Annons

Annons

Agneta räddade mitt liv när jag fick en stroke!


Agnetas snabba insats blev min räddning!

Agnetas snabba insats blev min räddning!

Hon lyckades ringa efter hjälp och kravla sig fram till ytterdörren. Men sedan var det stopp. Solveig hade drabbades av en stroke men hade ingen möjlighet att öppna för ambulanspersonalen. Då ryckte grannen Agneta ut.

Annons

”Jag hade en dejt med döden här innanför dörren, det var inte kul. Men han kom inte, det var inte min tur.” Orden kommer från Solveig Ridderbjelke som i höstas drabbades av en stroke hemma i lägenheten på Sankt Eriksgatan i Stockholm.

– Hade jag inte haft Agneta vet jag inte om jag hade suttit här i dag, fortsätter Solveig.

Vi befinner oss i Solveigs vardagsrum. Grannen Agneta Westberg, som bor i våningen ovanför, är på besök och hennes hund Mollie leker med Solveigs hundar Filippa och Alice.

Den där ödesdigra septemberförmiddagen satt Solveig vid skrivbordet i färd med att kolla sina aktier. Plötsligt kände hon att hon mådde dåligt.

– Jag skulle just stänga av datorn när jag märkte att det var något som inte stämde, armen bara hängde, minns Solveig.

Hon tog snabbt sin mobil och ringde till Agneta som satt i sin lägenhet och jobbade med fakturor.

– Det var en himla tur att jag svarade, konstaterar Agneta som driver eget företag och ofta är upptagen i telefon.

När Agneta fick höra att Solveig inte mådde bra instruerade hon henne att, så fort hon kunde, ta sig till ytterdörren.

– Du berättade också att du inte kände din arm, säger Agneta och ser återigen på Solveig. Jag tänkte direkt på stroke – min pappa fick det för några år sedan – och förstod att det var bråttom om Solveig skulle hinna till dörren och öppna.

Slog sig illa

Men Solveig hann inte långt innan hon ramlade och slog sig illa. Hon stoppade mobilen i byxfickan och försökte i stället åla och kravla sig bort till hallen.

– Filippa gick och slickade mig i ansiktet hela tiden, berättar Solveig och ser på den svarta hunden. Och Alice gick vid sidan om som en soldat.

– Jag öppnade brevlådan och såg Solveig på golvet, fortsätter Agneta. Hon sa flera gånger: ”Jag förstår inte vad det är?” Jag kunde inte säga ”du har fått en stroke”, jag ville inte skrämma upp henne. I stället gick jag en bit ner i trappen och ringde 112.

Sedan återstod problemet att få upp Solveigs dörr – som var låst.

– Jag satt som en potatissäck på golvet, minns Solveig. Jag försökte nå upp men det fattades fem centimeter till låset.

 

En snilleblixt

Agneta, som fortfarande var i telefon med 112, försökte få dem att inse att de även behövde skicka polis eller låssmed, men hon upplevde det som om de inte riktigt förstod.

– Jag tänkte att nu får jag ta saken i egna händer, förklarar Agneta.

Plötsligt kom hon att tänkta på när en granne hade låst sig ute.

– Han plingade på min dörr och frågade efter en skruvmejsel – och sedan skruvade vi loss hans brevlåda, berättar Agneta och tar en klunk av sitt kaffe.

En grannflicka kunde sedan med sina små smala armar sträcka sig in genom hålet och låsa upp dörren från insidan.

– Jag tänkte att vi kanske kunde lösa det här på samma sätt, fortsätter Agneta. Problemet var att flickan inte var hemma, hon var i skolan.

Men efter att ha skruvat loss brevinkastet pressade Agneta in sin egen arm och med hjälp av vägledning från Solveig lyckades hon i samma sekund som hon hörde ambulansen ute på gatan nå låset och öppna dörren. Tack vare det kunde Solveig sedan snabbt transporteras till sjukhuset.

– Det enda jag hade i huvudet när jag kravlade mig fram på golvet var: ”Det här är inte slutet”, säger Solveig och lutar sig tillbaka i soffan. Det sista som kan överge en människa är viljan. Men utan Agneta hade jag inte klarat det.

guldhjarta10.3

Mollie spanar in mattes Agnetas guldhjärta.

Solveig blev kvar på sjukhuset i några dagar. Hon var i chock och insåg inte riktigt vad som hade hänt. När hennes dotter Mimmi och barnbarnet Alexandra kom till sjukhuset och Solveig såg att de höll på att börja gråta undrade hon för sig själv vad det var frågan om.

– Det var först när jag fick åka hem och fick papperet i näven där det stod vad jag hade varit med om som jag förstod, förklarar Solveig. Men de tog hand om mig väldigt väl på sjukhuset.

Solveig tystnar lite och lägger sedan till:

– Man tänker att det händer alla andra men det händer inte mig. Nu känns det som om jag har fått ett liv till. Jag andas på ett annat sätt. Jag mår jättebra nu. Jag mådde ju bra innan också, men nu mår jag ännu bättre. Det är en solskenshistoria som hade kunnat sluta i kistan.

– Ja, man får en annan syn på livet när något sådan här händer, konstaterar Agneta som själv fick ett uppvaknande för 14 år sedan i och med att hon drabbades av en hjärntumör.

– Efter det började jag ta vara på livet på ett annat sätt, lägger hon till.

Solveig och Agneta har varit grannar i drygt 15 år och lärde känna varandra genom sina hundar. Efter det som hände Solveig har de blivit noga med att hålla koll på varandra.

– Solveig ringde häromdagen, jag hade tagit sovmorgon, klockan var nog kring 11. Jag hör inget ljud där uppe, berättar Agneta och skrattar lite.

Hon ler och lägger till:

– Men det var ju snällt.

Solveig har nu fått mediciner och går på regelbundna kontroller på grund av stroken.

– Lite orolig är jag att något ska hända igen och jag tänker mer och mer på hur det hade kunnat gå, säger hon. Men de har mig under kontroll och jag har alltid min mobil med mig överallt.

Mer att läsa:

Jag ser hur mycket pappa kämpar varje dag

Allers guldhjärta till 14-åriga Caroline

Pernilla visade vad verklig vänskap är

Text: Lina Norman
Bild: Pernilla Wahlman



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...