheten tar en vändning när Lisette år 2013 skriver in sig på ett behandlingshem och jobbar sig bort från sitt missbruk. Mor och son umgås igen, och Alex väntar på den stora, varma försoningen.

Läs också: Vi blev vänner mot alla odds

– Jag längtade länge efter att hon skulle säga förlåt. Och jag skulle säga ”det är okej” och sedan skulle vi kramas. Men det blev aldrig så. Precis när det närmade sig fick man ont i magen. Så var det för oss, vi var så nära men sedan fick vi lägga allt åt sidan. Närmare än så kom vi inte. Det hade inte spelat någon roll om mamma hade levt i tio år till. Det är inte så det går till. Det är i filmer man har en avgörande stund, djupa samtal över ett bord.

alex schulman bok om mamma

– Det var en form av tortyr för mig att skriva den, men jag har aldrig känt mig mer närvarande än så här, säger Alex om boken.

Smärtsamma minnen

Många av barndomens händelser var jobbiga att skriva om. Minnena smärtar och en del episoder var bortglömda fram till dess att bröderna Calle och Niklas genom sina berättelser återförde dem till Alex.

Skrivprocessen liknar den terapi han gick i för några år sedan, att gång på gång upprepa sina minnen för att sakta låta dem mattas av. Till slut är de inte farliga längre.

Läs också: Pias mamma var psykiskt sjuk

För en författare kommer sedan nästa fas, att kliva ur sin egen text, nollställa sig och läsa den som om det vore första gången.
– När jag gjorde det kände jag att jag tyckte synd om den där lille killen.

Återspeglas i döttrarna

Den lille killen har inte bara vuxit upp till man. Han återspeglas i döttrarna Charlie, 7, och Frances, 4, och Alex är övertygad om att det är både hans och barnens räddning att de är just döttrar.

När han lägger handen på Charlies rygg som stöd när hon lär sig cykla uppstår ett kraftigt eko från den egna barndomen.

Situationerna som är fyllda av det han kallar ”en dubbelexponering av då och nu” är många. Närvaron av en son som hade varit allt för lik honom själv hade kunnat sudda ut tidens gränser och påverkat relationen till att lappa och laga den egna barndomen, menar han.

Gränsen för det privata

Sitt eget föräldraskap har Alex avhandlat i bloggen Att vara Charlie Schulmans pappa, och ständigt brottas han med tanken på var gränsen för det privata går.

– För mig är det en stor gåta varför jag är så besatt av det här med familj, för jag skadas också själv av att vara så privat. Hela mitt liv går ut på att hantera minnen från mina föräldrar! Jag skriver om mina föräldrar, jag pratar om det och jag tänker på det. Jag lägger ner alldeles för mycket tid på det.

Läs också: Min dotter hamnade på glid på grund av sin styvpappa

Samtidigt vill han hålla på med något där han når ”verkningshöjd”.
– Jag kan skriva en novell, men jag tror inte att jag kommer att kunna skriva en otrolig, men däremot om jag skriver om mig själv hittar jag en väldigt allmänmänsklig grund som berör människor.

Stolsbenen raspar mot golven när de skjuts fram och tillbaka. Ute blåser kastvindar och Alex drar tweedkavajen tätare kring kroppen. I kvarteren runt Humlegården och Stureplan har han promenerat många gånger tillsammans med Lisette. Besökt restauranger och bagerier, gått armkrok, skrattat och pratat om folk.

Ordlös försoning med mamma

Nu kommer bokomslaget med hennes kind mot hans blonda pojkkalufs att synas i bokhandlarnas skyltfönster. Alex konstaterar att det han har lärt sig av att skriva boken om sin mamma är att en försoning kan vara ordlös.

Lisettes val att sitta barnvakt åt barnbarnen, efter tiden på behandlingshemmet, ser Alex som ett förlåt från hennes sida. Att han lät henne göra det var att säga ”det är okej”. När Alex kom hem och såg att allting var i sin ordning satt de länge och drack te i Alex och Amandas kök. Han förstår att det var den stora försoningen.

Läs också: Johannes blev levande begravd

Mitt i vardagseländet i Glöm mig finns glimtar av hur stor kärleken var mellan mor och son, hur magiskt det kan vara för en pojke att sitta med mamma i en grässluttning och dela ett kexchoklad.
Även sådana minnen tar plats i Alex när han samlar ihop åren.

– Mamma var så försvagad av alkoholen och jag frågade ”Var är mamma?” i hela barndomen. Räddningen var nog pappa. Att han fanns där gjorde nog att skadorna inte blev så stora som de annars kunde ha blivit. Men jag skulle säga att mamma är alltid mamma. Mamma är störst och mamma går aldrig över.

Text: Petra Westlin
Bild: Stefan Nilsson

Läs också

Susanna Alakoski: Jag har mått skit under många år

alakoski-puff

Save

Save

Save


FÖLJ ALLERS PÅ FACEBOOK


Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

Annons


Laddar nästa sida…